Hallå! Popmusik, kickar och kläder!

Precis som Elvis gjorde så går Magnus Uggla på till Richard Strauss ”Also Sprach Zarathustra” men innan crescendot kommer så har bandet och han redan hoppat in i öppningslåten Hallå från Magnus debut album ”Om Bobbo Viking”. Det blir starten till hundra fantastiskt roliga men även tänkvärda minuter på Gävle Teater. Den första gången jag gick på konsert utan vuxensällskap och som jag själv betalade för i november 1977, jag var 14 år, jag och Håkan Borg var så överlyckliga att vi skulle få se det närmaste punkrock som vi kunde tänka oss, Magnus Uggla på Polhemsskolan. Det var otroligt bra, vi stod på stolarna och skrek med i alla låtar, när vi sen skulle gå hem stod raggarbilarna hotfullt utanför. Jag minns de öppnade med Draget och att de spelade en ny låt Mata Hari, som aldrig någonsin blev utgiven Det har runnit mycket vatten under broarna sen dess men ikväll har Magnus berättat om sin uppväxt, när han, Bobbo, Staffan och Jerry var de största popoffren i stan, när de hängde på Cat Ballou och popmusik, kickar och kläder var det enda som betydde nåt. Han visar upp sina gamla garderob och dräper av publiken när han sätter på sina gamla platåskor med orden – Hur många av er har likadana vader som för 40 år sedan? För att vara 60+ så bär han upp sina kavajer, skinnjackor och trasiga jeans med bravur, inget känns ett dugg pinsamt eller förlegat, dessutom håller han Ramonestempo rakt igenom hela showen. Historien kastar sig mellan dåtid och nutid men fokuserar på tiden innan han slår genom, vi får berättelser om galna utklädnader som till exempel när han och vännerna åker till Oxford för att se Bowie och de verkligen tar i sin glamutstyrsel, vilket inga engelsmän gjorde, men han var värst i hela staden som han sjunger sen i ”Ge livet en chans”.

Han berättar öppet om sin uppväxt som inte var allt för glad med frånvarande föräldrar och hemska somrar, men han berättar också om att aldrig sluta drömma, att få syssla med det som betyder något, det vill säga popmusik, kickar och kläder Viv Albertines bok ”Clothes, clothes, clothes, music, music, music, boys, boys, boys” handlar egentligen om samma sak. Det är bästa musikbok jag läste på mycket länge, även om du inte har någon större relation till henne så är den briljant, som fattig immigrant så växte hon upp i ett påvert hem utan musik alls men via Yoko Ono och Patti Smith finner hon mod att börja spela trots att hon kan inget, tillsammans med några till tjejer bildar hon ett av de allra första tjejbandet som inte har satts ihop av en manager, Slits. Bandet blir populära för sin minst sagt aviga version av punk och reggae, att hon dessutom är Mick Jones från Clash flickvän gör att de får åka med på deras första turné. Varför boken heter som den heter beror på att hennes mor alltid sa den frasen till henne för det var det enda hon brydde sig om. Boken är delad 2 delar och andra halvan utspelas efter bandet splittras. Den handlar om resten av hennes liv, som är betydligt mer än ett bittert ältande. Andra delen är mer gripande, dessutom skriver hon både bra och vasst. Men tidiga Uggla är lysande popmusik, från de där skivorna jag verkligen älskade som tonåring och som jag nu fyrtio år senare lika gärna lyssnar på igen. Det är Bowie, Mott the Hoople och Lou Reed innan han upptäcker att det är när han och kompisen lirar Karl Gerhard som tjejerna började följa med hem. För det var 3 saker som fick honom att börja med musik, fixa brudar, skrämma kärringar (det var alla äldre) och få dörrsluskarna att rulla ut röda mattan åt honom. Storyn rullar på och de tre i bandet visar sig vara multiinstrumentalister, det går sådär i karriären, när han väl får göra en skiva är det 1975 och glamrocken har dött, debuten säljer bara 500 ex och när han sen ska ta i och göra det underhållande pekoralet Livets teater så går det ännu sämre (fast jag tror nog Sommartid blev en Poporama hit) och när han satt i en skivaffär i Gävle för att signera skivan och ingen kommer för att få autografen inser han ska spela rockmusik inspirerad av punk och sen slår han stort med skivan Varför ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt. Magnus Ugglas alla fyra första plattor innehåller en hel del bra låtar, den första Om Bobbo Viking som kom 74 lät mycket som Bowie runt 71-72, albumet har både Hallå och John Silver som jag tycker är fantastiska. Uppföljaren Livets Teater är en uppblåst och snudd på en rockopera i alla fall sida 2. första sidan innehåller Magnus första poporama hit Sommartid, en fantastisk låt inspirerad av Easy Rider men även glampastishen Glittrande Sune och den som blev en liten livefavorit de kommande åren Draget är mycket bra låtar. Men som stort är skivan snudd på misslyckad åtminstone den sämsta av hans fyra första. !977 slår Magnus igenom stort med Varning på stan och det kommande albumet blev inte bara en kommersiell succé utan fick även Magnus Uggla att bli den mest rebelliska personen 1977, även om han var inspirerad av att sett The Clash på Grönan så var han inte helt nöjd när han fick epitet Sveriges första punkare av Kaj Kindvall men om man ser omslaget till singeln Ja just du ska va gla så är han uppdressad i punkuniform. Uppföljaren till genombrottet Varför ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? kom i september 1978. jag stod själv i skivbutiken samma dag som skivan släpptes och ska erkänna att jag blev besviken, singeln Vittring hade varit en fantastisk uppåtlåt som var lik Varning på stan men ännu mera pepp, men resten av skivan kändes lite för mycket som vanlig rock, inte lika punkinfluerad som ”Varför..” trots att det stått i tidningarna innan att Magnus bytt ut sitt gamla kompband Strix Q mot en engelskt punkband vid namn Stadium Dogs.

Som sagt är det underhållande och vasst hela tiden men på slutet blir det lite jobbigare när han berättar om broderns död i cancer, saknaden efter pappan som dog strax efter och hur han i gryningen tar bilen från Danderyd in till sitt kontor för att ensam tillbringa dagen vid pianot. "Jag vaknar tidigt, sådär som gamla människor gör". Men den där lilla sångaren med det storburriga håret är otroligt underhållande ikväll, bara höra när han sjunger Schuberts romanser eller imitera discot Big Brothers dj Sidney är så roligt att man nästan ramlar ur stolen. Så ni som har biljetter till måndag och tisdag skatta er lyckliga. Även om Bobbo flyttade till Bromma för att bli en svenne, Jerry dog i en helikopter olycka och Staffan rökte ned sig så har Magnus alltid levt efter devisen han en gång sjöng ”Rockmusiken är din ungdom, rockmusiken bevarar din ungdom” Peter Alzén foton Peder Andersson