90 talets bästa plats 11-12

ja vad ska man säga, två av de artister som jag lyssnade otroligt mycket på 90-talet kommer här

plats 11 Ulf Sturesson är en av de bäst bevarade hemligheterna i svensk musik, hans första album ”I overkligheten” som kom 1996 är inte bara en av de fem bästa plattor som gjorts i detta land utan även en av de skivor som känns absolut mest. Den är ett sorgarbete efter att han förlorat sin syster i cancer året innan, han hade dessutom redan förlorat sin bror som blivit ihjälkörd 100 meter från hemmet vid 15 års ålder. Första gången jag såg Ulf var i Boulongern musikfesten sommaren 1979, men jag hade inte en tanke på honom för sångaren Mats i Traste & Superstararna tog all uppmärksamhet när han sprang ute i publikhavet lekande flygplan. Efter den fantastiska singeln Pengar, dröjde Superstararnas album och efter att ha delat tv-program med Reeperbahn (där Ulf dyker upp i inte bara Amazonmustasch utan även i träskor) så försvann bandet mer ut i periferin, i slutet av 80-talet dök ett nytt Traste band upp igen, den här gången som en kvintett men fortfarande med Ulf som gitarrist. Men det är inte den historien jag ska berätta nu utan det är Ulfs solokarriär som ska tas upp eller ska jag skriva ”solokarriär”, för den har inte gått så lysande. Ulf är för de flesta kriminellt okänd. I en värld där Lasse Winnerbäck och Melissa Horn säljer multum av sina banala floskler så är artister som Stina Berge, Love Olzon och framförallt Ulf, artister som verkligen känns, med texter som är mer än tonårsrum, musik som kanske är i ett rakt nedstigande led från John Holms 70-tal. Tänk er en Fred Åkerström utan tillgjort maner eller kanske hellre ska nämna Tim Hardin och Townes Van Zandt, män som inte ryggar för det becksvarta. Första albumet är det stora mästerverket men skivorna efter är inte heller så dumma, den senaste Beroende från 2007 lovade väldigt mycket när den kom. Tyvärr har det inte blivit mer musik utsläppt sen dess, live spelar han fortfarande, tyvärr är han inte här så ofta men ibland funderar jag på att starta en klubb bara för att kunna ta hit Ulf Sturesson eller Nomads men det är en helt annan historia. Senast han spelade här var på Joe Hillgården en fin sommarkväll för några år sedan, det var det inga konstigheter, inga poser eller fräsiga tomma ord utan allt som de första fyrtio minuterarna innehöll var ångest, desperation och saknad men allt var så gott som lysande. Även om det var en lättsam nästan familjär stämning och han skämtade lite lätt mellan låtarna så är det visor från livets baksida, en resa från botten till att näsan är precis över ytan ”Det goda livet har gjort mig sjuk” det är inte Harry Chinanskis alkoholromantik utan mer vardagligt grått och jävligt. Ibland får kommer det en känsla över mig att han håller hos i ett stenhårt strupgrepp samtidigt som han ler likt en psykostisk mördare i någon film. När han som andra låt gjorde ”Sommarbarn” reste sig håret på mina armar.

Sommarbarn Ett vägskäl mellan sjö och berg Och varje varm augustikväll med gröna knän och cyklar Ville aldrig åka hem Skulle alltid finnas för varann Och medan sommarkvällen brann så sa vi: Livet väntar och imorrn ses vi igen En sjö, en ö, en solnedgång På varma stenar natten lång där låg vi tysta tätt intill varandra Och vilken känsla att va' fri Och äldre ska vi aldrig bli Så svor vi på att alltid va' tillsammans Sånt man gör när man är barn Och varje morgondag Förblir en hemlighet, så'n tur man inget vet Min syster och min bästa vän Och flickan ifrån granngården och jag, tillsammans var vi sommarbarnen I mossan under granarna, där sprang vi kring som galna Medans sommar'n blev till höst för sommarbarnen Sånt man gör när man är barn Och ingen morgondag Är smärtsamt grå och trist, så skildes vi till sist Sånt man gör när man är barn Och varje morgondag Förblir en hemlighet, så'n tur man inget vet Sånt man gör när man är barn Och ingen morgondag Är smärtsamt grå och trist, så skildes vi till sist (Ulf Stureson) plats 12 Morrissey är kanske den artist som jag spelat mest trots allt genom alla år iaf om man räknar med The Smiths, finns få röster som är bättre att lyssna på när du är ensam. Det är givetvis lätt att få sympatier för Steven Patrick Morrissey, i alla fall om du hellre läste böcker än spelade hockey. Han kallade sitt fans för lärjungar och hängivna var de, förmodligen de mest hängivna på den här sidan av flickidolerna Peter Alzén