Säkert

Det var nog sisådär 6 år sedan som jag senast såg Annika Norlin på scenen, jag har saknat det väldigt mycket, det är få artister i detta land som skriver texter som jag tycker är fantastiska.

Ulf Stureson såklart, Thåström, Lemarc och Andersson Wij ibland men ofta kan de inte kännas alls tyvärr. Annika Norlin har ledartröjan i konkurrensen med Per Persson och Joppe Pihlgren om att skriva Sveriges bästa kött och potatis prosa. Hennes texter är som små noveller mer än sånger, fast det betyder inte att det är en massa ordbajsande utan välvalda ord som hela tiden känns som meningsfulla. Dessutom skriver hon någon sorts avskalad indie som är full med bra melodier som jag också är väldigt förtjust i. Gårdagens konsert på Söderhamns minst sagt lilla teater var tokutsålt på en gång men tur hade jag en vän som erbjöd en biljett.

Säkerts senaste skiva är lite annorlunda än de två tidigare och full med gäster/medmusiker som kliver in och ur låtarna, likadant var det på scenen ikväll. De inleder med öppningsspåret från senaste albumet Allting flyter, någonstans där sätts ribban för vilket mood vi ska vara i. ska erkänna att jag inte hinner med när hon presenterar bandet men Annika delar sången med Frida och Lovisa, sen är det någon av Daniel, Mats och Jakob som också sjunger men det spelar ingen större roll att jag inte riktigt vet. Det bästa är att det pendlar mellan bedrövelse och lycka utan att verka det mesta konstigt, kanske precis som livet är.

Givetvis är det inget publikfriande (som om det skulle behövas) utan mellansnacket är som vanligt smart ogenomtänkt. Trots att det skiljer nästan 15 år mellan oss kan jag också lätt sätta mig in i hennes texter även om jag kan tycka det är lite småkomiskt att någon som inte ens fyllt 40 år skriver en text om att åldras ”Det ska hända dig med”

”Men nu blir kroppen sämre och man måste låtsas hårdare/och folk vill mindre av en nu/och väntar sig mer/och man får inga favörer av folk som vill ligga längre”

Givetvis blir bifallet störst bland de äldre låtarna och vid extranumren Dansa fastän och den magiska Är du fortfarande arg så är det nära att jag ställer mig upp och deklamerar – Jag älskar dig Annika  men jag besinnar mig såklart.

Annika är fokuserad men spricker upp i en lätt spontan dans och då känns det som teaterns tak ska lyfta någon tum, när de sen kommer ut igen på den minimala scenen har de några låttitlar på knögliga lappar och två av musikanterna får dra en varsin som får bli de två sista låtarna. Jag hade velat att de skulle dragit fler och ännu fler lappar. Jag köpte en textbox i foajen på vägen ut, funderade på orden i texten som i Babel blev utnämnd till den bästa som gjorts i detta avlånga land ”Isarna”

Vi läser Hundra år av ensamhet,

jag blickar fram mot ett. Jag ska vara

tyst från och med nu och se vad som

händer när det bränner till. Antag-

ligen ingenting, det brukar vara så.

Tyst från och med nu.

Peter Alzén