London Calling

London Calling Julen 79 blev en vattendelare för punkarna i min lilla stad, det var vi som omfamnade London Calling och bara älskade all blandning den gav oss men sen fanns de som var mer puritanska och tyckte Clash hade sålt sin själ och slutat med punk, de kunde erkänna att några få spår var bra.
Penny Smith knäppte några rullar svartvita kort på Take the 5th turnén i USA, framförallt de på Palladium i New York hamnade på konvolutet. Det legendariska konvolutet gjordes av Ray Lowry och både den första titeln The Last testament och omslaget skulle vara en passning till Elvis Presleys första album som födelsemärket för rock, nu skulle Clash begrava rockmusiken. Vilket är lite komiskt med hur mycket de tittar bakåt i rockhistorien på detta album.
Idag känns bilden på Paul smashande sin bas som ett ikoniskt rockfoto men Pennie Smith som tog bilden var ganska missnöjd med den, inte så mycket med motiv men mest för att det var oskarpt. Hon blev övertalad genom att de andra pekade på Dylans Blonde on Blonde omslag som också var lite i oskärpa.
London Calling är en skiva som får din skivsamling att växa åt en massa olika håll, idag kanske man kan fnissa lite åt Joes revolutionsromantik men som 16 åring var det bara coolt och tufft.

London Calling
Det är lätt att vara väldigt trött på titelspåret. När jag var dj på stans rockklubbar på 80-talet spelades den lika ofta som Iggy Pops ”The Passenger” så då fattar ni hur ofta det var. Det som var intressant är att det var bara i Europa som London Calling var det givna singelvalet. Både i USA och i Australien tyckte skivbolagsmänniskorna att Clampdown var låten som skulle brejka The Clash in i den stora musiklyssnande massan.
Låten i sig är ju fantastisk när man tänker efter, en låt som på ett apokalyptiskt sätt pratar om miljöförstöring. Joe Strummer lyssnade alltid på nyheterna och hösten 79 pratades det om översvämningar, kärnkraftshaveri och maktkampen i världen.
Joe får ned allt i en lysande text och dessutom kopplar han ihop det till BBC:s gamla sändningar till sina kolonier där ute i världen. Sen var det inget snack om att album titeln byttes från The Last Testament till London Calling.
Brand New Cadillac
Den första låt som spelades in till albumet.
Efter att i flera år hävdat ”We sing in English” och ”I’m So Bored With The USA” börjar nu bandet våga älska den amerikanska rock’n’rollen. Vince Taylor And His Playboys släppte låten på singel 1959, ibland omnämns den som den första brittiska rocklåten även om både Tommy Steeles ”Rocking with the Caveman” och Cliff Richards ”Move it” kom före.
Låten fanns i den legendariska jukeboxen på Malcolm Mclarens affär SEX redan 1974 men 1976 släppte skivaffären Rock On den på singel på sitt nya skivbolag Chiswick och plötsligt fick låten ett nytt liv utanför Teddy boys-sfären.
Chiswick släppte ju även skivor med Joes gamla band 101'ers så allt faller ju logiskt. Att de spelade in den var för de ville ha något lätt att värma upp till eftersom väldigt få låtar var skrivna innan de gick in i Vanilla studios.
I Sverige var det någon tidning som skrev att Clash hade lirat in en Hep Stars-låt. Det är förvisso en bagatell men en mycket rolig och bra sådan. Ännu roligare hade det varit om någon skrivit att det var en Mora Träsklåt.

Jimmy Jazz
Om Cadillac gick tillbaka till 50-talsrocken så går bandet ännu längre tillbaka här.
Joe hade sett Tom Waits på Ronnie Scotts några år tidigare, blåssektionen Irish Horns blir äntligen lite lyckliga i studion och vill lägga en Count Basie vibb över det hela.
Mest av allt ville The Clash visa att de inte var ett sketet punkband nå mer.
Textmässigt är det kanske nonsens men Joe jämförde med låtar som Speedo och Be-Bop a Lula som han älskade. Texten är som så många gånger förr om en historia om en rebell/kriminell/ensling som är coolast i stan.
Hateful
Sommaren 79 testade bandet materialet två kvällar i en gammal kyrka i Notre Dame och en kväll på Rainbow, Hateful spelades alla tre kvällarna men mystiskt nog aldrig mer.
Hateful är en uppspeedad Bo Diddley-variant men The Clash får den att låta som något om de uppfunnit. Texten är en kommentar till det heroin som börjar dyka upp i deras kretsar nu, i närheten blir det speciellt hos Topper ”Anything I want he gives it, but not for free. It’s hateful and it’s paid for and I’m so grateful to be nowhere”
Otroligt svängig och allsångsvänlig, knepigt att den inte var ett lysande livenummer men en misstanke om den var för svår för bandet att spela finns.
Rudie Can’t Fail
Ännu en låt om Stagger Lee/Rudie, outsidern som lever som han vill.
Vid sextiotalets slut fanns det massvis med låtar på Jamaika om Rude boys. En del av den myten odlades vidare av The Clash (läs filmtiteln ”Rude Boy”) men även samtidigt i England kom skavågen från Coventry med band som The Specials som sjöng om Rude boys out of jail.
Rudie Can’t Fail är när Clash får till symbiosen mellan reggae och rock på ett perfekt sätt.

Spanish Bombs
Nu pratar vi lysande pop. Texten är ett mishmash med revolutionsromantik (både spanska inbördeskriget och de bombningar som ETA hade haft på turistorter i Spanien nyligen) och en passning till Joes förra flickvän Palmolive (Slits/Raincoats).
Men även andra saker i Joes revolutionsromantiska attityd. Joe hade uppträtt på den stora anti-nazigalan iförs Brigade Rosse-t-shirt och tidigare hade han även haft en tisha med support för de IRA-medlemmar som hungerstrejkade i H-Block. Det sistnämnda fick bandet att inte våga sig tillbaka till Belfast förrän 1985.
Det sägs att det fanns ett pris på Joes huvud.
The Right Profile
Producenten Guy Stevens hade lånat ut biografin om Montgomery Clift till Joe sommaren 1979. Historien om det tragiska ödet om mannen som var snygg, tuff och cool i fantastiska filmer som ”En plats i solen” och ”Härifrån till evigheten” men hade en stor förkärlek till tabletter som var narkotikaklassade, vilka han gärna blandade med alkoholhaltiga drycker.
På väg hem från en fest hos Elizabeth Taylor kraschade han in i ett träd och skadades svårt. Hans ansikte blev demolerat och hans käke bruten, det blev stora synbara skador på den vänstra sidan så i fortsättningen filmades han bara från den andra sidan. Därav titeln på låten. Med tanke på hur svängig och bra låten blev i studion hade de svårt att spela den live, speciellt utan The Irish Horns.
Lost In The Supermarket
Pop med vissa diskoinfluenser. Trams tyckte en del, finfin pop tyckte vi andra. Joe skriver en text om hur han trodde det var för Mick att växa upp med sin mormor, men Mick fick sjunga den.
Även detta en låt som de sällan spelade live.

Clampdown
”What are we gonna do now”. Största allsångssången i konkurrens med titelspåret. Texten är väl en logisk fortsättning på Career Oppurtunities från första albumet.
Att våga leta efter liv som är mer än att bara arbeta under en skitjobbig boss som behandlar dig som skit. En låt som var en stor live favorit hos både band och publik, vilket är lätt att förstå

The Guns of Brixton
Paul Simonons stora stund. Efter att han tragglat Ramonesbasgångar tills han någorlunda kunde lira bas så valde han i fortsättningen att lira med till sina reggaefavoriter.
Uppväxt i Brixtons tuffa kvarter blev Paul tidigt en kille i gänget som gillade ska och senare reggae. Här tog han karaktären Ivan från The Harder They Come-filmen och placerade karaktären i Brixton istället.
”You see, he feels like Ivan, born under the Brixton sun, his game is called survivin’, at the end of the harder they come.
Även om han själv hade flyttat till Notting Hill när låten spelades in så var det logiskt att den inte hette The Guns of Notting hill trots allt, Brixton hade flera somrar av raskravaller och fler skulle komma på 80-talet.
Sen finns det såklart element från Sergio Leones spaghettiwesterns i lyriken. Stenhård låt som visar att vita visst kan spela reggae.

Wrong 'Em Boyo
Precis som i flera andra låtar så har de sånger om killarna som lever i utkanten av rättvisan.
Fast här i en coverversion som i sin tur är en version av en annan låt, låter det virrigt?
Ja, men så är det Jamaikanska artister involverade.
Historien om Stagger Lee, Stagolee, Sta O’Lee, Stackerlee eller Stack-a-Lee är lika vanlig i Amerikas musikhistoria som historien om Robin Hood är i England. I Alan Lomax kartläggning av den tidiga 1900-talsmusiken i Amerika är det flera låtar som tar upp namnen som nämns.
1958 fick Lloyd Price en USA etta med sin version av den.
De första embryon till reggae på 60-talet var oftast låtar som jamaikanska artister hörde på radiostationer från New Orleans eller möjligen Miami som de adapted som det så fint heter på jamaikanska. De vill säga de tolkar låten på så sätt och ibland byter den också namn.
Precis så gjorde Rulers med sin version av Lloyd Price Stagger Lee, plötsligt hette den ”Wrong 'Em Boyo” och lät väl kanske inte riktigt helt lika. De börjar på den vanliga låten men efter 45 sekunder skriker någon ”Breaks Wrong Em Boyo, start all over again huh?” plötsligt får låten en annan rytm och ett annat sväng.
Clash stramade upp rytmerna ett snäpp och gjorde låten rakare och modernare, Mickey Gallaghers piano leder låten framåt och The Irish Horns spelar samma parti som på Lloyd Price version, trots det tyckte Clash att Rulers version var tillräckligt egen för att deras version skulle ha det namnet. Knappast bästa cover bandet spelade men rolig ska är det.
Death Or Glory
På förra skivan var det Mick Jones som tittade tillbaka på sitt liv i Stay Free.
Nu var det Joes tur att göra detsamma. Death or glory var en fras som kristna krigare hade haft i sina korstågs krig men var även en fras som folk normalt slängde sig med på 70-talet.
Annars är det en låt om att stå upp mot auktoriteter men även att inte bli en sell out (ett problem som drabbade alla gamla punkband som ville utvecklas).
Raden ”He who fucks the nuns will later join the church” är en metafor för dem som hade varit rebeller men plötsligt är allt de slogs emot.
Från början var låten en pianoballad men då märkte alla att den var ganska lik ”As Time Goes By” från filmen ”Casablanca” så den gjordes om till en kraftig rockrökare.
Koka Kola
Plattans absolut kortaste spår. Man skulle kunna tro att Joe är inspirerad av tidig hip-hop här men hösten 1979 fanns det måttligt av det på skiva. Även om låten nästan har attityden från White Riot så är utförandet något mer lekfullt och poppigt.

The Card Cheat
The Clash goes Phil Spector, en ljudbild som ofta återkom senare på Sandinista men även på Ellen Foley-skivan ”Spirit of St Louis” som Mick producerade.
Den här låten är inspelad bland de sista på skivan och tydligen var Guy Stevens så borta i alkoholdimmorna så Mick tillsammans med teknikern Bill Price fick göra allt. Det var såklart Micks idé om att dubbla allt de hade spelat in, precis som Spector hade gjort en gång i tiden.
Texten ska ännu en gång vara inspirerad av något som Joe precis läst, denna gång var det Sylvia Plath. Två saker till som återkom med ”The Card Cheat”: en låt om en romantisk kriminell och ännu en låt som de aldrig spelade live.
Lover's Rock
Lovers Rock är en engelsk företeelse, när Phillysoulen var stor i mitten av sjuttiotalet så var det en del engelska reggae musiker som sneglade mot att blanda sin reggae med lite soul.
En av de första som gjorde det var Dennis Bovell vars Matumbi gjorde en version av Dylans ”Man In Me”. Även om Dennis senare kom att producera en massa rockband så var de flesta punkare fortfarande inne på rootsreggaen. Lovers rock ansåg mest vara för tjejer eller mjuka män, macho attityden fanns även hos punkare.
Låten ”Lover's Rock” har väl lika mycket med soft reggae som med disco att göra däremot fick Joe en hel del kritik för texten men tror den var mest en drift med stereotypen hos män i reggaetexter.
Four Horsemen
Kanske skivans svagaste spår. Låten ska vara ett försök att lätta upp stämningen efter låtar som ”London Calling”, ”Clampdown” och ”Death or Glory”. Här är the Clash apokalypsens fyra ryttare. Den enda gången de spelade låten var på Ruissrockfestivalen i Åbo augusti 79.
I’m Not Down
Om ”Stay Free” på förra albumet ”Give Ém Enough Rope” handlade om Micks ungdom så handlar denna om hans nutid. När bandet var över i USA på turné fick han inbrott i lägenheten och massvis med grejer stals och i samma veva lämnade Slitsgitarristen Viv Albertine honom.
Han hamnar i en depression, men här visar han ändå upp någon form av styrka i all bedrövelse ”I’ve been beat up, I’ve been thrown out, but I’m not down, I’m not down”. Lite senare kommer han återvända till samma deppiga tema i en annan låt, musikaliskt är det en topplåt däremot

Revolution Rock
Bra musik ska få en att vilja höra mer musik, Clash val av covers funkade alltid så.
I många år var det ett mysterium vem som gjort låten i original. Jag och många andra letade, jag kommer ihåg att jag skrev runt till folk jag trodde skulle ha lite koll, som Jan Gradvall, men fick till svar att de hade ingen aning men så fort vi vet nåt så hörs vi.
Senare fick jag idén att skriva till Steve Barrow som hade skivbolaget Blood & Fire, ett bolag som var stora då med sina återutgivningar av gammal reggae.
Efter någon vecka fick jag svar på mitt mail, han visste inte vilket album jag pratade om (London Caling alltså!!!) men han visste att Danny Ray hade spelat in en låt som hette så.
Eftersom jag förestod importavdelningen på skivaffären jag jobbade på så kollade jag om den gick att beställa, några veckor senare fick jag skivan.
Visst, det var inte lika omtumlande som när man hörde Willie Williams original till ”Armagideon Time” men ändå toppen.
Jag gjorde kopior till Gradvall och Lennart Persson som båda då drev sidan Feber. Det blev snack om göra en samlings-CD på skivbolaget BonnierAmigo med alla låtar Clash hade gjort som covers. Det rann tyvärr ut i sanden men några år senare började Danny Rays version dyka upp på Trojan-samlingar.
Danny Rays version är en variant av Jackie Edwards låt ”Get up” men egentligen ingen cover utan mer än bearbetning av låten övervakad med tillstånd från Jackie Edwards.
Förutom ”Pressure drop” så var alla reggaecovers som the Clash spelade in låtar som antingen var sprillans nya eller precis legat på reggaelistan.
Train in Vain
Om ”I’m Not Down” handlade om Micks motgångar i livet så handlar ”Train in Vain” specifikt om hans förhållande med Viv Albertine. Hon hade skrivit Slitslåten ”Typical girls” om honom och nu kontrade Mick.
Han är inte lite besviken, inte lite bitter, inte lite ledsen utan han är alltihop upphöjt till tre och snudd på deprimerad.
Clash var oftast omgiven av personer som visste hur man skapade ett intresse.
Kosmo Vinyl som då var deras PR-ansvariga ville ha en låt att ge bort till en flexisingel som skulle följa med i New Musical Express som reklam för albumet.
De hade ju redan 1977 gett bort ”Capital Radio” till samma tidning. Men bandet - eller egentligen var det bara Mick och Topper som spelar på låten -tyckte den nog var för bra för att ge bort, Joe tyckte det var en ” Jealousy and Heterosexual complaining song” men Mick slogs för den skulle vara med på albumet trots att konvolutet redan var skickat till presseriet. Därför är inte låten med på omslaget
En av mina egna personliga favoriter med bandet. Släppts på singel i Nederländerna.
Peter Alzén Tack till Zäta Zettergren för hjälp