Hellacopters försvunna platta

Micke hade en blogg för några år sedan och då berättade han historien om Hellacoptersplatta, platta kom sedan aldrig ut och bandet valde istället att göra skivan Head off där de istället tolkade ganska nya, ganska okända punklåtar, den här plattan verkar fortfarande bli outgiven men över till Mickes gamla skrift


Datumet är ännu inte spikat, titeln ännu inte fastställd men albumet lär förhoppningsvis krossa de stackars få skivdiskar som ännu finns kvar i det här avlånga landet någon gång inom rimlig framtid. Chips Kiesby och Nicke Andersson har producerat, mixat, rattat och växlat, samtliga gaspedaler har pressats så hårt det bara går emot den skeva bottnen, det verkligen hörs, det luktar bränt gummi lång väg, det är arga däckspår längs asfalten och röken vill inte riktigt lägga sig. Att The Hellacopters nu valt att göra enbart covers känns ganska logiskt, med fjolårets samlingsalbum och de tidigare två kompilationerna där b-sidor och diverse rariteter samlats känns detta som det enda raka, ett naturligt stopp, att fortsätta detta glädjetåg längs den egenhamrade räls där rock'n roll-arkeologin bara fortsätter, som vanligt låter det som en mycket väl planerad utgrävning.

 Valet att sparka igång kalaset med Beach Boys "It's about time" ser på papret en smula märkligt ut, men den sitter precis som den ska, som ett urtjusigt blixtnedslag, det låter som om det fälls arenarocksbomber och allehanda dramatisk pyroteknik ur högtalarna enligt sjuttiotalsrockens allra heligaste och långhårigaste former. Det bör också understrykas att Beach Boys aldrig låtit just så här mycket manlig rock, aldrig pressade sina sandiga skrev i studion som just vid inspelningen av denna låt från"Sunflower" 1970. Roy Buchanans "The Circle" känns som om den egentligen var ämnad för avstickaren The Solution där Nicke ännu en gång lät strålkastarna falla välförtjänt på Detroit-och-souloraklet Scott Morgan. Nicke besitter inte samma "stora" röst som Morgan men förvandlar och behandlar denna blåögda pastill och oförtjänt bortglömda Buchanan-pärla hur magiskt som helst, ett förmodat singelsläpp kan tänkas och tyckas. Genialiskt glids det sedan in i ett pirrigt fjärilstim, ett konfettiregn av alla kulörer signerat Motown och The Velvelettes, "A bird in the hand", denna fantastiska northern soulpärla byter ut sina glittrande och glamourösa detroitdressar mot ett gäng rejält tajta stuprörsbyxor och förvandlar den till en glimrande riffglädje av 24 karat guld. Adrenalinruset och powerpopen i australiensiska Radio Birdmans"Breaks My Heart" ger ett stort tossigt leende på läpparna, Nicke och Strängen har här tagit på sig sina finaste kängrukostymer och riffar, utövar klassiska gitarrdueller så sexigt och passionerat att man tappar hela ansiktet, det här måste vara det absolut närmaste moder svea varit ett sammansvetsat boogierökt Mick Taylor och Keith Richards, vars tidiga sjuttiotalsinspelningar med Rolling Stones aldrig någonsin kommer att överträffas när det kommer till häng och sväng.

 Det är också oerhört glädjande att man valt att göra "I got a fire", ett spår som jag upptäckte via Iron Maiden men som skrevs och spelades in avSammy Hagars första orkester Montrose redan 1974, spåret återfinns nämligen som b-sida på maxisingeln "Women in uniform" från 1980, en liveinspelning från det legendariska Marquee club då Paul Di Annofortfarande stod för svetten, lädret, nitarna och juckandet mot mikrofonstativet, gissningsvis upptäckte även Nicke denna låt just via de brittiska metallskallarna. Versionen här är arg, hård och chilikryddad och svettigt baconinlindad med Lynyrd Skynyrdska gitarrer, precis som sig bör, den låter elak på ett "Supershitty to the max"-vis, fast i sundare ljudbild. "I don't need no doctor", en av Ray Charles allra vassaste kompositioner görs här i en mer luffsande prärieversion, förmodligen har man haft söderpojkarna New Riders Of The Purple Sages version från tidigt sjuttiotal i åtanke, Bobbas pianospel lyser verkligen i det här spåret, frågan är om han någonsin fått så här mycket utrymme under en inspelning tidigare, men med facit i hand var det verkligen på tiden, den driver verkligen låten framåt likt en dammig kofösare, självfallet på väg mot första bästa skabbiga ölhak. Steve Miller Bands "Can You Hear Your Daddys Heartbeat" från 1969 års mästerliga "Brave New World" rivs av mot en underbart stökig elektrisk klösbräda, det påminner om ett formel 1 lopp, det är gitarrkaskader och attityd, och det går så fort, så fort att trumslagarpojken Robban borde ha haft rejält med syrgas under inspelningen, det går även att associera till ett tidigt slammrande och aggressivt Grand Funk Railroad, det är en låt jag mer än gärna skulle vilja se dem göra live, förslagsvis också som öppningsnummer, för alla inblandades eget välbefinnande. I "Devil" saktas tempot ner ett par smulor, här är det arga riff längs en demonspäckad landsväg om natten med pricksäkert sväng, Randy California spiller förmodligen en och annan glädjetår i sin öl nånstans där uppe i himlen när han hör detta. Det är dock betydligt mindre Jimi Hendrix-gitarrer här, versionen är aningen omarbetad, mindre solokaskader, mindre drömmande med jazztobaken som ledstjärna, tempot aningen snabbare än originalet, betoningen har här lagts på just de arga riffen, låten passar orkestern som hand i handske. Det speedade sydstatssvänget i Doobie Brothers countryrockiga och slicka "Sweet Maxime" är fenomenalt, det dansas här lika löst och ledigt som hundra överviktiga långtradarchaffisar med valrossmustascher, som efter ett par ölsejdlar för mycket ger sig på avslappnade linedance-utflykter barfota framåt småtimmarna. Det låter fokuserat, strikt och snyggt, och inte helt oväntat fylligare och matigare än det aningen väl radiovänliga orginalet. I avslutande "St. Louis" som australiensiska The Easybeats försökte knocka världen med 1966 smäller det till på riktigt, med handklapp, tamburiner, blåssektion och sirener, dessutom med sång av självaste Scott Morgan, ett väldigt kärt återseende i min lilla värld, euforin här är snudd på för bra för att vara sann, en verkligt värdig och ståtlig avslutning på en enorm låtfest.
 Hellacopters har i vanlig ordning lyckats förvandla alla covers till sina egna, det skulle med andra ord kunna vara ett alldeles egensignerat och fantastiskt Hellacopters-album, kort och gott, det bekräftar bara ännu en gång Nickes genialitet, goda smak, fingertoppskänsla och kärlek till rockmusiken, dess avkrokar och bevarade hemligheter. Det känns som en kommande modern klassiker i den hårda svenska rockmyllan och orkestern visar ännu gång vilka som är de verkliga herrarna på täppan, detta album när det väl släpps kommer att överleva det mesta, oavsett väderlek och miljökatastrof.

 Låtlistan:
1. It's About Time - Beach Boys
2. Southern Cross - Ozark Mountain Daredevils
3. The Circle - Roy Buchanan
4. A Bird In The Hand - The Velvelettes
5. Breaks My Heart - Radio Birdman
6. I Got The Fire - Montrose
7. Fist Fightin' Son Of A Gun - Ted Nugent
8. I Don't Need No Doctor - Ray Charles
9. Can You Hear Your Daddy's Heartbeat - Steve Miller Band
10. Devil - Randy California
11. Sweet Maxine - Doobie Brothers
12. Wouldn't You Like To Know Me - Paul Stanley
13. Tryin' - The Eagles
14. St. Louis - The Easybeats

Micke Hammershöi