Roxy Music/Bryan Ferrys bästa låtar

En av pandemins trista bitar var såklart allt som ställdes in. Det jag är mest ledsen över är Bryan Ferrys spelning på Furuvik, det hade känts helt absurt om han, elegantens fanbärare skulle stå på scenen mitt emellan öltält och bergochdalbana.
Första gången jag såg Roxy Music var sommaren 1980 på Gröna Lund, nja det är inte samma sak som Furuvik. Vi var ett gäng som hade åkt ned, Gurra hade lånat en lägenhet ganska centralt, vi sprang på skivbörsar, Pet Sounds och på något sätt fick vi ut vin från Systemet på Hamngatan trots ingen av oss var mer än 18 år.
Roxy Music var toppen, deras senaste skiva Flesh+Blood hade nyligen kommit ut och även om den innehåller ganska trista covers så har den Same Old Scene, My only love och Oh Yeah som fantastiska spår.
Efteråt kastade Pillisnorks killarna upp en kassett med deras EP till roddarna som höll på att plocka ihop efter spelningen, undrar om den någonsin nådde Ferry.

låtarna som spelades då var
South Downs The Bogus Man Trash Both Ends Burning Rain Rain Rain Flesh + Blood Oh Yeah A Song For Europe Dance Away Same Old Scene Over You Eight Miles High Love Is The Drug The Thrill Of It All Do The Strand Editions Of You
Sättningen var Bryan Ferry: Sång Phil Manzanera: Gitarr Andy MacKay: Saxofon Neil Hubbard: Gitarr Gary Tibbs: Bas Paul Carrack: Keyboards Andy Newmark: Trummor

Idag är det 45 år sedan den dagen och jag har under en tid hårdlyssnat genom allt vad Bryan Ferry sjungit på. Hans senaste intressanta skivan innehåller vad jag vet ingen sång av honom utan mer konstprojekt tillsammans med spoken word performern Amelia Barratt. Men här är det slutgiltiga resultatet av de 60 bästa låtarna han sjunger på
1. Det sägs att när Bryan studerade konst Newcastle university 1964 hade Richard Hamilton som mentor, en man vars POP ART verk ”Just What is it about Today’s homes that makes them so different, so appealing?” ska ligga som insperation för ”In every dream home a heartache” , Ferry smått ironiskt kommenterande konsumtions samhället. Rader som ” Standards of living They are rising daily” , Penthouse perfection, Open plan living Bungalow ranch style All of it's comforts Seem so essential och så givetvis det lite pikanta detaljen I blew up your body... But you blew
my mind. Allt återhållssamt till det stora slutet, magnifik låt.
2. Där Every Dream home .. är avantgardisk och dramatisk är Love is the drug dess motsats. 1975 hade discon dykt upp och Roxy lägger ett stenhårt discobeat till första singeln från albumet Siren. Siren är långtifrån deras bästa album, For Your Pleasure är nog min favorit men den här låten är magiskt bra och än idag dyker det upp olika remixar på den och det funkar varje gång, tidlös. Deras första USA hit såklart.
3. Virginia Plain är deras debut single, helt obegriplig men samtidigt makalöst att den nådde plats 4 på engelska topplistan. Albumet hade kommit ut någon månad innan och klättrat upp till 10 plats och då släpper givetvis gruppen en single som inte är med på albumet. Jag älskar sånt. Låten är glamrock men tusen gånger intelligentare än sina konkurrenter. 4. A song for Europé var nog min favoritlåt 1981 trots att den släpptes 1973. Men just sommaren 1981 var jag inne stenhårt på Roxy Music och just den tilltalade väl mitt melankoliska jakt på kärlek eller nåt. Jag tror den avslutade varje kväll när jag var DJ på Wictoria den sommaren. Ferry när han är som mest pompös, mest dramatisk och till och med det stycke med fransk text är perfekt.
5. Om både Manifesto och Flesh+Blood hade haft sina toppar så är de inga märkvärdiga album. Det är däremot 1982 års Avalon, en skiva som låter slick, snygg och modern som det nya 80-talet. Första singeln var More than this som fick en del gamla Roxy fans att gnälla på att de blivit ett smörband, men ack så fel de hade. Bandet hade bara blivit lite uppdaterade och gjort ett album fullt med fantastiska låtar, i min värld deras näst bästa. Idag när jag lyssnar genom hans soloplattor från 80-talet så tycker jag många har klarat tidens tand väldigt bra, ibland låter det till och med bättre än förr.
här är hela listan

Peter Alzén

Sly Stone 1943 - 2025

Pet Soundalike

En gång i tiden långt innan Sociala medier så hamnade man ofta på olika communities, jag fann mig själv oftast på musikrelaterade, såklart.
Ett av de som jag hängde mest på runt skiftet 90-00-tal var Art of the mix.
En plats där folk runt om i världen lade upp sina mixtapes, fast nu var det väl mest CDr som man gjorde. Där fick man vänner som man sen bytte skivor med. Jag skickade CDr till Gerry i Skottland, till Sue i Australien, Sean och Rob från Norra USA och Ion Moe från soliga Kalifornien med mera.
Vänskapen finns kvar idag på Facebook och på andra forum, popnördigheten går liksom inte ur,
Många av dessa skivor har jag idag ingen aning var de är utom några få och de som jag återkommit till oftast är nog de från Ion, han gillade musik där tjejer sjöng, jag gjorde minst 2 med mixar med svenska tjejer åt honom, han samlade Barbiedockor om jag inte minns fel men han gjorde fantastiska roliga mixar som hette Pet Soundalike med musik som lät som Beach Boys.
Tyvärr gick Ion bort för några år sedan men på nåt sätt har jag tagit en hel av de låtar han skickade till mig och fyllt på en massa andra låtar i Beach Boys vibe. Och idag är det 60 år sedan Beach Boys fick sin andra USA etta med Help me Rhonda.

Och solen skiner så det är dags för att njuta av den och somrig Beach Boys aktig musik.
Peter Alzén

400000 träffar på bloggen

400000 träffar på bloggen firs med listan som skulle vara liten och bara innehålla mina absoluta favoritlåtar, den växer organiskt vidare hela tiden Pecka Loves

Young Soul Rebels

Jag har läst en bok om Northern soul.

När jag var sjutton älskade jag The Jam, på deras album Setting Sons upptäckte jag låten Heatwave, den lät så annorlunda fast det ändå var The Jam. På Gamla stans skivaffär hittade jag sommaren 1980 två lp som hette Mod Classics vol 1 & 2, full med grym soul från Motown och där fanns originalet till Heatwave, på den tiden fanns inget internet så jag var tvungen att läsa tidningar, skivomslag eller böcker för att få reda på varifrån låtarna kom.

Om man då någonsin hade börjat med Motown var det lätt att börja gilla Northern soul, Dave Godin som hade skivaffären Soul City i London döpte genren för det var mestadels fotbollsfans från Norra England som på sjuttiotalet kom in i affären för att få tag i gammal snabb soul, inga moderna låtar fungerade för dessa fotbollskillar. Genren växte obegripligt och flera obskyra 60-tals låtar hamnade på topplistan och på udda platser fylldes stora Ballrooms för så kallade allnighters, ni får gissa vilken drog som var dansarna favorit.
Northern soul är väldigt förenklat som Motown låtar som inte kom från Motown, låter oftast lite billigare men herregud vilka hits det finns där, det var där Soft Cell hittade originalet till ”Tainted Love” och även singeln ”What” tog duon från samma scen. The Jam som jag nämnde tidigare lånade en del från World Columns ”So is the sun”, Dexys gjorde en cover på ”Breaking down the walls of Heartche på debut albunet” och hälften av låtarna som Stock Aitken Waterman lät sin artister tolka under de åren de ägde topplistorna var gamla soulcovers.
Man kanske är lite skadad då jag har 67 samlingar på Goldmine labeln, dessutom har Ace, Kent, Charly och släppt massor av bra soulsamlingar. Men hela tiden hör jag nya bra soullåtar jag inte hört förut

Stuart Cosgrove har skrivit fler böcker om Soul music och vad den betytt för samhället i stort och smått, jag har köpt några men den första jag läst är Young Soul Rebels som är hans egna gedigna historia om Northern soul scenen i England från starten tidigt 70-tal till hur den blomstrat upp igen efter spridningen av MP3, Youtube och grupper Facebook.
Se bland annat Levanna McLean även känd som Northrn soul girl dansa till soullåtar på Youtube, hon slog igenom när hon dansade på klassiskt vis till Pharells ”Happy” (hon fortsatte senare med mer klassiska Northern soul låtar)

Stuart skrev i tidningar som Blues & Soul, Echoes och NME men innan dess jobbade han på järnvägen och tog gärna tåget norrut för att gå på allnighters i stora balsalar. Boken kändes först lite torr men blev roligare ju mer jag läste, den listar legendariska ställen som Wigan Casino. Twisted Wheel och Blackpool Mecca, hur de utvecklade scenen men även klassiska DJs som Ian Levine och Keb Darge med flera som gjorde låtar stora på scenen. Hur obskyra skivor sprids, antingen som extremt dyra original eller som bootlegs, vilka som upptäckt låten, var den breakade men även hur olika DJs försökte utveckla scenen olika.
Men boken innehåller även skribentens resor och jakt på rara sjutummare och där någonstans väger han in samhället utanför dansgolven. Det är gruvstrejker, arbetslöshet, amfetamin och långa dagars väntan.
Underhållande och du får en massa tips på låtar som du måste kolla upp, jag borde verkligen ansa min spellista med Northern soul men jag hittar ju hela tiden nya bra låtar.
Peter Alzén

Musik för våren

varför inte en 2 timmar lång vårpromenad

Marvin Gaye

idag är det 86 år sedan Marvin Gaye föddes, igår var det 41 år sedan hans far sköt ihjäl honom.
Marvin är en av mina absoluta favoritsångare. han började i gruppen Moonglows innan han blev trummis hos MOtownstallet, han spelar bland annat trummor på "Please Mr Postman" "Dancing in the streets" och den fantastiskt svängande "Fingertips".
När David Marsh skrev boken "The heart of Rock'n'n'soul, the 1001 best singles of all time" (en fantastisk bok om du vill lära dig rock/soulhistorien) så lade han Marvins "I Heard it through the grapevine" som nummer 1.

förövrigt har Marvin gjort en av historiens bästa album med "What's goin' on", kanske det allra bästa. Här har jag rankat hans 50 bästa låtar. perfekt till vårvädret

Peter Alzén

John McKay

En enda gång var jag i Batcaves källare, Satu Nerg-Öhman och Claes Olson och jag gick dit efter vi sett Sisters of Mercy på Royal Albert hall.
På den lilla scenen stod ett band som inte speciellt många brydde sig om, det sas att det var Siouxsie & the banshees första gitarrist och jag såg ju att det inte var Marco Pironi så då borde det varit John Mckay.
John McKay var den fantastiska antigitarristen som skrev de flesta av de iskalla sångerna på the Scream och även singlehiten Hong Kong garden, han och trummisen Kenny Morris lämnade Banshees precis när turnén för andra albumet skulle inledas.
Det var måttligt populärt och Siouxsie skrev låten Drop dead/celebration om dem. Nu har han samlat ihop en massa låtar han skrev strax efter han lämnade bandet. Jag borde vågat gått fram där i källaren och frågat om det verkligen var min gitarrhjälte det där. Kolla in thejohnmckay.bandcamp.com/album/sixes-and-sevens

När Bob Stanley messade mig

När Bob Stanley messade mig
Det är några som jag betalar för på Patreon, en av dem är Bob Stanley. Häromdagen fick jag ett meddelande från honom.

Jag är trots min höga ålder fortfarande på jakt efter ny musik, den behöver inte var nygjord. Häromveckan fick jag tips om 2 låtar med Heart som nästan var i Fleetwood Mac klass, den Kanadensiska duon har jag aldrig brytt mig om, tyckte väl Barracuda var tuff när jag var 14 år men de där bombastiska 80-tals låtarna är jag ganska allergisk mot.
Det är Bob Stanley som lägger ut youtubelänkar varje dag, en gång i veckan får vi en längre text och varje torsdags en videofilm där han står i sitt skivrum och spelar musik i en bestämd sort för oss. Det kan vara brittisk flickpop från 60-talet, det kan vara ett udda album som ”ingen” har hört förut men precis här steg den i värde en hel del. Med jämna mellanrum lägger han ut en spotifylista och eftersom han är (tillsammans med Jon Savage) de som är bäst på kurera samlingsskivor för Ace records så vet du att det alltid är en liten fröjd när han gör så.

Alla låtar han lägger ut samlar jag såklart på en spotifylista (well det är ganska många udda som inte finns där) och det var just därför han hörde av sig. Han hade hittade listan och var förvisso smickrad men ville att all musik han lade ut skulle vara exklusiv för oss patreoner så han ville jag skulle ta bort den, det gjorde jag såklart inte, den blev bara hemlig. För några veckor sedan gjorde Tom Pyl som en vanligt en 25 bästa lista och nu var med just Saint Etienne härom veckan och eftersom han inte ens hade med deras bästa låt var jag tvungen att lyssna genom deras produktion och göra en egen topplista.

Peter Alzén

Smokey Robinson 85 år

en gång sa Bob Dylan att Smokey var Amerikas bästa låtskrivare, jag säger inte emot, här är 100 mer eller mindre lysande låtar av honom

Elvis 90 år

Idag är det 90 år sedan Elvis Aron Presley tog sina första andetag i Tupelo Mississippi. Jag har fortfarande svårt att greppa det att han var endast 42 år när han slutade sitt liv på Graceland i augusti 1977. I hela mitt liv har han funnits med, när jag växte upp hade vi inte så många skivor men en som jag alltid spelade var King Creole, en fantastisk låt från filmen med samma namn. Elvis är tillsammans med David Bowie de artister som funnit med mig sen jag var 10 eller yngre.

Båda är födda samma datum och båda är magiska sångare. Men där Bowie gjorde något nytt hela tiden efter egen idé så gjorde Elvis vad andra sa åt honom att göra. När han var världens hetaste artist så gjorde militärtjänst och därefter skriva på ett kontrakt på alldeles för många filmer men minst sagt ojämna soundtracks En reporter på Life Magazine tyckte att Elvis kanske borde skjuta upp det filmkontrakt han stod i begrepp att skriva på, för att i stället gå på college. Elvis stirrade på reportern och svarade med ett påstående som i klart belyser hans attityd till sin egen karriär: — Jag förmodar att du aldrig varit fattig. Min familj har varit fattig så långt tillbaka jag någonsin kan komma ihåg… Då chansar man inte utan gör det som de som borde veta säger att man ska göra.

Ofta brukar folk plocka fram att Elvis 56 och From Elvis in Memphis är det bästa och ibland tillochmed det enda man behöver med honom. Det är såklart att de kanske är klimaxarna i hans produktion men under alla filmskivor finns flera otroliga pärlor, visst ni att under hans levnadsår var Blue Hawaii den bästa sålda albumet, det var knappast för filmens kvalité utan givetvis för den otroliga balladen Can’t help falling in love är med där (idag har den mer än 1 miljard streams på Spotify, klart mest av hans låtar).
Att han var tjock och stenad hela sjuttiotalet är annars en myt som brukar upprepas, hela hans sjuttiotal är en uppvisning hur han kan hantera soullåtar, visst kanske inget av de albumen är helgjutna men du kan lätt hitta massor av pärlor på nästan varenda skiva. Precis som med Stones eller Clash senare så ville bara Elvis låta som sina svarta favoritartister. Jag har senaste tiden verkligen lyssnat genom hans katalog och det finns absolut saker man kan sortera bort, speciellt på filmskivorna men herregud vilka pärlor. Det sägs att han under sin livstid var på svensk tv endast 4 gånger (filmerna borträknade). I Bonniers klassiska rocklexikon står det att RCAs massiva PR budget och den fiffiga Översten fick honom att bli stor. Tommy Randers bok Rockens roll som var studiematerial på 70/80talet står det att nästan inget han gjorde efter 1960 är värt att lyssna på.

Fast från den 18 juli 1953 då han klev in på Sun Studio i Memphis för att göra en skiva till sin mamma Gladys och ända fram till sista hiten Way down så höll han en otroligt hög kvalité, att bara siffrorna från försäljningslistan, Bara i USA har Elvis haft 82 album och 53 singlar som sålt mer än guld säger det mesta. Det sägs att han har sålt mer än 1 miljard skivor.

När jag är DJ så spelar jag ofta I’ve got a thing for you baby, det kommer ibland fram folk och frågar vad det var, när jag berättade att det var Elvis tror de mig inte. Häromdagen när jag spelade så kom det fram ett ungt par och frågade om jag hade Viktor Leksell, well nej svarade jag, ok Benjamin Ingrosso då -äh nä. Hmm Men Elvis har du väl sa den unga tjejen, givetvis sa jag och satt på Suspicious Minds
När Elvis kom fram fick han ofta frågan vem han lät som då svarade han ” I don’t sound like nobody” och det hade han alldeles rätt i och bara det att Graceland har adressen Elvis Presley boulevard visar hur stor man är.
How great thou art är ett annat makalöst bevis på hans storhet med det religiösa materialet och sägs vara Nick Caves favoritskiva. Nu tog jag mitt jullov genom att lyssna genom hans katalog och sen ranka hans 90 bästa låtar .

Peter Alzén