Jag sitter här och bläddrar i en stor orange 320 sidor lång katalog från utställningen jag var på förra veckan. Det var David Bowie på The Victoria & Albert i södra Kensington.
Hela bottenvåningen på museet var fyllt av saker man inte trodde skulle få se.
Tidiga bilder från hans första år, den första pressbilden när han var 16 år, handskrivna texter till flera av de tidiga låtarna. Jättestora tv-skärmar som täcker närmare 20 meter uppåt som visar bilder från genombrottet med Starman på Top of the pops till scener från senaste Reality turnén.
Massvis med kläder som alltid har gjorts av uppcoming designers.
Tavlor som han målade under sin Berlin period. Ett rum som visar klipp från alla filmer och pjäser han har varit med i. Till och med hans kokainsked som han hade under inspelningen av Young Americans fanns med. Det är en makalös samling som får mig snudd på att bli alldeles mållös.
”The David Bowie Archieves” på The V&A är en dröm som går i uppfyllelse. Från första stunden när man satt på sig sina hörlurar till presentbutiken vid utgången är jag hänförd. Att han har sparat allt detta gör mig både lycklig och väldigt fundersam. Hur har han sparat allt? Var han redan vid tidig ålder säker på att detta skulle ske? Om man som jag mer eller mindre har älskat David Bowie sen jag var 10 år så var det otrolig resa över hans musik, stil, estetik och uttryck som jag fick se.
Det skulle vara lätt att säga att alltihop är en nostalgisk tripp som ett Beatlesmuseum i Liverpool och det kanske det är, de flesta som gick runt mig var i medelålders men det fanns undantag. Visst var det mest vi äldre som blev upphetsad av hans comeback
The Next Day i vintras efter 10 års tystnad (han har faktiskt bara gjort 28 skivor från 1967 till 2013) men jag känner många som är knappt 20 som älskar mannens sjuttiotal. Det roliga med Bowie är att han inte bara gjort musik, som förvisso är så briljant att det skulle räcka otroligt långt men istället så gör han allt som han vill, och han är ganska bra på det andra också, eventuellt beror det på han kommer från art School världen och har studerat pantomim hos Lindsey Kemp
När punken kom gjorde Bowie annonser till skivan Low med texten There’s old wave, there’s new wave and there’s David Bowie, på något sätt så har han alltid levt i ett eget parallelluniversum, han har alltid haft egen stil som han ofta bytt från 60 talets mod över glam över vit soul till en nutid som möjligen kan vara imagelös.
Eventuellt är tiden från mitten av 80 talet och fem år framåt den tid då han, drabbad av hybris och arenarocksjukan har haft minst känsla och betydelse, men annars har han varit på tårna i både musik och stil. Alltid våga gå sin egen väg i allt och det visar denna fantastiska samling. Nu när jag bläddrar genom katalogen så får jag känsla av att det är få artister som skulle kunna göra någon liknande utställning. Tidigare nämnda Beatles men de hade en karriär som var ungefär sju år lång, Stones, Dylan & Bruce är intressanta musikaliskt men kanske inte så mycket mer. Utställningen går just nu för utsålda hus men ni har på er till i mitten av augusti att se den, vilket ni bör om ni är det minsta intresserad av modern musikhistoria. . Peter Alzén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar