Kite

Ljusa strålkastare som lyser mig rakt i ögonen, dova bastoner som repeterar en suggestiv slinga, en trumlös första låt men stämningen infinner sig snabbt. Det är mörkt, det är dystopiskt det är oldschoolsynth som inte låter gammalt alls. Sedan starten för sju år sedan har duon gjort mäktig elektronisk pop och portionerat ut den på halvtimmeslånga ep i stället för att göra några album, negativt kan det betyda att det skrivs väldigt få recensioner av deras skivor, positivt är att vi får få utfyllnadsspår på skivorna

Bandet ser knappast ut som man skulle föreställa sig en synthduo göra, Christian Berg i keps och långt hår och en sångare, Niklas Stenmo i tysk tjackpundarfrisyr från 81 men herregud vad tufft och bra det låter som om Ridley Scott skulle göra en Prequel till Blade Runner och byta ut Vangelis svepande syntar mot Kites analoga synthdjungel. Niklas röst påminner en del om Jon Andersson och det är stort beröm, en röst som skär som en varm kniv genom de tunga maskinella mattorna av musik som förstärks av filmerna som projekteras bakom dem, det är dystra höga hus och ödsliga landskap, hästar och fåglar. Musiken är storslagen på gränsen till svulstig men blir aldrig löjlig utan mer filmisk och ändå organisk.  

Musiken vi får är mestadels från senaste epn VI men även från tidiga låtar som Johnny Boy som tangerar nästan att bli schlageraktig i kontrast till det andra.

Deras nyare material har även fått en indieton som gör att det blivit en dimension till, och en ballad som Nocturne skulle mer konventionella artister skapa listframgångar med, flera av låtarna är uppåt sju minuter men känns aldrig som en sekund för långa, jag sitter och är imponerad av de ljudslott som byggs upp av ganska små medel trots allt.

Det är den bästa konsert jag sett en synthduo göra på många många år, det är sällan jag lämnar konserter med känslan att jag vill höra mer dessutom ett band som placerar glittrande katter som skjuter laser med ögonen på sina högtalare kan man inte göra annat än att älska.

Peter Alzén