Amason

Amason på KlubbKakel Gävle

Scenen var täckt med uppstoppade djur grävlingar, kråkor som hängde i linor och en stor pappersbjörn, att bandet sen har låtar som heter Älgen, Ålen och Duvan gör att man kan misstänka en lite crazy orkester men det är mer en svensk doldis supergrupp, så kan man nog kalla Amason för, med folk från Miike Snow, Dungen och Idiot Wind är det lätt att ta till det epitetet. Mycket folk hade tagit sig till Klubb Kakel på lördagen och förväntningarna var stora. Bandet är en enhet trots deras stora personligheter och det gör med ganska små medel stor musik. Dynamiken i deras sound är det som gör korsningen mellan svenskt vemod och tysk krautrytm blir så vacker, så mycket 2015 att jag kan sätta en slant på att de är på en topplista utomlands vilken dag som helst. Men för att vara svensk modern pop idag låter de förvånansvärt lite som RnB eller house. Amanda Bergmans fantastiska röst är mer som ett instrument i den mjuka musik som trots aldrig blir vek utan mer suggestiv. Det låter hela tiden lätt även om deras små proggtripper som göms i den fashionabla hipster framtoningen så är det just det som gör att de är pass speciella just nu. Där andra, framförallt amerikanske band försöker med liknande musikaliska passager tappar de oftast bort sig i en snårig skog av pretentioner men icke Amason.

En cover på Foreigners I Want To Know What Love Is var knappast väntad men den kändes inte som en cover utan mer en egen version av den klassikern. Någon viskade i mitt öra att de är progg generationens barn och det har hen så rätt i och som ett brev på eh posten så kommer huvudrollsinnehavaren från Folkteaterns Faust Kalle Zerpe upp för förstärka med sin saxofon på den magiska Kelly. För att citera Pet Shop Boys ”But in the back of my head I heard distant feet Che Guevara and Debussy to a disco beat” Peter Alzén