Iggy Pop

Vi tog oss friheten att under några veckor lyssna genom alla Iggy Pops skivor igen, vi bedömde dem och plockade en varsin favoritlåt, vi skippade alla liveskivor (även om kanske Metallic KO borde ha varit med) och alla samlingar, även udda utgåvor från New Rose och andra suspekta bolag skippade vi. Vill ni höra mer så kan ni längre ned på sidan hitta en Spotifylista med en massa bra Iggy låtar

Peter & Micke

Stooges Peters betyg (5) Mickes betyg (5)

Att i skarven mellan sextio och sjuttiotal spela nihilistisk rock som hade en rytm inspirerad av bilfabrikens monotona maskinljud var så annorlunda att väldigt få köpte albumen. Med facit i hand ser vi att debutalbumet - som kom ut samma vecka som Woodstockfestivalen - var slutet på hippie eran och starten på något nytt. Fredspiporna och blommorna från San Francisco hade nu bytts ut mot rakblad, skärvor och infekterade nålar. I Detroit åt man John Sebastian-figurer till frukost och använde sina luggslitna gitarrer likt kulsprutor.

”Well it’s  1969 OK, war across the USA, another year for me and you, another year with nothing to do”

Visst hade det spelats rå och skitig rockmusik tidigare men inte så utstuderat beskrivet om hur urbota trist och tråkigt allt var. En låt på albumet hette till och med No Fun. Iggy, Dave Alexander och bröderna Ashton visade att punken var född - synd att det tog ca åtta år för resten av världen att inse det. När skivan släpptes nådde den inte ens topp 100 på den amerikanska listan, men när Billboard listade de ”500 bästa albumen genom tiderna” kom den på plats 185 - borde varit betydligt högre tycker jag.

Favoritlåt

Peter: I Wanna Be Your Dog

Micke: I Wanna Be Your Dog

Funhouse  P(5) M(5)

Uppföljaren var hårdare och mer frustande, och med ett desperatare uttryck och mera rak och slickare rock’n’roll-produktion. Albumet spelades in under kaotiska former på västkusten. Dieten bestod av varmkorv och heroin, och om man får tro sägnen: taggtråd. Allt tog ut sin rätt. Man brände ljuset i båda ändar och precis som på debuten är den en klockren käftsmäll, låtar som Down on the street, Tv Eye, Loose och 1970 är alla så bra som bara riktigt rå och levande rock kan vara. Spåret Dirt flirtar hämningslöst med rumlaren Howling Wolf och den brölande L.A Blues är kakafoni av bästa märke.

Favoritlåt
Peter ; Dirt

Micke; Down on the Street

Raw Power P(5) M(5)

När Stooges skulle spela in det tredje albumet Raw power i London med David Bowie som producent, blev Bowie nästan chockad över hur råa och sluskiga the Stooges faktiskt var. Många av låtarna som skrevs och spelades in i studion för det tilltänkta albumet var för både Bowie och skivbolaget aningen för magstarka - om än för att vara en grupp som the Stooges: Fresh rag, Nigger man, Cock in my pocket, Gimme some skin och Head on.

Skivan finns numer i flera olika mixar, men om man tar den som släpptes först (Bowies) så älskar jag den helt obegripligt höga och sylvassa mixen av James Williamsons sologitarr. CBS tvingade dessutom Iggy att ha med två ballader på skivan - en på vardera sida: I need Somebody och Gimme Danger. Skivan är så elektriskt energisk att om man hade kunnat koppla den som strömkälla hade man kunnat stänga ner de flesta kärnkraftverk.

Favoritlåt

Peter: Gimme Danger

Micke: Search and Destroy

Kill City P(4) M(3)

Skivan spelades in under Iggys permissioner från mentalsjukhuset - där han nästan enbart fick besök av just David Bowie. Iggy kom att visa sig vara en alldeles lysande stilist och berättare: ’I live in here in Kill City where the debris meets the sea, It’s a Playground for the rich but it’s a loaded gun for me”

Albumet är inte inspelat som ett strikt och sammanhållet ”riktigt” album, och det märks - det spretar nämligen åt alla möjliga håll och kanter. Skivan spelades in sporadiskt. När det är som bäst (Kill City, I Got Nothin, Consolation prizes och Johanna) då är det riktigt lysande, men i andra fall är det mer platt och uddlöst.

Skivan gavs ut flera år senare efter inspelningstillfällena, långt efter att Iggy och Bowie spelat in de två fantastiska album The Idiot och Lust for Life i Berlin. Skivan har tyvärr fallit bort i marginalerna idag - mycket sorgligt.
 

Favoritlåt

Peter: I got nothin’

Micke: Consolation Prizes

The Idiot P(5) M(4)

Det är lite felaktigt att kalla Bowies skivor Low, Heroes och Lodger för Berlinplattor - lika felaktigt att ge Iggys The Idiot och Lust for life den etiketten. Albumen är delvis (ibland helt) inspelade i storstaden, men den gemensamma nämnaren är framförallt David Bowie. Die Brucke Museum i Berlin hade även en stor påverkan på skivorna - tavlorna av de expressionister som fanns där vid tidpunkten avspeglar sig särskilt tydligt på omslagen till Heroes och The Idiot.

Musikaliskt är The Idiot en ganska kall och karg skiva - dock full med mänsklig värme. Ljudbilderna ekar av öde och sjabbiga storstadskvarter - där gatlyktorna ibland är din endaste vän. En hyllning återfinns till de gamla bandkamraterna (Dum Dum Boys) och samsas med kyliga sånger om att ha ”roligt” (Funtime) eller att gå ut på stimmig lokal (Nightclubbing). Bowie återanvände spåret China girl från albumet på sin Lets Dance och Tonight (från Lust for life) till plattan med samma namn, ingen av Bowies versioner är ens i närheten av den magi som uppstår på The Idiot.

Favoritlåt

Peter: Funtime

Micke: Sister Midnight

Lust for Life P(5) M(4)

Inspelad samma år med ungefär samma människor men i en helt annan sinnestämning. Där The idiot var ganska deppig så är Lust for life precis som titeln säger - full av sprudlande liv. Titellåten och The Passenger är idag rockklassiker av stora mått, och under alla år jag spelat skivor på diverse rockklubbar så har de frekvent dykt upp. Men, även resten av skivan är full av fantastiska låtar - även om valet att släppa Succes som singel kanske inte var det allra klokaste.

Favoritlåt

Peter: Neighborhood Treat

Micke: The Pasenger

New Values P(5) M(4)

1979 återvänder Iggy till att samarbeta med James Williamson och Scott Thurston, vilka båda hade varit inblandade på albumet Kill City.

Skivan är mycket bättre än vad den vid tidpunkten sålde, allt från de klassiska spåren I’m Bored och Five foot one till de mer anonyma Billy is a runaway och How do ya fix a broken port är alla bland det bästa Iggy någonsin spelat in.

Till och med den fåniga men svängiga African man får en att förundras över hur allt bara faller på plats. En bortglömd, smart, sexig och underskattad rockskiva - rent av en utav farbrorn James Newell Osterburg Jr’s allra bästa stunder som god löpare i vinylspåret.

Favoritlåt;

Peter: I’m Bored

Micke: I’m Bored

Soldier P(2) M(2)

Med hjälp av folk från XTC, Sex Pistols, Patti Smith Group och med Simple Minds på kör levererar Iggy en ganska blek uppföljare till New Values.

Första singeln och öppningsspåret Loco Mosquito är en grym låt men sen är det splittrat och i ärlighetens namn ganska småtrist. Ett ord som dyker upp i huvudet då man lyssnar på skivan är - vilsenhet. Iggy famlar (nästan patetiskt) i mörkret och försöker förgäves greppa de trendigaste trådarna i det nalkande musikklimatet - dock faller han som regel på eget snöre. Låtar som Ambition, Play it safe och Take Care of me är helt ok men det mesta på sida 2 är titlar som Dog Food och I’m a conservative - och det är ungefär så kul som det låter.

Favoritlåt;

Peter: Loco Mosquito

Micke: Play it Safe

Party P(2) M(2)

Nu börjar det bli obegripligt - ojämnare än en motorcrossbana. Skivan ligger i vissa stunder till grund för allt som Billy Idol tjänade multum på under 80-talet. När Iggy lyckas som bäst i Pumping for Jill och Bang Bang är det en rolig och driven rock, men resten är en ganska meningslöst soppa - förmodligen är Happy man den sämsta låt han någonsin har spelat in. Det sägs att skivbolaget Arista hade beställt ett kommersiellt album - då skrev Iggy Bang bang drabbades han av en sådan hybris att han på fullaste allvar ville ha antingen Phil Spector eller Mike Chapman att producera. Som plåster på såren fick han dock Monkees gamla producent Tommy Boyce att remixa låten.

Favoritlåt:

Peter: Bang Bang

Micke: Bang Bang

Zombie Birdhouse P(2) M(2)

Efter att samarbetet med Arista avslutats skrev Iggy på för Chris Steins skivbolag Animal - Stein trakterar även gitarr och får draghjälp av en annan Blondiemedlem på trummor: Clem Burke. Ljudbilden må hända vara den bästa sedan New Values, men tyvärr är inte låtmaterialet ens i närheten. Trist.

Favoritlåt:

Peter: Run like a Villian

Micke: Run like a Villian

Blah Blah Blah P(3) M(2)

Det dröjde fyra år innan Iggy var tillbaks igen - nu åter i ett samarbete med Bowie och nu även kommersiellare än någonsin tidigare. MTV hade satt klorna i honom. Den första singeln blev Real wild child - en Jerry Lee Lewis cover som fått sig en rejäl uppdatering - soundet var inte våldsamt långt ifrån Billy Idols dåvarande hits. Tre av låtarna på skivan skrevs ihop med Steve Jones (Sex Pistols), och enligt myten ska inspelningarna ha startats redan 1984 i pauserna under inspelningen av Bowies Tonight. De ryktas även att flertalet av spåren på Blah Blah Blah är överblivet material som inte ska ha ”platsat” på Tonight - vilket är helt obegripligt då den är en av Bowies sämre album. Idag har tidens vindar blåst hårt över produktionen, men det finns flertalet bra låtar. Skivan sålde guld i Kanada och Real wild child var Iggys första riktiga hit i England.

Favoritlåt:

Peter: Shades

Micke: Real Wild Child

Instinct P(2) M(1)

Nästan som regel blir en uppföljare en reaktion på den förra - då Blah Blah Blah var överproducerad och topplistevänlig så är Instinct en rå och jordnära rockplatta - som sprungen ur en replokal. Iggy fortsätter sitt samarbeta med Steve Jones, skivan blev nominerad för en grammis för bästa hard rock/metal i tidningen Kerrang - vilka även utnämnde skivan till den 69 greatest heavy metal album in the world, personligen tycker jag Instinct mer är en habil rockplatta, varken mer eller mindre, men så är jag inte någon större läsare av Kerrang heller.

Bästa spår

Peter: Tuff Baby

Micke: Lowdown

Brick by Brick P(3) M(2)

Och nu lämnar Iggy den infantila hårdrocken (iofs finns det låtar som Butt town och Pussy Power med här) och välkomnas av producenten Don Was till en mer färgglad palett, även Charles Burns målning som pryder omslaget vittnade om en kursändring. Slash och Duff McKagan från Guns N’ Roses spelar på skivan och duetten med Kate Pierson  i Candy blev en mindre hit - vilken flitigt snurrade på MTV. Som kuriosa: singelsläppet innan albumreleasen - Living on the edge of the night, medverkade i Ridley Scotts film Black rain.
 

Bästa spar:

Peter: Living on the edge of the night

Micke: Something Wild

American Caesar P(3) M(2)

American Caesar är inspelad i en lös och ledig New Orleans miljö, och är ett av Iggys bästa album sedan 80-talet. Skivans totala längd på 70 minuter gör den på tok för långrandig, mastig och ofokuserad. Balladerna och de svalare spåren är otroligt bra, men somliga av de allra rockigaste spåren är väl träiga. Den ofokuserade flirten med dåtida grunge är bitvis outhärdlig. Tilläggas bör att versionen av The Kingsmen ruffiga Louie, Louie är den sexigaste versionen sedan originalet - pianot andas forna Stooges-dagar.

Bästa spår ;

Peter: Jealousy

Micke: Louie Louie


 

Naughty little doggie  P(1) M(3)

Även om omslagsbilden sägs vara tagen av den namnkunnige Anton Corbijn så är det förmodligen det fulaste av alla Iggy-omslag. Skivan är inte heller så mycket att bry sig om - när man så innerligt trodde han åter hade hittat formeln med de två föregående så är Naughty little doggie en trist rockskiva utan några låtar att bry sig om.

Bästa spår:

Peter: Look away (en hyllning till Johnny Thunders)

Micke: I Wanna Live

Avenue B  P(2) M(2)

Nu återvänder Iggy till Don Was som producent, anlitar hipsterjazz-killarna Medeski, Martin & Wood i spåret I felt the luxury. Problemet är ännu en gång att låtarna inte håller, och Iggys tappra försök till beatpoesi är måttligt roande.

Favoritlåt

Peter: Nazi Girlfriend

Micke: I Felt the Luxury

Beat ’em up  P(2) M(1)

Iggy släpper jazzen och rotar sig tillbaka till Stooges allra primalaste rock. Öppningslåten Mask är den tuffaste Iggy spelat in sen Raw Power. Skivan är producerad av Iggy själv - vilket inte ligger honom i fatet. Skivan lider precis som de senaste av en brist på riktigt bra låtar, men en klar uppryckning, även om det tenderar att bli riktigt trist kortbyxe-metal från en madrasserad cell.
 

Favoritlåt

Peter : Mask

Micke: (Under pistolhot) V.I.P

Skull Ring   P(3) M(2)

Iggy fortsätter här spänna sina muskler med sin råa rock, men lutar sig tyvärr mer mot hårdrocken även om han blir kompad av akter som Green day, Sum 41, Trolls och lite förvånat av de gamla vapendragarna i Stooges i ett par spår. Skivan påminner en hel del om Instinct med sin bredbenta form av rock - tyvärr blir den splittrad då sounden skiljer sig en hel del mellan de olika banden. Det låter mer som ett gammalt blandband fyllt med motordrivna outtakes. Men, mycket energi och en alldeles utmärkt skiva även om produktionen haltar.

Favoritlåt

Peter: Private Hell

Micke: Little Electric Chair

Weirdness  P(1) M(1)

Att Stooges skulle bli taggade efter den ganska lovande återkomsten på Skull ring var ingen högoddsare, men med facit i hand, varför? Av allt som de tre första skivorna hade finns absolut ingenting kvar. Det är urbota trist hårdrock som låter och känns oerhört trött och andfått. Ansträngt. Produktionen kan vara något av det sämsta som samtliga varit inblandade i - taffligt och snopet var ordet. Botten.

Favoritlåt

Peter: ingen alls

Micke: Under pistolhot: My Idea Of Fun

Preliminaires  P(4) M(3)

Inspirerad av Michel Houellebecqs novell La possibilite d’une ile gör Iggy en jazzig skiva som känns väldigt laidback med mingel-tendenser och dunkel belysning. Skivan är en reaktion på att han enligt egen utsago blivit vansinnigt trött på att vara omgiven av arga hårda gitarr riff. Till skillnad från Avenue B så känns den här skivan både rolig och spännande. Kejsarens nya kläder.

Favoritlåt

Peter: King of the Dogs

Micke: King of the Dogs

Apres  P(2) M(2)

Här fortsätter de franska influenserna, men han smyger även in covers av Fred Neil, Yoko Ono, Cole Porter och Beatles. En ytterst lättsam och trevlig caféskiva. Knappast ett album som alla behöver äga - möjligen komplettister och dansanta barristor.

Favoritlåt

Peter: Et si tu n’existence pas

Micke: Only the Lonely

Ready to Burn P(3) M(3)

The Stooges återkommer ännu en gång (kanske den allra sista), den här gången inte lika stentrist som The Weirdness, men trots allt är det en ganska ordinär rock helt enligt regelboken. Fast det kanske är jag som har för höga förhoppningar på ett band som stavas the Stooges. Då Ron Ashton klev ur tiden 2009 återförenades Iggy den här rundan med James Williamson - vilken på ett klädsamt vis även producerat albumet och gjort sitt allra yttersta för att återskapa skimret från fornstora dagar, saxofonisten som medverkade redan på Fun House Andy MacKay blåser även liv i glöden. En förmodad och värdig avslutning på sagan om The Stooges. Tack för musiken!

Favoritspår

Peter: Burn

Micke: Gun

 oj, undrar vilken katalog vi ska nagelfara nästa gång?