Deer Tracks

jag har sett Deer Tracks trollbinda Sisters of Mercys publik trots att de borde ha svårt att göra det. På samma sätt som Cocteau Twins tog bort sina ord för att använda rösten som ett instrument blir Elins skogsrå vackra röst det när den sätts in Davids mer elaka rytmer. Om man vill göra det lätt för sig kan man nämna The Knife och visst finns det likheter som att de kastar sig mellan de uppenbara melodiösa hitsen och mer eller mindre kakofoni. Aviga kantiga rytmer, tvära kast mellan de vackert sköra och det brutala i en hackande tuff gitarr men samtidigt är det lekfullt med både spel på såg, Xylofon och melodica gör att det är fascinerande och suggestivt på en och samma gång. De är nu ute på en stor USA turné som började den 10 oktober i Los Angeles och avslutas inte förrän den 7 december i Brooklyn. Nu är ju inte turnerande utomlands något nytt för The Deer Tracks då de redan i år har spelat i USA men även i Tyskland, Kina, Italien, Kanada, England och Tjeckien. Bandet har fått bra press i flera inflyteserika tidningar och bra respons på sina spelningar. Deras hybrid av 90tals dansmusik och modern indietronica med inslag av Norrland låter ganska eget i det stora flödet av ny musik som hela tiden sköljer över lyssnarna.

nu har bandet gjort en mix till vad de lyssnar på i turne´bussen, detta var vad som lät mellan Tampa i Florida och Baton Rouge i Louisianna Peter Alzén

Lou Reed

Söndagskvällen började dåligt, Rolling Stone gick ut med att Lou Reed dött. Kvinnan på Rapport uttalar hans namn Low Reed, de flesta som skriver på sociala medier nämner sången "Perfect day", jag vet inte om jag ska bli ännu mer ledsen än vad jag redan är. Lou Reed skapade den första rockmusiken som inte var inriktad på lättsam musik för ungdomar. Hans texter handlade om transvestiter, tunga droger, SM-sex och andra saker som de flesta knappt visste om. Samtidigt sjöng Beatles om lapplisor. Velvet Underground som han ledde under sextiotalet var inte så stora på topplistorna då, möjligen för ingen annan musik lät så då. Deras första album "Velvet Underground & Nico" kan ha världens kändaste omslag, Andy Warhols banan, men det sålde inte så mycket 1967 men sägen säger att alla som köpte ett ex bildade ett eget band sen. Lou var ingen stor sångare, inte alls, förmodligen en medioker gitarrist också men få har betytt så mycket för rockmusiken som han. Den som idag räknas som image med skinnjackor, solglasögon och butter attityd var han också först med och frågan är om Velvet Underground är det mest inflytelserika bandet genom tiderna – kan ni tänka er Iggy Pop, David Bowie, Sex Pistols, Roxy Music, Sonic Youth, Lustans Lakejer, Joy Division eller Jesus and Mary Chain utan Velvet Underground? Bandet föll sakta sönder tills inte ens Lou Reed var med längre. Hans solokarriär startade med att ingen brydde sig men sen tog Bowie över honom till London för att göra Transformer, skivan blev en jättehit tack vare hiten "Walk on the wild side". Han följde upp den med att göra ett temaalbum om Berlin utan att ens varit där. Hela hans sjuttiotal var han i förändring, precis som hans vän David Bowie. Tyvärr är hans skivor från slutet av sjuttiotalet förbisedda numera, men "Sally can’t dance", "Coney Island baby" och "The Bell"s är lysande album. 80-talet var ojämnt men han fick en nytändning på 90-talet. Däremot borde han låtit bli att återförena Velvet, jag såg deras konsert på Roskilde 1993 och det var inget jag behövde – däremot var de soloframträdanden som jag såg honom göra mer elektriska och spännande än vad många andra i hans ålder brukade göra. Så här timmarna efter att få veta att han just dött tänker jag på att den sista skiva han gjorde, "Lola". Den kan också ha varit den sämsta, och då pratar vi ändå om en man som gjorde ett dubbelalbum ("Metal machine music") med bara oljud på höjden av sin karriär. Men sånt spelar ingen roll. Nu sitter jag här med en skvätt whiskey och läser hyllningar på Twitter från världens alla artister och jag inte låta bli att le när Lloyd Cole skriver "Without Lou there is no Bowie as we know him. Me? I'd probably be a maths teacher." Peter Alzén jag gjorde en spotifylista, om jag skulle välja hans bästa låtar så skulle alla Velvet låtar vara med, ok det mesta från Transformer, Berlin och Coney Island Baby men valde istället från hela hans karriär, så ta det som introduktion

Tack för musiken, Lou Reed!

1. 

Lou Reed 1942-2013

Helgen v.43

En liten spellista för den ljumma helgen.

.

/Mikael

MC5

Den Moderna Soulen

En liten spellista med modern soul. Inspelningar från tvåtusentalet, fast med intention att låta gammal (mestadels).

För övrigt är Jenny Dee & The Deelinquents version av Flamin' Groovies Shake Some Action, den bästa singeln Motown aldrig gav ut 1966 - nu vet ni.


 

/Mikael

Hurra för Tamikrest!

Liksom de västafrikanska ökenorkestrarna Toumast  och Terakraft har Tamikrest hamnat lite i skymundan av de omhuldade Tinariwen. Kanske med all rätt, fram till nu. Den sistnämnda gruppens senaste två album har varit besvikelser.

Tamikrest levererar sitt hittills bästa album (sitt tredje i ordningen). Efter ett par lyssningar är detta rent av ökenrockens allra finaste ögonblick, so far. Orkestern bildades 2006, och är en generation yngre än stilbildarna och kamraterna Tinariwen. Aldrig tidigare har Sahararocken låtit så här välproducerad, välspelad och varierad. Inledningsspåret Tisnant At Chatma kvalar lät som en plätt in som en av årets hittlis bästa låtar. Ska man svänga sina stela höfter till en endast ökenrockskiva i sitt liv, så får det faktiskt bli till Chatma. Sällan har jag varit så nära som nu, att skaffa såväl turban som en enkelbiljett till Kidal i nordöstra Mali – ja, jag känner till oroligheterna där nere.

Albumet och dess titel är en hyllning till tuaregernas kvinnor, för deras kamp och mod under de långvariga oroligheterna (Chatma betyder syster). Musiken är mer utvecklad rock än på gruppens tidigare album. Precis som övrig ökenrock finns varma element av den orientaliska psykedelia som intog rock och popmusiken i skarven sextio/sjuttiotal på våra breddgrader. Dock svänger detta till skillnad från merparten av den forna och idag smått malätna hippierocken.

Det lär ha varit musikförbud i den tillfälliga islamistdiktaturen på Mali nyligen, vilket medförde att gruppen flyttade till Algeriet, men inspelningen av Chatma ägde dock rum i Tjeckien. Det finns en mörkare ton och klang, en mer hypnotiserande ådra i förebilderna Tinariwens musik, men låter dem sig bara influeras ett par sandkorn av ”ynglingarnas” produktion finns risk för att ett mästerverk levereras av Libyens finest inom en snar framtid. När nu möjligheten ges för inspelning, vill säga. Tinariwens hemsida har inte uppdaterats sen tidigt i våras och den verkar må allt annat prima.

Via internet och lättillgängligheten av musik från streaming och mp3 lär medlemmarna i Tamikrest slukat den klassiska rockmusiken med hull och hår. De musikaliska förebilderna för orkestern lär vara desamma som för Tinariwen: Jimi Hendrix, Bob Marley (framförallt i spåret Itous), Pink Floyd och Led Zeppelin. Även Mark Knopflerska Money For Nothing-gitarrer har letat sig in i spåret Imanin Bas Zihoum, bland spöklika orglar, tamburiner och handklapp. Det mörka och hypnotiska i avslutningsspåret Timtar  är dock musik som deras förebilder aldrig varit i närheten av (förutom möjligen Page & Plant med projektet No Quarter). I just den tunga balladen Timtar känns det faktiskt som att Jerry Garcias ande svävar fritt och saligt över gitarrspelet. Låten lär förövrigt handla om de kyliga nätterna i öknen.

Det enda problem jag kan känna med ökenrocken är att den fortfarande känns smått exotiskt laddad i mitt universum, detta trots att Tinariwen med vänner funnits i min Ipod de senaste sju åren – men det är måhända enbart mitt bekymmer. Jag förmodar att jag lär få gå i KBT för detta. För blundar jag, får jag motvilligt upp bilder av Sinead O’Connor-figurer omgiven av kvalmig rökelse iklädda förfärlig batik och handgjorda sandaler dansandes med slutna ögon på lerig festival.

I min värld är i alla fall Chatma ett av årets bästa album.

/Mikael



För vidare lyssning på ökenrock och annan samtida afrikansk musik:

Oktober Är En Lång Och Blåsig Månad

   

/Mikael

HÖSTPOP