Ikväll på SVT visas en dokumentär om Sveriges enda riktiga rockstjärna, ni kan tro att Dregen. Pelle i Hives eller Joey Tempest är riktiga rockers men när vi pratar rockstjärna så är det bara en som får ett stort sällskap sluta sorla eller få folk att prata om kändisspotting på Twitter, Thåström.
Idag är han en levande legend, en myt som hela tiden förstärks av att han knappt syns i media, gör inga intervjuer om han inte måste, precis som en Ulf Lundell för den generation som växte upp med punken.
Ikväll får vi se från fjolårets enda konsert på Way out West i Göteborg i augusti, en spelning som fick folk att stapla superlativ och det jag har sett från den ger mig intrycket av att bandet tagit det som jag såg i Sundsvall på förra turnén ett steg till.
Musikaliskt är det idag mindre traditionell rock och mer suggestiv musik som lånar lika mycket från Suicide, Krautrock och Bowies Hansaperiod. Monotont men aldrig tråkigt och även om han väljer spår från hela turnén så känns det som de flesta spåren utgår från Thåströms liv både förr och nu, borta är de tidigare fräsiga ord och tuffa attityden, nu är det tillbaks till att berätta historier om det liv han levt.
Jag vet exakt när jag såg Thåström live första gången, det var i slutet av nian, i maj 1979, Polhemsskolans aula, Ebba grön var där och jag hoppade och skuttade framför scenen ganska lycklig. Efter den magiska konserten kunde man gå trappan ned under scenen och köpa bandets nya singel ”Vad ska du bli” som förövrigt inte bara är den bästa låt Thåström skrivit utan även den jag har baserat två uppsatser och en krönika på.
Precis som Lundell så har jag hela tiden betraktat Thåström med största respekt även om jag inte alltid älskat det han gjort eller ens orkat lyssnat igenom det.
Jag såg Ebba grön kanske 10 gånger och ska erkänna att deras slut var inte så spännande och Imperiets start var jag inte heller så imponerad av men sen plötsligt så gjorde de ett lysande minialbum Blå himlen blues som jag tyckte mycket om. Efter det så kom den period som Thåström var solo, det har blivit som Lundell för mig, inte alls dåligt såklart, alltid respekterat men tyvärr ibland trist som bara fan, men varför jag ändå hela tiden accepterar det och fortfarande gillar det är just för de två aldrig skulle var med i en TV4-soffa, aldrig göra en kokbok, aldrig sjunga på Skansen, helt enkelt aldrig sälja sin själ så enkelt.
Den 15 februari kommer skivan ”Beväpna dig med vingar” som spelats in i och mixats i Berlin och gjordes nu klar i veckan. Den 13 april kommer han att inta gasklockorna uppe på Brynäs, tror inte han varit i stan sen Kalasturnén i början av 2000-talet. Det sägs att Ebba Grön eller i alla fall Thåström tackade nej till 10 miljoner för tre spelningar för ungefär 20 år sedan, Hans idoler Clash vägrade också konstant ända tills Joe Strummer dog och det blev en omöjlighet. Lika viktig Strindberg var en gång i tiden, lika viktig har Thåström varit de trettio senaste åren. Har man följt Thåström sen 1978 så har man sett Sveriges häftigaste scenpersonlighet och man har sett flickor flacka med sin blick och i detta fall har man förstått precis varför.
Thåström är inne på sitt fjärde decennium som låtskrivare och frågan är om han någonsin varit mer aktuell, givetvis rörde han om mer i mitt och andras hjärtan och hjärnor när han sjöng i Ebba och visst sålde han mer skivor med Imperiet men hans texter de senaste åren har blivit mer och mer raka på så sätt mer ”han själv” och om nu är det minsta intresserad av nutidsmusik så slår du på SVT2 kl 19 ikväll
Peter Alzén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar