Paul Weller - The Jam och Style Council åren

Redan som nyss fyllda tonåring hade Paul bildat sitt första band tillsammans med sin skolkamrat Steve Brookes och med trummisen Rick Buckler spelade de rockcovers på pubar och skoldanser runt om i Woking och dess närhet. De blir en tajt enhet som försöker i sina bästa stunder vara som sina idoler från 60-talet.
1975 hör de Dr Feelgood och plötsligt blir deras låtar lite hårdare och snabbare. Steve Brooker hoppar av och Paul byter från bas till gitarr, Bruce Foxton kommer in i bandet. Sommaren 1976 ser Paul Sex Pistols för första gången och trots att de inte alls låter som the Jam så känner han ett sammanhang.

The Jam gör en gerilla spelning utanför Rock on, skivaffären i Soho som innehavs av skivbolaget Chiswicks ägare Roger Armstrong. Bandet skulle senare bli erbjuden skivkontrakt av honom men valde 6000 pund från Polygram istället.
In the city är en grym debutsingle som nådde 40 plats på Englandslistan (den nådde plats 36 när den släpptes igen 2002)- full fart framåt men med stark melodi, ett signum som skulle bli bandets de första åren.
Albumet med samma namn är 31 minuter av hög energi. Flera topplåtar som förutom titellåten är Away from the Numbers, Art school och Non Stop Dancing.

In the city (6/10)
Otroligt nog skulle bandet spela in en uppföljare innan 1977 hade tagit slut, dessutom en single som inte kom på något album All Around the World.
Uppföljaren This is the Modern World är kanske bandets svagaste album men trots det så hör vi ett band som vill och kan utvecklas. En hel del fina spår som titellåten, Tonight at Noon, Life from a Window.
This is the Modern World (5/10)
Bandet gör en katastrofal USA turné som avbryts och som tur när risken att de ska lägga av när Paul Weller får skrivkramp (betänk att han är bara 18 år, skrivit och släppt 2 album under ett år) så släpper bandet Bruce Foxtons låt News of the World som single.
Tidigt sommaren 1978 inser Paul att han har inga nya låtar, punken är förbi och Amerika lär aldrig förstå the Jam. Det tvingar honom att jobba hårdare, tänka mer på sina rötter och utveckla sitt låtskrivande.
All Mods Cons är ett helt nytt The Jam, man måste betänka att Paul är bara är 20 år och inte bara att bandet gör en Kinks cover David Watts, Pauls låtar som Billy Hunt och Mr Clean är moderna versioner av vad Ray Davies gjorde 11-12 år tidigare. Och sen måste vi prata om balladen English Rose som han skrev till sin flickvän Gill Price, en låt som doftar en hel del Paul McCartney.
Låter det som jag tycker han bara kopierar sina idoler? Nä inte alls men albumets två sista låtar det är då det verklige smäller till. All Mods Cons var deras första album på topp tio listan i England och större än så skulle de bli.
Äll Mods Cons (7/10)
Det som är underbart med många av de band och artister som kom fram i slutet av 70-talet är att de gick tillbaka till 60-talet med att göra singlar som inte var inkluderade på något album. Det gjorde att singleförsäljningen tog fart igen efter att legat lågt hela första halvan av 70-talet
Strange Town släpptes i mars 79 och är en alldeles utmärkt låt men på baksidan finns den den snudd på magiska Butterfly Collector.
I Augusti samma år släpps When You’re Young även det en single som inte ligger på ett album, nu kan man gissa att Pauls skrivkramp verkligen har släppt.
I november kommer då albumet som jag verkligen älskade då.
Från början skulle det vara ett koncept album om tre vänner som växer upp tillsammans men möts många år senare igen.
Eton Rifles som släpps innan albumet blir bandets första som når topp 3 på Engelska singlelistan.
'En låt som premiärministern David Cameron, som började på privatskolan Eton just hösten 79 sa sig älska. Paul svarade liye syrligt ”What part of it didn’t he get?”. även om jag idag tycker några låtar inte är så fantastiska som då så är det ett album jag ofta återkommer till. Dessutom var deras version av (Love is like a ) Heatwave (ganska tafflig nu med facit i hand) som fick mig att börja köpa soulplattor.
Setting Sons (9/10)
1980 börjar bra för bandet i mars släpper bandet Going Underground som går direkt in på englandslistans första plats och i augusti gör dem om samma bravur med Beatles pastischen Start.
Albumet Sound Affects släpps som de flesta andra av deras album i novemeber, England har det senaste året haft en modrevival och motvilligt har Paul och The Jam utsett till dess ledare. Secret Affair, Chords, Merton parkas och Purple Hearts är de bästa, Paul sa på 90-talet han tyckte det mesta av den vågen var larvigt men han bildade ju nästa band med en medlem från Merton Parkas efter han lagt ned The Jam.
Trots att de stora inspirationskällorna till Sound Affexts var Beatles Revolver och Michael Jackson Off The Wall så är albumet ingen nostalgisk tillbakablick som många av de nyss nämnda banden, skivan är mångfacetterad och visar ofta upp Pauls bästa låtskrivande. Sound Affects nådde andra plats på englandslistan och bandet var nu ett av landets största.
Sound Affects (8/10)
Ett halvår senare släpper de Funeral pyre, en låt som väckte en hel del diskussioner band fansen, låter det postpunk? Har the Jam tappat det. Förvåningen blev mindre när man fick veta att låten startat som ett jam mellan Rick Buckler och Bruce Foxton, det är den enda single låt som är crediterad till alla tre bandmedlemmarna.
Texten är precis som med Specials Ghost town stora angrepp på Thatchers enorma nedskärningar i början av 80-talet.
Paul hade nu tillsammans med sin flickvän börjat hänga på soulklubbar i soho, bandet hade dessutom Andy Croasdell som dj på turnéerna, han var en mentor för Paul om Northern soul, Curtis Mayfield och en annan massa soul.
Det märks ju tydligt på nästa single Absoulte Beginners, en lysande pop soul låt som nått singlelistans fjärde plats. Men bandet släpper inget album 1981.
Januari 82 är de tillbaka med en dubbel A-sidig single. A Town Called Malice/Precious blev bandet tredje englandsetta. En soullåt och en funklåt som funkade lika bra hos rockpubliken.
Mars 82 släpper bandet då sitt sista album The Gift. Givetvis går det direkt in på första plats. Ett lysande album, kanske bandets allra bästa. Paul låter alla sina soulinfluenser komma fram, Norman Whitfield groove, Stax blås och northern soul stomp. Men vi får även poplåtar som Just Who is the ´O Clock hero och Carnation som andas Kinks.
The Gift (9/10)
Sen gav de sig ut på Trans-Global Express tour när de kom från Japan i juni sa Paul att han lägger ned bandet. De andra blev minst sagt chockade, men Paul sa han hade varit med i det här bandet sen han var 14 år och han vill göra nåt nytt medan han fortfarande var ung.
Innan den 11 december 1982 då de gör sin sista spelningen hinner bandet släppa två till fantastiska singlar The Bitterest pill (I Ever had to swallow) når andra plats, bara Eye of the Tiger med Survivor hindrade den från att nå första plats.
Beat surrender den allra sista kom som en vanlig enkel sjua med Shopping på baksidan men det var dubbelsinglen som gav oss en hint var Paul skulle sen, covers på Curtis Mayfield, Chi-Lites, Edwin Starr.
Eftersom The Jams singlar ofta inte var med på albumen så måste jag även sätta betyg på samlingen
Snap (10/10)¨
Less på att vara superstjärna, less på den grabbiga rocken ville Paul nåt nytt, han hade redan i smyg börjat träffa Mick Talbot, de hade pratat om att bilda ett studiokollektiv som fokuserade på jazz & soul.
Mick Talbot hade som sagt varit med i Merton Parkas men även Dexy¨s Midnight Runners, det var planer på att han skulle spela orgel på The Jams avskedsturné men så blev det inte.
När Style Council startade skulle det vara ett löst sammansatt gäng men bara Mick & Paul som givna medlemmar. De planerade olika stilar beroende på vilka som var med på låten. Och de skulle bara släppa singlar till en början.
Första singeln släpps mars 83 ”Speak like A Child”, en upptempo soullåt som blir en stor framgång men den andra singeln den mer funky Money Go Round nådde som bäst 11 plats.
På sen sommaren 83 kommer EPn ”A Paris”, då hade de fått idén att, inspirerade av Modern Jazz Quartet, att de skulle åka runt i Europa, känna av stämningen och sen spela in en EP på plats.
Det rann ut i sanden men EPn från Paris är lysande och en av Wellers största stund som låtskrivare är synthballaden ”Long Hot Summer”. Senare samma år släpps även singeln ”Solid Bond in your Heart”, en låt som The Jam hade spelat in och var förslagen som sista single innan valet på ”Beat Surrender” togs.
My ever Changing Moods var singeln som förebådade albumet Café Bleu, singeln nådde 29 plats på USA listan, den högsta placering Paul Weller någonsin nått där.
Albumet väckte en hel del huvudbry med sin tanke på ett koncept. Fem instrumentallåtar och en rap fick nog de flesta av Jam fansen att fundera om detta verkligen var nåt värt att följa men de två fantastiska låtarna ”You’re the Best Thing” och ”Headstart for Happiness” kanske gjorde att förbryllandet blev lite mindre.
Cafe Bleu (6/10)
Ett år senare följer de upp det med albumet som både räknas som deras stora stund och är deras enda englands etta, ”Our Favourite shop”.
Det är långt ifrån lika spretigt som på debuten och fullt av bra soulpop låtar. Många av dessa låtar hade i ett lite arrat arr kunnat vara med på The Jams sista album.
Our Favourite Shop (8/10)
Fram till nu har de haft fullt upp inte bara med Style Council utan de har även gjort en stödsingle för gruvarbetarnas strejkkassa under namnet Council Collective, varit med i Billy Braggs ”Red Wedge” som protesterade mot Tatcher regeringen och försökte få fler speciellt unga att engagera sig.
1986 gör de endast en single ”Have You Ever had it Blue”, en väldigt soft lätt jazzig soullåt. Det släpptes ett live album också ”Home and Abroad” men det innehöll ingen ny musik.
Samma år börjar de spela in skivan som tar bandet från att vara lite retro soul till att vara up to date med den moderna soulmusiken. Inspirerad av Jam & Lewis produktioner vill bandet på ”The Cost of living” visa att de kunde göra lika modern soul/R’n’B som amerikanerna.
skivan kom upp på andra lats på englandslistan men jag minns att den stod ofta i reabackar strax efter.
Första upplagan släpptes den som två 12” singlar istället för ett vanligt album, vilket också förbryllade en del.
Det finns en hel del fantastiska låtar här ”It Didn’t Matter”, ”Heavens Above” och ”The Waiting” men albumet har åldrats sådär. En hel del är bara ett snyggt sound och inte så märkvärdiga låtar.
NME hade den med på listan över album som borde bara ha varit en EP.
The Cost of Living (5/10)
Om ”The Cost of Living” fick dålig kritik var det inget mot vad nästa album skulle få. ”Confessions of a Popgroup” är en knepig skiva, första sidan är soft med nästan bara piano, låtarna små puttriga jazz bagateller, ibland lite som Swingle singers, ibland som små klassiska stycken.
Även om skivan nådde plats 15 så räknas den som en flopp och slitningarna mellan skivbolaget och Paul var stora.
Paul hade fått ett stort förskott för att spela in skivan och det var inte riktigt det album som bolaget ville ha.
Paul själv tycker skivan är missförstådd och håller den högt i sin produktion. Andra sidan på albumet är mer den vita funk vi fick på förra albumet. Några bra låtar men så mycket mer är det tyvärr inte.
Confessions of a Popgroup (4/10)
1989 spelar bandet in en cover på Joe Smooths houselåt ”Promised Land”, Paul jämför Acid house rörelsen med punken, samma energi, samma typ av undergroundrörelse, de bestämmer sig för att spela in ett housealbum. ”Modernism, A New Decade” syftade då att mods alltid skulle vara så moderna som möjligt, alltså inte bara lyssna på gammal soul och the Who singlar, ett mod skulle omfamna all ny R’n’B som kom.
Problemet var att skivbolaget vägrade släppa skivan. Skivan släpptes några år senare i en box som sammanfattade Style Councils karriär och några år senare släpptes den även som en egen release, då mitt under Pauls solokarriär.
Det finns några väldigt bra låtar på albumet med ”Sure is Sure”, ett stoppat singlesläpp som topp.
Förmodligen hade albumet inte sålt speciellt mycket även om det var försök att vara hypermodern garage soul men det saknas något, det blir för anonymt, speciellt för en grupp som hade varit så stor, hade albumet gjorts av några nya tonåringar hade det säkert funkat bättre.
Nu trodde många att Paul Wellers karriär var över.
Modernism, A New Decade (5/10)
Alla människor som hävdar att Style Council var bättre än the Jam var förmodligen för unga när Jam höll på eller så är de bara provokatörer.
Peter Alzén