90 talets bästa plats 10

Plats 10 Olle är alkis. Olle finner sin förtjusning i ett piggt vitt pulver. Olle stoppar upp en Ak4 i en flickas skrev. Olle säger åt folk att de får honom att må illa. Olle säger åt samma folk att gå hem från baren där de befinner sig. Olle skriver bok som heter ”kända tjejer jag knullat”. Olle är på söndagsöppet. Olle berättar om sitt långfilmsprojekt ”Kekkonen” en politisk gladporrsmusikal. Olle är så full så han inte kan stå upp. Olle får en specialskriven låt av Wilmer X ”jag är bara lycklig när jag dricker”. Olle är omringad av gröna tapeter.

Rykten och skrönorna om Olle Ljungström var många, en del var säkert sanna, en del andra för roliga för avslöjas som lögner. Från gröna tapeter och Shiny boots i Bergsjö via Knesset-panelen till en solokarriär som fick trots allt sin peak i Så mycket bättre, inte kvalitativt men väl uppmärksamhetsmässigt. När jag var ung och svensk musik verkligen var allt, så spelades Ebba och Grisen skriker som oftast i mitt pojkrum, när sedan punken gick från att vara den antirock den skulle vara till att bli någon form av uniformerad sämre hårdrock, så sökte jag nya intryck och plötsligt fanns de där de coola , de lite äckliga, de som verkligen upprörde, mer än punkaren som nu blivit nåt kitschigt. Det var Lustans lakejer och Reeperbahn (de kallades östermalmspop fast de kom från Vaxholm och Åkersberga). Plötsligt fanns det något kittlande med det förbjudna och "Man upptäckte att gapskriket inte var den enda kommunikationsvägen," skriver Sigrid Hecke i häftet till Stranded-samlingen "Unga Moderna"

Visst kanske Lustans provocerade proggarna mest men det var Olles Reeperbahn (otroligt provocerande namn också, de hette tidigare Lesbian hardcore) som var de vassaste. Inte blev det mindre provocerande av att de spelade nazibandet ”Nürnberg 47” i filmen G. Rolig anekdot: filmcrewet trodde verkligen bandet var nassar, så en morgon kallade Olle till möte och frågade dem om de trodde Max von Sydow var schackspelare på Fårö också, annars är det här citatet ”men jag föreslog i alla fall för Hildebrand att medan Sebastian övervägde om han ville gå med i vår ytliga materiella värld så skulle det komma en drömsekvens där vi kom springande nakna över ett fält med inoljade kroppar. Som Backstreet Boys fast mer nazi om du förstår? Vi skulle komma springande i slow motion och vinka till honom och han skulle vända sig om och se det här härliga träskogänget och förstå att vi bara var yta. Jag ville att vi skulle ha erigerade kön också, men det var de andra i bandet lite tveksamma till. Hildebrand tyckte det var en toppenidé men producenten blev oerhört upprörd och sa 'ni får inte säga sånt till honom, ni vet ju att han kommer göra det'”, det roligaste från G.

Vid denna tid gick det så många möjliga och omöjliga rykten om Olle, en del kunde du läsa längst upp, andra var mer tragiska, att scenen i G när det knarkades och det vita pulver som det sjöngs om på Peepshow inte bara var fantasier och allt slutade med att trumslagaren Korhonen lämnade bandet i vredesmod och Peter Ivars basisten slängde sig framför tåget. 1992 såg jag Olle Ljungström göra sin solodebut i Hultsfred, ladan där han spelade var ganska tom för att samtidigt spelade Sator på stora scenen, nåt år senare kom första soloplattan och plötsligt var Olle en gammal hjälte för en ny generation av indiekids Olle solo var minst sagt en ojämn historia, alla skivorna (ok kanske inte de två sista) var mer eller mindre lysande men live kunde det pendla mellan, rent genialiskt bra och så där bita i skämskudden stunder.

Detta är då alla mina hjältar dör är jag fortfarande väldigt tagen av allt, någonstans var Bowie och Prince bortgång de största chockerna men frågan är om jag inte blev mest ledsen över beskedet om Olles. ”Gud uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut” Peter Alzén