Teenage Fanclub

Teenage Fanclub började i eftervågorna från c86 scenen, i Glasgow har alltid band som Big Star och Beach Boys hållits högt, på debuten hörs det mycket väl även om gitarrljuden kanske lika gärna kan spåras till Neil Young. A Catholic Education kom ut på Paperhouse och är en ojämn samling låtar. Höjdpunkter är singeln Everything Flows men det är för mycket instrumentalt som bara fortsätter på, Medan de spelade in genombrottsplattan Bandwagonesque så gjorde tillsammans med Don Fleming den ganska obegripliga The King. En massa gitarrslammer och en cover på Madonnas Like a Virgin.

Teenage Fanclubs genombrottsplatta Bandwagonesque fick ett översvallande mottagande av kritiker och publik när den kom 1991, den amerikanska tidningen Spin rankade albumet som 1991 års bästa skiva, på andra plats kom Nirvanas Nevermind. Lättsam men aldrig för lätt pop, öppningsspåret The Concept som är en sån där låt som du sjunger med i redan efter första gången She wears denim wherever she goes Says she's gonna get some records by the Status Quo Oh yeah...Oh yeah... Men skivan innehåller många fler pärlor What You Do To me, Starsign och Metal Baby. De blev stämda av Gene Simmons som tydligen äger alla rättigheter till bilder på pengapåsar, helt obegripligt men de löstes genom att de skickade honom en check. Att sen bandet var snudd på bättre än Nirvana på Sjöhistoriska juni 1992 skulle nog Kurt Cobain också hålla med om. Roligast var trummisen Brendan O'Hare som spexade till de andra medlemmarnas stora förtret och till nästa skiva var han utbytt mot Paul Quinn fd Soup Dragons.

Thirteen tycker jag själv var en liten besvikelse när den kom men idag är den inte alls dum. Lite mer strukturerat än Bandwagonesque men definitivt inte ett dugg mer anpassat efter någon topplistejakt. Låtar som Radio, Gene Clark och Norman 3 tillhör toppskiktet av deras låtlista. Skivan är såklart döpt efter Big star låten

Grand Prix är kanske min favoritskiva med bandet. Här är symbiosen mellan attack och melodier så gott som perfekt. Albumet blev deras första på topp 10 i England, förvisso var detta under britpop erans hög punkt och att Liam Gallagher kallade bandet världens näst bästa gjorde nog lite åt saken också

Songs from… är inte bara ett av Nick Hornbys favoritalbum, det tog sig ända upp till 3 plats på engelska albumlistan, skivan är mjukare än tidigare, kanske även mognare men full av fantastiska pophookar. Nu är låtarna om hembygden och familjekärlek, influenserna är mer Crosby, Stills & Nash än Raspberries om man säger så.

Howdy är ett steg tillbaka både i framförande och kvalite, det är absolut inte dåligt men dessvärre inget mästerverk heller. En hel del trevliga popmelodier men inte många av låtarna tillhör bandets klassiker. Jad Fair är från amerikanske kultbandet Half Japanese och när Teenage Fanclub samarbetade med honom var det nog det mest melodiösa samarbete han har gjort. Words of Wisdom and Hope är ingen dålig skiva, inte alls men inte speciellt märkvärdig heller, några få fina spår men ärligt talat så visst gör Fannies lite fina melodier men inte är Jad någon stor sångare. En skiva mest för oss komplettister. Teenage fanclub är ett av den sena rockhistoriens bäst dolda skatter, att skiva efter skiva leverera traditionell Byrds pop med så hög kvalité är ett unikum i modern rockhistoria, jag insåg nog även om jag alltid tyckt de varit bra att när samlingen '4766 Seconds – A Shortcut To Teenage Fanclub' släpptes 2003 att de nog var ett av mina favoritband trots allt. Förstklassiga, trevliga. och att man blir så glad av att höra deras fantastiska popmelodier, att man sedan saknar en och en annan personlig favorit (Norman, Going places) är bara petitesser På den här angenäma samlingen finns det bästa de gjorde sammanfattat och roliga småböcker att läsa. Ett måste för en popälskare. Om du bara ska köpa en skiva med bandet ( nä det ska du inte du bör ha flera) så är samlingen helt omistlig. 2005 är de tillbaka med Man-Made, ett album inspelat i Chicago av Tortoise trummis John McEntire, utgiven på bandets egna bolag Pe-ma. Man skulle kunna tro att experimentlustan från ett band som Tortoise skulle smitta av sig på herrar Love, McGinley och Blake men icke. Det är fortfarande samma melodiösa fina pop som vanligt. Det som bandets startade i och med Songs from Northern Britain att mer luta sig mot amerikansk 70-tals västkustpop fortsätter här. Man-made är ännu en godkänd men tyvärr inte briljant skiva från bandet.

Nu dröjer det fem år innan vi får se och höra bandet igen. Shadows är en fin comeback och ett helt gjutet album igen. Denna skiva är kanske inte bättre än Grand prix eller Songs from Northern Britain men det är en fin påminnelse till varför jag älskar popmusik. De krånglar inte till saker utan levererar det de ska till punkt och pricka. För oavsett hur åren går och hur världsläget är så ställer deras välklingande powerpop alltid upp. Shadows är proppfylld med bra låtar och jag andas ut, konstaterar att de fortfarande spelar i eitserien.

i höstas kom senaste albumet Here. Som jag tycker är ännu en melankolisk poppärla till album. Bandet visar att de blivit äldre med lite mer bakutlutad stämsångspop. När skivan kom lämnade albumet knappt min skivtallrik på flera veckor. Ibland kan jag bli lite ledsen när så här otroligt bra musik numer marginaliseras till att bli omskriven i gubbtidningar som Mojo och Uncut. Men det kanske är sanningen att det är bara medelåldersmän som undertecknad som älskar bandet. Fast när kidsen där ute kan älska Neil Young och Beatles borde de dippa sina öron i Teenage Fanclub också. För i ett rakt nedstigande led från Beach boys över Byrds och Big Star kom TFC och vore världen mera rättvis skulle alla skivor som Weezer sålt istället varit med TFC logga, men de hade ju ingen Spike Jonze som gjorde deras videor förstås. Kurt Cobain kallade bandet för det bästa i världen. Några år senare slog Noel Gallagher fast att Teenage Fanclub var världens näst bästa band.

På tisdag ska jag se bandet igen, tror det blir fjärde gången och jag vet att publiken kommer bestå av uteslutande medelåldersmän med en högskoleexamen på sitt CV. Inga kravaller kommer att ske, troligen ingen dans heller, en hel del rop p obskyra favoriter kommer höras men mest kommer det bli trevligt och småmysigt precis som det ska vara när skottarna kommer till stan. Peter Alzén