Holograms!

Ska sanningen – och endast sanningen fram – har Sverige har aldrig haft en vettig eller genomarbetad scen för utövare av postpunk eller goth att stoltsera med. Försöken som skedde på t.ex. åttiotalet ter sig i dag som löjeväckande och krystade. Johan Kinde med orkester och Brända Barn må vara ursäktade. Börjar man rota i den svenska hjärnan är det inte heller så konstigt. Beroende på med vilka glasögon man väljer att se, så kan det ha en rad rimliga förklaringar. Att svensken har valt att sy sina gråa kostymer  hos barska skräddare vid namn  jantelag, är ingen hemlighet. Att vi dessutom är konflikträdda och avundsjuka som få, är inte heller någon hemlighet. Den som sticker ut och väljer att hänga ut sitt hjärta, ses som en smittohärd, han må brinna på bål – det har vi i vår unika svenska bröstmjölk (kanske det enda riktigt svenska som faktiskt finns?).

Vårat missnöje kanaliserar vi istället ut, dessa unkna och bruna dagar på Sverigedemokrater och likasinnade påfåglar och insmickrande kameleonter. Uttrycken är många och finns, för dem som inte orkar tänka och känna längre än runt den trygga och mytomspunna folkhemska husknuten. Där svensken i nio fall av tio sticker huvudet i sanden mot allt som är främmande och nytt, borde han istället omfamna precis allt, förlösa sig själv, fly från sina intrampande spår och mindervärdeskomplex. För att vara en hämmad genuin svensk – det är banne mig inte mycket att vara stolt över dessa dagar, om precis hela sanningen ska fram.

Holograms går all-in och slår sig för bröstet. Därför älskar jag dem.  De är mer anglofila än  fish-and-chips. De knycker med näsan i vädret från The Cures stormulenhet och gitarrfigurer, Killing Jokes aggressivitet och attityd ,och från Joy Divisions brådmogenhet och dystopi – de bygger sina egna psykotiska maracas och går vildsinta på svartklädd gotisk karneval. Att inträda roller och figurer, är faktiskt ingenting fel, bara en lustfylld handling, i väntan på den slutliga konfettin och pyrotekniken. Att vilja – är halva nöjet. Finns det någon rättvisa kvar i musikvärlden, är Holograms album en modern svensk klassiker (nej, den kommer aldrig att platsa i något spekulativt och hemvävt verk av Jan Gradvall). För, sällan har det känts lika sexigt att vara en svensk dysterkvist, som när dessa ynglingar målar världen skimrande och sällsamt förföriskt svart.  Kanske det mest angelägna albumet (i vissa kretsar) sen Broder Daniels Shoreline (fast betydligt kompetentare och argsintare). Förorten Farsta har äntligen fått ett soundtrack värt namnet.

Bästa spår: Flesh & Bone, Luminous, Ättestupa, Laughter Breaks The Silence och Lay Us Down.

/Mikael