Leonard Cohen

Igår såg jag John Holm första gången i mitt liv och det var så bra som jag hade hoppats på. Förra sommaren gjorde John Holm en liten comeback på festivalen i Säljeryd. Det var den första officiella spelningen sedan 70-talet sen gjorde han en spelning i Hudiksvall också men i år blev det en sommarturné och nu i höst fick vi på platser som han inte varit till tidigare också ett besök. Restaurang delen av Konserthuset var fullsatt, mestadels många äldre människor som väntat hela sitt liv för att se/höra John Holm, publiken applåderar och jublar när de känner igen de första ackorden i de gamla favoritlåtarna. John är uppbackad av Jesper Wihlborg på elgitarr och ibland av sonen Alex på munspel. De öppnar med Min skuld till mig och det är så bra jag hade förväntat mig även om Johns röst låter väldigt spröd. Han introducerar sin version av Dylans A Hard rain’s A-gonna fall med att det här är låten av den senaste Nobelpristagaren. Johns mellansnack är både roligt och förvirrat på samma gång. Vi får en lång berättelse som berättar om när han sett Jimi Hendrix på Isle of Wight och bara någon vecka senare dog Hendrix, det blev till låten Den öde stranden, tyvärr tappar han bort sig i den fantastiska historien om något med att förr satt folk på filtar på festivaler, nu står man upp och så vidare, men Den öde stranden är en fantastisk låt och det gjordes även så idag.

Hela John Holms magra kropp och hans lite sköra personlighet, hans så särpräglade röst, fraseringen och den utmärkta mixen där visa möter rock blir till en musikalisk poesi där texterna bara utgör en del i helheten. Och att han kom av sig eller var tvungen att sluta spela gitarr för han behövde byta textblad är små petitesser, ju längre konserten led desto bättre och starkare blev hans röst. Vi fick 14 låtar, de flesta från de två första skivorna, det var vackert och vemodigt och kanske precis vad alla vi där ville ha. John Holms ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” är en sån där låt som är magisk. Redan i titeln förstår du att låten knappast är någon glad historia men eftersom jag inte alls är någon vän av Lill Lindfors devis att musik ska byggas av glädje, jag uppskattar vemod och kärvhet desto mer. ”I natt svävar änglar vid din sängkant och snart så knackar någon på din dörr. Ändå tycks du ha det ganska ensamt din tid är slut och allt är som sig bör.” Där lägger John ribban för den melankoli som kommer prägla mycket av hans musik. Låten avslutar John Holms debutalbum Sordin från 1972, ett album som är trots sina 44 år på nacken har åldrats med ohyggligt bra värdighet, ett album som förmodligen skulle göra sensation om det släpptes 2017. ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” var andra extranumret ikväll och någonstans där så visste jag att det inte blir bättre än så här. Han fortsatte förvisso med två låtar till och det var fint så. En konsert som kändes som en varm skön tröja i den kalla novemberkvällen men när jag vaknade i morse slogs jag av beskedet att ännu en av mina hjältar har gått vidare till de sälla jaktmarkerna.

En gång för sisådär en trettio år sedan var Leonard Cohen min hjälte och 1985 spelades ”Various positions” förmodligen varje natt i min vindsvåning på N.Rådmansgatan. Om man bara glömmer inledningsspåret ”Dance me to the end of love” och den minst sagt uttjatade Hallelujah så är skivan fortfarande en stor favorit, visst av nostalgisakskäl men även av kvalitativa så står den sig ännu. När skivan spelades in 1984 så tyckte skivbolaget Columbia att låten Hallelujah var lite för udda och de försökte övertala honom att inte spela in den, de tyckte den var alldeles för cynisk och även titeln stack i deras ögon. När Cohen spelade den på Stockholm konserthuset i slutet av åttiotalet så hörde jag att texten var annorlunda och nu har det kommit fram att han ändrade texten hela tiden, uppåt åttio olika verser fanns i omlopp. Men alla de som i dag tolkar ”Hallelujah” utgår aldrig från Cohens original utan från John Cales sakrala och nästan iskalla cover från 1991. Leonard hade gett John Cale alla verserna men den gamla violinisten valde de mest lättsamma Sen när Jeff Buckley spelade in den på sitt debutalbum, den som många kallar den fullkomliga så utgick han från Cales snudd på religiös version och i Jeffs fantastiska röst får den att låta så klassisk som den numer har blivit. John Cales version användes i filmen Shrek men obegripligt nog så finns på soundtracket en version av Rufus Wainwrights som i sin tur blivit nästan lika känd som Jeff Buckleys, och Rufus gjorde sin version som en hommage till just Jeff efter han hade försvunnit ned i Mississippis strömmar 1997. En av de stora orsakerna varför den fortfarande är så populär på skolavslutningar och Idoluttagningar beror nog även mycket på Amanda Jensen som gjorde en alldeles utmärkt version året hon var med. I dag finns det över 200 versioner av ”Hallelujah” utgivna på rak hand är det bara Yesterday som är utgiven fler gånger, ja jag räknar inte standards i den statistiken.

Idag finns det folk som vill införa ett förbud mot att använda den i filmer eller TV-program men det kanske är för långt att gå eller som Cohen själv har sagt: ”I think it’s a good song, but I think too many people sing it”. En gång samtalade Leonard och Bob, Dylan var grymt imponerad av låten ifråga och undrade hur lång tid det tog att skriva ett sånt mästerverk, Cohen svarade ett halvår och frågade samtidigt Dylan om hur lång tid ”I and I ” tog att göra, en kvart svarade Bob och sa att Blowing in the wind tog fem minuter. Det kanske därför Bob Dylan gjort trettio gånger så många skivor mer än Cohen. Jag är kanske lite elak om jag säger att kvinnor jublar när han dyker upp med en ny skiva men faktum är att Cohen är en stor kvinnokarl, så stor att när Per Bjurman skulle göra ett av sina första jobb på Aftonbladet så skulle han intervjua mannen och redaktören ville ha en annan vinkel på det och föreslog kvinnokarlen, så Per frågade nervöst Leonard om hur det kunde komma sig att hade haft så många kvinnor, just då dejtade han Rebecka Demornay fyrtio år yngre, Cohen tittade på Bjurman och sa – ” well, i guess it´s because of my big dick”

Humor har han alltid haft, jag kommer ihåg en konsert för i slutet av 80-talet då jag satt och skrattade och småmyste om vartannat. Han drog skämt och berättade anekdoter så att skrattet rullade i hela konserthuset, men det är lite av problemet, han relaterade om sin tid på Chelsea Hotel (ni vet där Sid och Nancy bodde när hon dog), varenda hissresa under en veckas tid så såg han i hörnet av hissen ett litet troll till flicka, till slut tog han mod till sig och frågade vem som söktes, trollet sa att Kris Kristofferson var den hon sökte och Leonard flinade upp sig och sa det var han, tjejen var Janis Joplin och den var inledningen till den fantastiska låten Chelsea Hotel no2 som har de lysande raderna You told me again you preferred handsome men but for me you would make an exception. And clenching your fist for the ones like us who are oppressed by the figures of beauty, you fixed yourself, you said, "Well never mind, we are ugly but we have the music." Dessutom är jag väldigt glad att jag tog mig både råd och tid för att se honom på Globen härom året, jag tänkte att bäst att passa på innan han dör och jag visste inte hur rätt jag hade. Peter Alzén