”Ödmjukhet och värme och en massa bra låtar”

John Prine var på konserthuset i Gävle i fredags

Foto Anders Sundin

Ödmjukhet, värme och en massa bra låtar så skulle den korta recensionen av kvällen vara. 

Men det finns en längre variant också.

Det är svårt att inte bli berörd av hela fredagskvällen på Gävle konserthuset, han kommer in på något slags permobil, sätter sig ned och ber om ursäkt för han inte kom i augusti. Den här spelningen var ju egentligen lagd i augusti men John Prines läkare gav honom flygförbud för det var för stor risk att han skulle drabbas av en stroke. 

John Prine är en legend för folk som bryr sig om musik, speciellt den traditionella varianten, inte country, inte rock, inte folk men lite av allt.

På Grammy-galan för några månader sen fick han utmärkelsen ”Lifetime Achievement Award” för lång och trogen tjänst för sitt låtskrivande och hans senaste album “The Tree Of Forgiveness” gick rakt in på Billboard listans femte plats.

Ikväll gjorde han sitt enda Sverige besök på konserthuset i Gävle, människor hade rest från alla delar av landet för att kanske ta sista chansen att se och höra honom, i alla fall var det lite så snacket gick i foajén innan. 

Men all oro om hur hans form var kom snabbt på skam då han inte bara sjöng med stor pondus i rösten utan även i det jovialiska mellansnacket briljerade han.

Jag tycker det är så skönt med folk som kan sitt mellansnack, historier om fisketurer, om när han var brevbärare i Chicago eller bara om låtarnas innebörd, ofta från verkliga livet. Jag har sett för många artister som bara svamlar eller möjligen bara säger ett tack mellan låtarna. Så detta var riktigt fint att höra. 

Jag skulle kunna räkna upp hur många av de klassiker som spelades ikväll. personligen tycker jag låtar som ”Angel from Montgomery”, ”Speed of the sound of loneliness” och ”Sam Stone” var kvällens höjdpunkter men egentligen är det hela de två timmar och 19 låtar långa konserten som helhet som var en varm skön gemenskap som gjorde att vi alla kom ut i den kalla mörka februarinatten lite starkare, lite mer positiva. 

Framför en fond av ett jättestort träd fanns ett litet band som med små medel tog oss genom kvällen. Bandet som kompade John var inte fler än fyra men la ett perfekt grund för honom att lägga ut sina låtar på, kontrabas, trummor och gitarr gjorde med små medel det perfekt precis som riktigt duktiga musiker gör, och mannen som spelade Steel guitar, violin, med mera smyckade det sista så vemodet rullade in. <br/>

Det jublades med jämna mellanrum och applåderna rullade över läktaren men när han nämner Joe Hill och berättar om hans pappa hade varit fackligt aktiv som kvällens stora jubel kommer. Tänk om Gävle stad kunde inse hur stor Joe Hill är i amerikanska musikkretsar och göra något av det. 

På det stora hela var det här en otroligt sympatisk och varm kväll som känns både som en comeback och ett avsked på en och samma gång.  Kvällens support var Ian Noe som fick 25 minuter men blev inte mer än en kille med gitarr, tycker nog hans album lovade mer än så. 

Peter Alzén 

(Tidigare publicerad i Gefle Dagblad