Andy Warhol

Idag är det 30 år sedan Andy Warhol gick ur tiden, i en av de sista intervjuerna jag läste med honom, kan vara i the Face men jag är inte säker så frågade intervjuaren Andy vad han gjorde om dagarna, han svarade uppriktigt eller kanske chockerande att han mest låg hemma och onanerade till Duran Duran videor. Popkonstnären Andy Warhol är känd för sin kreativitet, och för att göra alldagliga föremål som till exempel Campbell soppburkar eller Brillolådor till konst Med sina Silverfärgade peruker var Andy Warhol i centrum för den epokgörande konstvärlden i New York i börjar på 1960-talet. Trots att han var i första hand en bildkonstnär och filmskapare, så lockade Warhol kändisar och artister av alla slag till fabriken. En alternativ hip scen där överklass mötte de som inte passade in någon annanstans. Då västkusten ville ha flower power så kunde poeten Gerard Malanga trakterade en niosvansad piska nere på the Factory.

Det var beläget i Midtown Manhattan på E. 47th St. i flera år, innan han flyttade alltihop till Union Square 1968, The Factory var en grogrund för alla typer av experimentell konst, inklusive musik. The Velvet Underground, med Lou Reed och John Cale, var bandet som var som gjorda för Warhols scen på The Factory. klädda i svart med svarta wraparound solglasögon och med låtar som "Venus in Furs" ”Heroin” och ”I’m Waiting for my man” var de en helt ny form av rockmusik ”Modern music begins with the Velvets, and the implications and influence of what they did seem to go on forever.” – Lester Bangs

Velvet Underground försökte få spelningar på caféer i New York men fick inga. ”Det var en oskriven regel att man skulle spela minst fem Top 10-hits men vi vägrade.” På ett café träffade de Andy Warhol som erbjöd dem att komma och spela och repetera på Factory i stället. Warhol plockade in den tyska fotomodellen Nico för att sjunga på 3 låtar på Velvets legendariska debutalbum. Skivomslag designad av Warhol och innehöll en gul banan klistermärke prydd med orden "Peel, slowly and see” Det var inte det första skivomslag han hade gjort, redan 15 år tidigare hade han gjort omslag till språkkurser i spanska. Ett album som är väldigt efterraktat och dyrt är spoken word-skivan ”The Nation’s Nightmare” från 1951, där han tecknat en sjöman som skjuter upp heroin, en länk till den låt som Velvet Underground senare gjorde. Senare gjorde han det berömda gylfomslget till Sticky Fingers åt Stones.

Han föddes 1928 i Pittsburgh som Andrew Warhola, redan som sexåring började han på konstkurser och redan i tidig ålder var han en talangfull målare. 1949 tog han en examen i Pictorial design, strax efter det flyttade han till New York och tog bort sista bokstaven i sitt namn. På femtiotalet jobbade han som reklamtecknare för Vogue och Harpers Bizarre, när sextiotalet sen kom lämnade han reklamvärlden för att istället satsa på sin konst istället. Alla har väl sett hans screentryck av Marilyn Monroe eller Elvis. (när Bob Dylan kom på besök 1966 fick han en Elvisprint i avskedsgåva) Han gjorde även filmer om en kille som sov i sex timmar. För inte tala om alla fantastiska citat han spred, det mest kända som oftast citeras är väl ”In the future, everyone will be famous for 15 minutes” men personligen är jag väldigt förtjust i ”I want to be a machine, a machine got lesser problems” eller det som pryder väggen i mitt kök ” I Like Boring things”

Hur mycket av sin konst som Andy målade eller hur mycket av sina filmer han verkligen spelade in är dolt i dunkelt men samtidigt ganska ointressant. Andy var en man som det hände väldigt mycket runt. Alla mytologiska figurer som hängde på the Factory eller Max Kansas City blev omsjungna i Walk on the wild side. Det har gjorts en hel del filmer om flera av dem, Edie Sedgwick tex som själv var med i Warhols version av Clockwork Orange, den döpte han till Vinyl. Filmen I shot Andy Warhol handlar om när Valerie Solanas, författaren till Scum manifestet försökte döda honom 1968, det mordförsöket gjorde honom mer inbunden. I filmen om grafitti konstnären Jean Michel Basquiat spelas Andy av David Bowie och där någonstans känns det som cirkeln är sluten, med tanke på att Bowie spelade in en hyllningslåt till Warhol rean 1971 på Hunky Dory, som det sägs att Andy hatade den.

Peter Alzén