90 talets bästa vol 4 plats 31 - 35

Plats 31-35

31 Happy Mondays var en rolig parantes i rockhistorien. 1990 var jag i London 2 svängar, vårsvängen var full av bra konserter som toppades av Soup Dragons på Subterrenia långt uppe vid Ladbroke Grooves station. Den korsning av rock- och dansmusik som jag tyckte var fantastisk den majnatten slogs med hästlängder en söndagskväll på Wembley Arena i december. På den tiden jobbade jag på Norrlands största skivaffär och kunde med lätthet tigga åt mig biljetter till konserter, men att få VIP pass till ett gig med då Englands hetaste band i London var inget jag ens kunde drömma om. Det var inte bara den fria baren som gjorde att vi missade Donovan som var förband utan rummet var även fullt med coola rockmänniskor som tex en broder Reid från Jesus and Mary Chain och Wayne Hussey från Mission, som faktiskt fick en liten utskällning av min bror för han inte kom ihåg hur många gånger han hade spelat i Sverige. Konserten var fantastisk och just då kändes det som inte Happy Mondays kunde göra något fel. Happy Mondays mästerverk Pills ’n’ Thrills and Bellyaches är ett album fulla av popmelodier klädda i en lätt groove som lätt kan klassas som drogberusande. Låtar som Loose Fit, Bob’s Yer Uncle och Kinky Afro är suverän sommarpop som funkar än idag men skivan stor behållning är första singeln Step on som är en cover på John Kongos låt (som då hette He’s gonna step on you again). Singeln blev en stor hit och turnén som följde gjorde de ännu större. Tyvärr så kollapsade allt i en symbios av hybris och gravt drogberoende på Bermuda under inspelningen av uppföljaren Yes Please. Skivan blev ett jättefiasko och fick recensionen No Thanks i NME. Men under 1990 var Mondays de coolaste katterna i stan och Step on är en suverän singel, dessutom skakade jag Bez hand den där kvällen på Wembley Plats 32 jag skulle kunnat valt How to Fight Loneliness från samma fantastiska album men kände jag behövt lite högre tempo Plats 33 Pixies gjorde två skivor på 90-talet, båda två inte alls så dumma och Frank Blacks soloskivor är också i inledningen alldeles utmärkta men bäst ifrån den familjen är systrarna Deals Cannonball Plats 34 jag minns en förfest hemma hos en fotbollstränare. Tror MTV stod på som ljudkullis, ja de spelade musik på den tiden. En känd fotbollsdomare kommenterar Lenny Kravitz Fly Away med hur bra den var, jag brukade inte trycka upp min åsikt om musik till folk (inte efter jag fyllt trettio iaf) men när han sa ”Pecka visst fan är det bra” så kunde jag inte låta bli att kommentera med att det var fotomodelsmusik, sen blev han lite sur och precis då kom Daft Punk upp på tvn, då sa han lite syrligt att du gillar väl sånt här skräp, ja flinade jag, jag älskar Daft Punk, tror nog jag gör det än idag, trots deras musik blivit väl slick ibland numer Plats 35 Vad kan man säga om Snoop, svårt att låta bli att älska en sån man, han må vara en skitstövel utan koll men rappa kan han. Peter Alzén