Redan som nyss fyllda tonåring hade Paul bildat sitt första band tillsammans med sin skolkamrat Steve Brookes, 0ch med trummisen Rick Buckler spelade de rockcovers på pubar och skoldanser runt om i Woking. De blir en tajt enhet som försöker i sina bästa stunder vara som sina idoler från 60-talet. 1975 hör de Dr Feelgood och plötsligt blir deras låtar lite hårdare och snabbare. Steve Brooker hoppar av och Paul Byter från bas till gitarr, Bruce Foxton kommer in i bandet.
Sommaren 1976 ser Paul Sex Pistols för första gången och trots att de inte alls låter som the Jam så känner han ett sammanhang. The Jam gör en gerilla spelning utanför Rock on, skivaffären i Soho som innehavs av skivbolaget Chiswicks ägare Roger Armstrong. Bandet skulle senare bli erbjudna skivkontrakt av honom men valde 6000 pund från Polygram istället.
In the city är en grym debutsingel som nådde 40 plats på Englandslistan men det tog några år innan The Jam blev mitt ett av mina favoritband. De första två albumen är bra men inte mer, det tredje missade jag först för jag tyckte då att All Mod Cons var vek 60-talspop men ack så fel jag hade. När sen Setting Sons kommer är det nästan som jag spelar sönder det.
Eton Rifles som släpps innan albumet blir bandets första som når topp 3 på Engelska singellistan. En låt som premiärministern David Cameron, som började på privatskolan Eton just hösten 79 sa sig älska. Paul svarade lite syrligt ”What part of it didn’t he get?”. Även om jag idag tycker några låtar inte är så fantastiska som då så är det ett album jag ofta återkommer till.
Dessutom var deras version av (Love is like a ) Heatwave (ganska tafflig nu med facit i hand) som fick mig att börja köpa soulplattor. Just Pauls kärlek till musik och till att sprida det han älskar har lett till en evigt växande spellista med låtar han tipsat om genom tiderna. I många år spreds ju informationen om vilka låtar som var med Pauls Tour tapes.
Efter Setting sons är nästan allt fantastiskt med the Jam, albumen, singlarna, singlarnas baksidor, jag ser dem två gånger var av den första på Göta Lejon var otroligt bra, den andra på Grönan inte lika fantastisk. Den 30 0ktober 1982 meddelade Paul i NME att han lägger ned bandet. Innan den 11 december 1982 då de gör sin sista spelning hinner bandet släppa två till fantastiska singlar The Bitterest pill (I Ever had to swallow) når andra plats, bara Eye of the Tiger med Survivor hindrade den från att nå första plats. Beat surrender den allra sista kom som en vanlig enkel sjua med Shopping på baksidan men det var dubbelsinglen som gav oss en hint var Paul skulle sen, covers på Curtis Mayfield, Chi-Lites, Edwin Starr.
När Style Council startade skulle det vara ett löst sammansatt gäng men bara Mick Talbot & Paul som givna medlemmar. De planerade olika stilar beroende på vilka som var med på låten. Och de skulle bara släppa singlar till en början.
Min kärlek till Style council är inte alls lika stor, tycker de första singlarna är lysande och Our Favourite shop är en alldeles utmärkt skiva så är resten av albumen alldeles för ojämna och till och med lite trista.
Efter att Polydor hade nobbat Style Councils sista album, så lägger de ned, Paul känner sig frustrerad, inget band, inget skivbolag, kanske inte ens en publik. Han spenderar ett år med att slicka sina sår. Han hade folk från Acid Jazz kretsar i sin studio. Talking Loud var sugen på att signa honom men han gör en singel under namnet Paul Weller Movement.
Jag kommer ihåg att den inte ens släpptes i Sverige men eftersom jag hade hand om importskivorna på Skivbutiken så lyckades jag få tag i ett exemplar. Minns att Andres Lokko skrev om någon spelning i Amsterdam där det hade spelats Jam och Style council låtar i mer rockig form. I samma veva skriver han låter till albumet Free Your Feelings med Slam, ett band där hans fru Dee C Lee sjunger. Det låter som det är låtar från sista outgivna Style Council albumet.
Året efter kommer första albumet, jag köper mitt exemplar från Japan, då den släpps på skivbolaget Pony Canyon där ett halvår innan Go Disc släpper den i England och resten av Europa. Om singeln hade varit rockig är skivan softare, visst finns det groovigare låtar som har gitarriff men mestadels är det soulig rock. Recensenter skrev om Curtis Mayfield, Traffic och visst låter det en hel del som den rock som fanns i skarven av 60- 0ch 70-Talet. Jag gillade skivan väldigt mycket när den kom och den har åldrats väldigt väl. Favoritlåt är den soldränkta Above the Clouds.
Wild Wood kommer nästan precis på dagen året efter om debuten blev en större succé än vad folk hade trott blir detta en jättesuccé. Tredje albumet Stanley Road benämns ibland som Wild Wood vol 2 men jag tycker nog den har ett lite rockigare uttryck. Stanley Road är givetvis döpt efter gatan i Woking där Paul växte upp. Skivan är full av bra låtar, melodisk men även ganska funky.
Sen börjar mitt förhållande till Paul bli mer komplicerat, fjärde albumet Heavy Soul kom två år senare och nu hade han plötsligt börjat rocka. Tidigare hade Paul sagt att han inte lyssnade på män i skägg men nu omfamnar han Free, Traffic och allt annat som brittiskt från 72. Jag tyckte att när den kom var en besvikelse, låt mässigt är den mycket sämre än de två albumen som kom före. Ibland blir det bara ett jävla massa riffande och avsaknaden av riktigt stora låtar finns. Ibland är det riktigt bra, första singeln Peacock suit är en riktigt bra låt (även om den lånar riffet från Small faces Grow our own) och några spår till är inte heller så dumma men det mesta är jammande och riffande som jag inte riktigt blir klok på.
Heliocentric var ett album jag kanske nonchalerade när det kom, efter besvikelsen på Heavy Soul så var Weller ingen högre prioritet längre, dessutom var det en tid i livet där jag pluggade 100%, jobbade 50% och hade 2 små barn. Så tiden var knapp. Soundet är lättare än på Heavy Soul och påminner mer om det han gjorde på Wild Wood. Sen har det fortsatt så under hela hans karriär ibland toppskivor som 22 Dreams, On Sunset eller A Kind Revolution men alldeles för ofta ganska tråkiga skivor som fjolårets Fat pop t.ex.
Men jag fortsätter kolla in vad han gör, ofta är samarbeten, udda singlar och sånt bättre än själva albumen. Och listan med Paul Wellers jukebox fylls också hela tiden på
Peter Alzén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar