Nick Cave

Boys Nexr Door – Door Door

(Betyg 2)

Ett band som inte alls har hittat formen irrar runt med en producent som vill ha dem till ett Powerpop band, efter att ha släppt en cover på Nancy Sinatras These boots are made for walking i mars 78 på skivbolaget Suicide så plockas bandet upp av Mushroom för ett album. Musikaliskt famlar de mellan Television, Magazine och poppigare band. Inte mycket tyder på den originalitet som skulle komma, kan endast anas på de 2 avslutande spåren I Mistake Myself och Shivers. Låten Shivers blev bannlyst på Australiensk radio då den sas uppmanas till självmord.

Bästa spår; I Mistake Myself

Boys Nexr Door – The Birthday Party/ (på cd som Hee Haw tillsammans med epn med samma namn)

(Betyg 2)

Till den andra skivan har bandet bytt bolag och börjat hittat embryot till den intensiva primalrock som skulle komma att känneteckna Birthday Party. Redan på inledningslåten Mr Clarinet får vi ett smakprov på den hybrid av rå blues, postpunk, rockabilly, amerikansk prosa och en jävla massa energi. Tyvärr är det för spretigt

Bästa Spår: Mr Clarinet

Birthday Party – Prayers on fire

(Betyg 3)

Efter att ha flyttat till England så var bandet inte bara fattiga som kyrkråttor, de var dessutom grymt uttråkade, knappt fått ihop 10 spelningar, inga andra nutida band gillade de, the Cramps var undantaget. Så de återvände till Australien, tog sin musik lite längre ut i det vilda.

När alla brittiska band lät polerade och trista, första konsert bandet såg efter de flyttat till England var med Echo & the Bunnymen, Teardrop Explodes och A Certain ratio, Nick tyckte att det var det värsta uttråkningen han någonsin sett. Själv malde de ned träskblues, friformsjazz, Stooges, Captain Beefheart och amerikansk litteratur i häxkitteln som kokade, ut kom Prayers on Fire, bandet är inte helt hemma men i skivans starkare spår hör vi en rockmusik som knapp hade skådats tidigare, möjligen hos PopGroup

Bästa Spår; Nick the Stripper

Birthday Party – Junkyard

(Betyg 4)

Nu har bandet fått upp ångan och gaspedalen är nedtryckt under karossen. 1982 var detta ren dynamit, dessutom med ett omslag av Ed Roth som luktade raggares t-shirt var detta skiva svår att älska, men när man väl låtit sig komma in den minsta sagt snåriga värld som bandet byggt upp så är man fast. Musiken är den rena korsningen mellan Black Flag och John Coltrane. Intressant är också att Barry Adamson gästspelar på bas då Tracey Pew satt inne för fyllkörning och korvstöld !!

Bästa spår ; Big Jesus Trash can

Birthday Party – Muyiny/Bad seed ep

(Betyg 4)

Nu fuskar jag lite för detta är egentligen inget album utan 2 st 12” ep,.

”Hands up who want’s to die?” Inleder och bandet fortsätter på den energiska intensiteten från Junkyard, därefter blir det mer återhållsamt, träskblues i modern tappning som lånat en del av det uttryck som Gun Club också hade. En flytt till Berlin och Blixa Bargelds inhopp på Mutinyskivan ger en fingervisning till starten på Nick Caves solokarriär. Six Strings that drew blood spelades senare även in med Bad Seeds som en single B-sida.

Bästa spår; Jennifers Veil

From Her to Eternity

(Betyg 5)

Nu var Birthday Party döda och begravda men istället uppkommer the Bad Seeds. Även om det kändes som en naturlig utveckling från just Bad Seed epn till From Her to Eternity så är det på ändå ett ganska stort steg. Nu är det inga vers-refräng-vers utan mer berättande långa elaka epos som andas desperation och ibland gammal gospel Engelsk press skrev upp den ordentligt och jämförde med både Patti Smiths Horse och Tom Waits Swordfishtrombone, i Sverige var Schlager lika lyriska och gav den full pott. Från den inledande Cohen covern Avalanche till den avslutande A Box For Black Paul så är det fantastiskt.

Bästa Spår ; Titellåten

The Firstborn is dead

(Betyg 4)

Mellan första och andra albumet gick Nick med i Elvis Presleys fan club och gjorde en ganska meningslös cover på hans gamla In The Ghetto , sen så var det kanske inte så konstigt att andra albumet är döpt efter Elvis tvillingbrorsa. Första magiska Tupelo, som är Elvis födelseort är även en variant på John Lee Hooker låten med samma namn. Musiken har nu lämnat all postpunk och är närmare den blues som Tom Waits också börjat röra sig med. Ibland kan jag bara tänka mig hur ett The Doors från helvetet skulle låta så vore det ungefär så här.

Bästa spår ; Tupelo

Kicking against the Pricks

(Betyg 3)

Coverskivor brukar inte vara så upphetsande men Nick visar upp en palett med en massa låtar som hans publik knappast har hört, John Lee Hooker, Tom Jones, Roy Orbison och gammal gospel blev i Bad Seeds händer till deras egen musik. Lite roligt är att Muddy Waters är krediterat på albumet till John Bundrick som skrev en låt till Free med samma namn men denna är en cover på Seldom Scenes låt.

The Hammer song är inte samma Hammer Song som är med på The Good Son

Bästa spår : The Singer

Your Funeral….My Trial

(Betyg 4)

En svårt heroinberoende Nick förklarar krig mot den engelska pressen med låten Scum som man på den här tiden kunde köpa på en flexisingle på konserterna. Skivan är förmodligen bandets mest underskattade skiva, i en intervju i Uncut 2009 hävdar Nick det är hans favoritplatta av de han sjungit in. Titelåten, Stranger Kind of Kindness, Sad Waters och Tim Rose covern Long Time Man är alla uppe där bland det bästa de gjort

Bästa spår ;Stranger Than Kindness

Tender Prey

(Betyg 5)

Tender Prey är kanske den sista skivan i den mer hårda skolan, där bibliska referenser blandas med gammal blytung blues. Vi får en magisk öppning med The Mercy Seat som lägger an tonen, Up Jumped the Devil är som Tom Waits hade sjungit en ond psalm, Deanna är som Four Tops är kompade av the Fall, Watching Alice skulle kunna vara gjord av Neil Diamond, Mercy är väl det närmaste det som bandet gjort tidigare. City of Refugee lånar inte bara refräng från John Lee Hooker utan även en hel del intensitet. Slowly Goes the Night är en underbar ballad. Sundays Slave och Sugar Sugar Sugar är båda lysande uppbyggda klassisk Bad Seed innan skivan avslutas på ett hoppfullt sätt med New Morning.

Bästa spår . The Mercy Seat

The Good Son

(Betyg 4)

Under de två åren som går fram till The Good Son, hinner Nick åka fast för heroininnehav, träffa en brasiliansk journalist som han blir ihop med och på så sätt flyttar han till Sao Paolo.

Hela skivan är ett avstamp i något helt nytt, baserad mycket på Nicks pianospel. Visst finns en del gospelinfluenser kvar men det mesta är mjukare och mer melodiskt, att flera låtar heter något med Song är nog ingen slump.

Bästa spår – The Weeping Song

Henry’s Dream

(Betyg 3,5)

I den metamorfos Nick och bandet genomgått så kommer nästa steg, Neil Youngs producent David Briggs tas in och även det kanske inte är något större fel på ljudbilden så är inte låtarna lika bra som tidigare. Många hävdar att detta är ett temaalbum men det har aldrig bekräftas. Straight to You skulle kunna ha blivit Nicks första hit men han får vänta några år till.

Bästa spår; Brother my cup is empty

Let Love in

(Betyg 4)

Nu är fokuset klarare och mer precis. Inledande Do You Love Me? är magnifikt hård

Men det mesta är et steg upp från Henry’s Dream, lite hårdare, lite mer intensivt, lite bättre överlag. De två avslutande balladerna Ain’t Gonna Rain Anymore och Lay Me Low är stormande vackra. Red Red Right hand användes i tv serier och filmer, Loverman blev covrad av både Metallica och Martin L Gore.

Bästa Spår ; Red Right Hand

Murder Ballads

(Betyg 4)

På Murder Ballads tog Nick upp den gamla Bluegrasstraditionen att spela in låtar med berättande texter som ofta innehöll ond bråd död. Singeln innan albumet, duetten med Kylie Minogue ”Where the wild roses grow” blev en jättehit och förväntningarna på albumet var skyhöga. Skivan sålde bra även om det inte var lika poppiga låtar som den så innehåller albumet flera melodiösa pärlor men även intensiva tolkningar av klassiker som Stagger Lee.

En korsning av grekisk drama i countryblues med Nick Cave & the Bad Seeds signatur över alltihop.

Bästa spår; The Curse of Milhaven

The Boatman’s call

(Betyg 4)

Albumet inleds med orden  “I Don’t belive in an interventionist God, but I know Darling that you do” och den fantastiskt vackra Into My Arms startar upp den pianobaserade The Boatman’s call. Nu är all postpunk, all orolig blues och all oljud borta, istället får vi som sagt en pianobaserad balladskiva, men vilka låtar det finns här, inledningen, People ain’t no good, Where do we go now but nowhere? Och Far from Me är alla uppe där bland Nicks bästa.

Själv jämför han albumet att han har nu lämnat det gamla testamentet för att börja på det nya.

All galghumor från Murder ballads är borta och kanske är det skilsmässan från mamman till hans barn som gjort den skiva så melankolisk. På Michael Hutchence begravning framförde Nick Into my arms.

Bästa spår ; Where do we go now but nowhere?

No More Shall We Part

(Betyg 3)

fyra år efter The Boatman’s call kommer en avgiftad, nygift och nybliven tvilling pappa tillbaka med No More Shall We Part. Precis som i föregångaren är det en pianobaserad ”vuxenskiva”. Men om den förra handlade mycket om försvunnen kärlek är detta mer ett frågande mitt i liv, om det så gäller gud eller kärlek. Albumet är i skuggan av sin föregångare än lätt besvikelse men långt ifrån dåligt ändå.

Bästa spår Fifteen feet of pure white snow

Nocturama

(Betyg 3)

Sista skivan med Blixa Bargeld? I alla fall så här långt, en lite simplare inspelad skiva än de två tidigare, så gått som live inspelade i Melbourne under en veckas tid. De får hjälp av Ian Durys gamla kompband Blockheads och Chris Bailey från The Saints med sången. Musikaliskt är det inte så stor skillnad från de två tidigare. Mestadels pianoballader, undantaget är duetten och singeln Bring it on, Dead man in the bed och den majestätiska avslutningen med den kvart långa baby, I’m on fire.

Bästa spår Bring it on

Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus

(Betyg 4)

Get ready for love vrålar Nick som start på detta album och plötsligt är hettan tillbaka i bandet igen. Warren Ellis, Jim Sclavunos och Martyn Casey kom in i bandet, en stor gospel kör förstärker med kraft. Blixa var borta och James Johnston från Gallon Drunk tog hans plats. Albumet sålde ganska bra överlag, bland annat etta i både Norge och Grekland. Skivan är ett steg tillbaka till nästan blues call and respond form. Det känns nästan som Nick Cave bubblar av energi, allt spiller ut på ett dubbelalbum som får han tillbaka till de högre höjderna igen.

Bästa spår; Hiding all away

Grinderman

(Betyg 4)

Med jämna mellanrum går artister tillbaka till sina rötter-bluesen.

Det har hänt med Beatles, Stones, U2, Clapton och nu kom turen till Nick Cave.

Tillsammans med sina nya kompisar Warren Ellis, Jim Sclavunos och Martyn Casey ville han gå tillbaka till den ursinniga energin som både Birthday Party och tidiga Bad Seeds hade haft.

Det är tillbaks till Memphis Slim, John Lee Hooker och Howling Wolf, blues som piskar på och är elak i grunden. Den nytändning bandet fick på Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus

fortsätter här att rinna över alla kanter till en sprudlande kokande häxkittel av frenesi.

Bästa spår; Love Bomb

Dig Lazarus Dig

(Betyg 4)

Några år tidigare gjorde BBC en fantastisk dokumentär (South Bank show) om Nick Cave där de fokuserade på hans litterära kvalitéer, Förmodligen är Nick den enda som kommit fram från punktiden som har lika mycket träskblues som bibliska referenser i sitt uttryck.

Dig Lazarus dig blev den sista skiva som Mick Harvey spelade på, musikaliskt har det blivit softare och mer sångbaserat för varje skiva som gått med undantag av Grinderman plattan från i fjol och just den verkar ha gett bandet ett lyft för här är det arbetsiver och en sjujäkla sväng. Det luktar sjuttiotals boogie som om Stooges skulle ha nyktrat till och tagit sig i kragen för att spela in ett funkalbum. Nick var över 50 år men låter hungrigare och mer energisk än på många år.

Bästa låt ; Today’s Lesson

Grinderman 2

(Betyg 3)

Om första Grinderman platta var rå blues är detta nästan oljudsrock men bara nästan för Nicks sångmelodier är fortfarande lika melodiösa. Warren Ellis beskriver skivan som en korsning mellan Stonerrock, möter Sly and Family Stone med en stänk Amon Duul. Tyvärr så är soundet roligare än låtmaterialet. Troligen blir det knappast en tredje skiva med bandet.

Bästa låt; Palaces of Montezuma

Push the Sky away

(Betyg 4)

Den senaste plattan har något nytt över sig, en suggestiv lågmäld ton som inte har hörts tidigare. Loopande meditativ sveper musiken skata fram bakom Nicks röst.

Det känns som alla soundtrack som Nick och Warren gjort tillsammans de sista åren har stor påverkan på detta album. Jag tycker det känns som ett skönt stort steg framåt mot något annorlunda. Inte alls långt ifrån Leonard Cohens senare skivor.

Barry Adamson är tillbaka på bas på två låtar.

Bästa spår; We no Who U R

Peter Alzén