The Cures 25 bästa låtar

Lyssnade genom alla Cures album nyligen, ett band som betydde ohyggligt mycket för mig en gång i tiden. Det är svårt att bortse från låtar som man spelat så ofta, älskade sedan sommaren 1979, tuff pop men lika vek som det som senare skulle bli The Smiths varumärke, Three Imaginary Boys var en skiva som spelades nästan sönder i mitt pojkrum på Selkroken, skivan som saknade titlar, jo första upplagan hade bara symboler som låttitlar var tillsammans med Joy Division, Magazine otrolig musik att vara missförstådd tonåring till. När sedan uppföljaren kom var jag lite besviken men det släppte snabbt. Det som först kändes som något B Pink Floyd blev snabbt till något modernt som saknade motstycke i min skivsamling just då. 

Första gången jag såg bandet var på Rock Palais hösten 80, då var allt punkigare än på skivan men ändå inte som något jag upplevt tidigare, att arrangören valt att låta skapop bandet T-shirts vara förband gjorde inte upplevelsen mindre bisarr. Även om jag älskar de tre första albumen otroligt mycket så är Faith så annorlunda från allt de gjort tidigare. Vackert, vemodigt suggestivt mer oktober än så här blir inte musik. Pornography tyckte jag var otroligt cool när den kom men idag tycker jag den har åldrats mindre bra, Cure behöver bättre melodier än så. Därefter kom deras period där de inte bara var på det personliga planet det var virrigt utan även musikaliskt, singlar som Let’s go to bed, the Walk, Lovecats och album som the Top spretar åt alla möjliga håll.

Perioden 85-90 var the Cure ett mycket större band än man kunde tro, deras tre album under denna period som startade med The Head on the door var dessutom perfekt popmusik. Kiss me kiss me må vara en alldeles för lång skiva men topparna är otroligt bra. Disintegration är troligen Cures mest sålda album och de låtarna spelades jämt på den tiden då MTV betydde något, ganska uttjatade då men nu är det smått fantastiskt igen. sen känns det som jag tappade intresset för bandet även om Wish har några fina glimtar, skivorna därefter är ganska ointressanta

Vad passar inte bättre en söndag i mars att lista de 25 bästa låtarna med bandet

 Peter Alzén

1.     Boys Don’t cry 

2.     Just Like Heaven

3.     All cats are grey

4.     A Forest

5.     10.15

6.     Love song,

7.     Lullaby

8.     A Night like this

9.     Upstairs room

10. Six different ways

11. Play for today

12. Catch

13. In between days

14. Fire in Cairo

15. Jumping on someone elses train

16. Pictures of you

17. Push

18. A letter to Elise

19. Three imaginary boys

20. Close to me

21. Primary

22. Caterpillar

23. Let’s go to bed

24. Killing an arab

25. Charlotte Sometimes

Johan Johansson

Vi fortsätter med vår härliga tradition där mina hjältar gör spellistor med sina inspirationskällor. Idag är det med stor stolthet jag presenterar Johan Johansson. KSMB var ett i första generationens punkband, började i Skärholmen som Skärholmens punkensemble men 1978 blev de Kurt Sunes Med Berits, ett namn taget från Radioprogrammet Hemma hos. I början var de mest kända för deras klotterbombande taktik när hela huvudstaden drabbades. Redan från start så var deras melodier starka i den energi som de levererade. Första singlen Tidens tempo är en klassiker och första albumet Aktion är inte dumt alls. Andra albumet Rika barn leka bäst är däremot en av de bästa skivor som gjorts i detta land. Låtar som Sex noll två och Polsk Schlager är av yppersta klass, båda dessa och det mesta av albumet är skrivet av deras trummis Johan Johansson. Efter KSMB startade han Strindbergs tillsammans med medlemmar från the Moderns, därefter döpte han sitt nya band till John Lennon men fick efter påtryckningar från Beatles håll byta till John Lenin. Andra Beatlesreferenser är att han döpt skivor till Sardjentpepper. Som soloartist har han oftast lutat sig mot en mer vistradition fast än idag har han starka melodier som ryggrad. Samma sak med hela denna spellista, överfull av grymma melodiösa pop/rocklåtar Peter Alzén

Suicide

Suicide kan vara världens näst coolaste band )

En himla massa tjejröster

Den Moderna Soulen - Del 2

Ytterligare en liten spellista med modern soul, fast med intentionen att låta gammal (mestadels).

/Mikael

Balladen om Terry Reid - eller om hur allt kunnat smaka annan fågel

Få brittiska gitarrister och sångare har klampat omkring med smör upp till vaderna som Terry Reid gjorde under sextiotalets andra hälft. 1965 skramlade han en sommar med kamraterna i The Jaywalkers, med vilka han var förband åt The Rolling Stones. Mogulen Mickie Most blev kort därpå Reids manager. 1968-69 hann Reid kläcka en näve dansanta singlar och ett par album i eget namn, och tillhörde några ängsliga veckor i London den absoluta gräddan. Tidsenligt rockifierade även dåtida hits av Donovan, Lorraine Ellison och Sonny & Cher, med blandade resultat. Vid tidpunkten turnerande han flitigt (framförallt i USA), och uppträdde i de största och hårigaste lokalerna tillsammans med orkestrar som Cream, Fleetwood Mac och Jethro Tull. 

Redan 1968 tillfrågades han av Jimmy Page om han ville bli sångare i dennes The New Yardbirds/Led Zeppelin, men, eftersom Reid var fast övertygad om att solokarriären var på väg att explodera  likt ett konfettiregn vilken sekund som helst – så tackade han bestämt nej. Turen gick då istället till den glada munspelaren Robert Plant, som satte sig på tåget till Page för att sjunga upp - resten är sönderanalyserad rockhistoria. 1969 fick han även en förfrågan om att ta över mikrofonen efter Rod Evans i Deep Purple – men i vanlig ordning tackade han nej – eftersom det stora genombrottet nu verkligen låg runt den berömda husknuten. Ritchie Blackmore gick då istället ner till pubben, kastade några pilar och drömde om Sherwoodskogen. Motvilligt charmades han (om än bara för några minuter) av cocker spanielvalpen Ian Gillan som väsnades i baren - och vipps så var det nya Deep Purple en satt potatis.

Reids två första album är hyggliga men inte direkt bra. Han hade en himmelsk röst (när han tog i, och ville), snarlik både Steve Marriotts och Robert Plants vid tidpunkten – men vad hjälpte det. Skivorna sålde motsatsen till smör och Micke Most ställde ultimatum om att Reid måste tona ner gitarrsolona, ge tusan i att experimentera, sluta skrika så förbannat och i stället fokusera på balladerna. Reid blev bestört och vettskrämd, och efter ett par verbala fejder lunkade han uppgiven iväg, och gömde sig i Kalifornien, musiken la han helt på hyllan ett antal år. Och han kom att återvända endast sporadiskt under sjuttiotalet, med ytterst mediokra och trendkänsliga  LP-Skivor.

Det är inte för inte, som långtradarrockbandet R.E.O. Speedwagon  1973 (på sitt tredje album) gjorde en cover på Terry Reids låt från 1968. Personligen hörde jag låten med John Mellencamp första gången, vilken då gjort en cover på den för sitt nya samlingsalbum The Best That I Could Do. Givetvis  brydde jag mig inte om att läsa i texthäftet om vem som skrivit låten, eftersom jag utgick från att det var kassanovan och rumlaren själv, som värkt fram låten under någon sen timme intill sin dåvarande fotomodell. Av en ren slump ramlade jag över Terry Reids första skiva drygt tio år senare, och upptäckte att låten fanns med. När musiken började luffsa omkring i mina hörselgångar, blev det snudd på en själslig kortslutning – som om någon drog ned byxorna på mig. Hur hade jag kunnat missa detta? Det rycktas dessutom friskt  bland  Heartland-klubbens medlemmar om att Graham Nash lär ha varit medkompositör till Without Expression, vilket får skäggen att krulla sig kusligt bland dessa rockens ihärdigaste utgrävare. Dessa män på evigt scoutläger i musikens tjänst.

Så, slutsatsen i ärendet Terry Reid är att allt, precis allt, hade kunnat se väldigt annorlunda ut i hans musikerbana. Sångare i Led Zeppelin eller Deep Purple hade så här i efterhand säkert smakat fågel? Istället gjorde han ett studioalbum 1991 som ingen utom hans ljudtekniker minns namnet på, och sedan dess knäcker han extra som studiomusiker  och kvarterslokalsjippo mellan sophämtningarna. Så går det. Han kan dock glädjas åt, att ha uppfunnit den första vågen av americana (även kallad heartland), i alla fall om man får tro heartlandarkeologoerna (de har en egen hemsida).


/Mikael