I morse vid frukosten ser jag att Johannes Klenell,
kulturredaktör på tidningen Arbetet hade lagt ut en spellista på Twitter. Spellistan
hette Absolute Gubb. Jag stoppade in låtlistan i öronen och satt mig på cykeln
och iväg till gymmet. <br/>
Väl där så inser
jag att han lagt in låtar med Hidden Cameras, Amason och Pj Harvey mitt emellan
givna giganter som Bruce, Lundell och Dire Straits.
Då slår det mig att i höstas var det en yngre person som
kallade Hot Chip gubbrock när jag berättade att jag skulle gå på det.
Om jag spelade tidigare nämnda ”nyare” grupper för mina
äldre vänner så skulle de absolut inte kalla det gubbrock medan en person som
är född efter 85 givetvis skulle göra det, om de nu använder det begreppet. De kanske
bara skulle sucka OK Boomers och gå vidare.
Men alltså är det så att gubbrock genren måste hela tiden
skrivas om, när jag var 17 år så älskade jag all ny musik (vill minnas att det
var så i alla fall) och föraktade gammal trist musik som Dylan Och Stones.
Minns sommaren 80 när en jämnårig vän köper en lp med
Rolling Stones och vi andra fattar inget, de där är ju fiende musik, sånt som
vi slogs emot när vi bildade våra första punkband.
Nuförtiden tycker såklart att både Stones och Dylan är
lysande artister men kanske inte alltid så relevanta. Jag såg Stones i Sydney 1995, jag hade vunnit
en musiktävling på TV3, en resa och konsert var jag ville i hela världen, det
här var innan internet blivit den sökmotor det är nu så jag valde Stones i
Australien av två orsaker.
1 jag ville till Australien och den enda konsert jag såg som
skulle hållas där var Stones på Sydney Cricket stadium
2 kan vara kul att se dem innan de lägger av (Hasse Östlund,
Nomads formidabla gitarrist såg dem i Göteborg 1982 av exakt samma anledning)
Motsatsen till gubbrock är slyngelrock. Trots mina 57 år så älskar jag slyngelrock.
En musik som spelas av folk som inte kommit ur tonåren, där
allt genast är ledordet, där allt gammalt är ointressant. Jag minns när Andres
Lokko recenserade Eldkvarn i tonårstidningen Ultra i slutet av 80-talet med
orden ”Den är skivan är tusen år gammal”
Ibland önskar jag att jag var sjutton år igen, att bara
övertas av den fantastiska energin som slyngelrockband kan ge en, att få
skriksjunga med Hurula i rader som ”Inga pengar kvar att bränna, hade inga
känslor kvar att känna”
Slyngelrock band ska helst lägga av efter första skivan
annars har de en risk att hamna i gubbrockhyllan efter några år. men än idag så försöker jag leta ny musik att
upptäcka, är livrädd att bli en sån där gammal sur gubbe som tycker allt var
bättre förr, att inget kommer bli bättre än Beatles, Zeppelin och Bowie (fast i
det sistnämnda så är det ju sant) så sent som i årsskiftet var jag på D.I.Y
festival utanför tunnelbana systemet i London.
Annars verkar resten av min generation bara se band som de
minns från tiden de var unga och ibland verkar samtiden göra allt för att göra
dem till mötes, ta till exempel när Black sabbath för några år sedan skulle
spela på Friends arena, så användes en bild från 1970 i marknadsföringen. ingen
ville se att det var folk som var lika gamla som den lokala PRO föreningen som
skulle rocka den kvällen.
Fast det är väl nu jag inte ska avslöja att jag biljetter i
år till flera band som var mina favoriter innan jag var 30 och i lördags hade jag biljetter till Bangers 'n'Mash där Paul Simonon lirade skivor. Nej jag är en gubbrockare jag med
Peter Alzén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar