Tenement Kid

Jag har precis läst ut Tenement Kid, Bobby Gillespies memoarer fram till och med Screamadelica, en bok jag var bergsäker på att jag skulle få i julklapp men icke så den fick inskaffas nu.

Det är en underhållande bok om en ung skotsk killes kärlek till musik men även kläder, politik och fotboll. Bobby är några år äldre än mig och verkar vara en sån där kille som man skulle vilja ha som kompis. En kille som man kan diskutera skivor, fotboll eller politik med nätterna genom.
En uppväxt i hyreslägenhet i de tuffare kvarteren i Glasgow, en pappa som är politiskt aktiv själv lirar han fotboll ganska bra men drömmer om rockmusik.
Han tragglar med några olika band innan han och kompisen Beattie startar Primal Scream men innan de riktigt kommit igång så blir han på nån abrovink trummis i Jesus and Mary chain.
Han är med under de första åren då spelningarna var rena rama upplopp, upplever succén med Psychocandy men får sparken och ersätts av en trummaskin.
Bobby är förmodligen den rockstjärna som fått mig att köpa flest skivor bara genom att tipsa om sina favoriter. För det som genomsyrar hela Primal Screams karriär är deras eller i alla fall Bobbys kärlek till Rock’n’roll i alla former, från Bo Diddley till Frankie Knuckles, allt som är bra älskar mannen och det måste han tala om för hela världen. I en annan bok Retromania skriven av Simon Reynolds, berättas det om Rock Curators dvs. skivsamlare & inspiratörer typ Julian Cope, Bobby Gillespie, Thurston Moore och Lux från Cramps, människor som har en mission att sprida all musik de älskar.
Den besatthet Popkulturens har av det förflutna är inget nytt fenomen. Rolling Stones, Bob Dylan och The Beatles startade sina karriärer en gång i tiden med viljan att tolka sina idoler så bra som möjligt.
Genom hela rockmusikens historia har viljan att utbilda sina lyssnare funnits där, så har det fortsatt, från femtiotalets rock’n’roll över sextiotalets pop till vår tids hiphop och techno.

En av orsakerna att ens Stones bildades var att Mick Jagger blev uppsökt av Keefan för det ryktades om att han hade svåråtkomliga skivor och varför tror ni Clash spelade in reggae från den tidens topplistor.
Jag minns när jag köpte Loaded, Primal Scream var då ett band som jag tidigare kollat upp och redan gett upp men den här lät spännande ”Just what is that you want to do? We wanna be free to do what we wanna do and we wanna get loaded, we’re gonna have a good time”
Efter ett intro där de samplat Peter Fonda från The Wild angels så kommer en hypnotisk groove som placerar Symphaty for the Devil i en hypermodern kontext, minimalistiskt men ändå alldeles perfekt. Vad jag inte visste då var att DJn Andy Weatherall tagit en låt från deras andra floppade skiva och mixat om den totalt, och vips hade de en singel, Loaded som inte bara jag reagerade på utan plötsligt var bandet som alla tyckte var föredettingar plötsligt hippast i staden.
De två följande singlarna lovade väldigt mycket inför albumet men framför allt så var det alla intervjuer med bandets sångare Bobby Gillespie som gjorde att jag valde att älska bandet, han älskade musik och ville att alla andra skulle älska detsamma. Han berättade i det numer legendariska numret av Select där Bobby spelade in en kassett med sin favoritmusik. Mer än så behövs inte för att få mig att övertrassera kontot och inhandla alla skivor av de han rekommenderar som jag inte redan hade. Det var Faces, Spinners, Heartbreakers, Lee Hazlewood, Dennis Wilson, Sun Ra, MC5, Tapper Zukie Detroit Emeralds och framförallt var det Dion Dimucci med titelspåret från det hårt floppande Phil Spector producerade LPn Born to be with you,

Ett par år senare stod Bobby i POP och talade sig varm om Shuggie Otis ”Inspiration information”.
Och idag när det vurmas så mycket för vinylen så ska man tänka på att en av de största fördelar med CDns genombrott var att en massa skivor som tidigare varit omöjliga att hitta plötsligt blev återkomliga för vanligt dödliga med vanliga löner. Bland annat de skivor med Dion och Shuggie Otis jag precis nämnde
Bobby Gillespies suger åt sig allt han hör, visst han dissar inget alls men älskar desto mer. Visst är det en hel del drogromantik och visst blir det en hel del minnesluckor ju närmare Screamadelica vi kommer. Men det är en underhållande bok, i alla fall om du liksom jag tycker om att få tips på musik och speciellt av Bobby då.

Han är precis som jag vill att musik skulle vara, hela tiden titta framåt men alltid ha ett öga i backspegeln. Om att hela tiden leta reda på sina rötter men ändå alltid vara nyfiken som sagt en gammal skiva är ny för mig om jag inte hört den tidigare. Bobby Gillespie är motsatsen till kommersiell radio, han vill att du ska tänja dina öron och när han då mötte Andrew Weatherhall som tänkte lika blev det magiskt.
Det är nu mer än 30 år sedan Primal Scream släppte sitt mästerverk ”Screamadelica” och det har firats med massor boxar och varianter När jag återvänder till skivan idag så låter den förvånansvärt pigg, många av de saker som då var nyskapande känns idag som normalt. Långa instrumentala passager, dubpartier, svävande rytmer och olika leadsångare. Men som sagt Bobby och Screamadelica gjorde min skivsamling större och bredare.
Idag har jag en spellista som jag skyfflar in allt han tipsar om. Den är alltid värd ett öra. Däremot är jag nog inte lika sugen på läsa nästa del i hans liv, skulle tro det blir mest en massa minnesluckor.
Peter Alzén

Brian Jones

idag skulle Brian Jones fyllt 80 år, i mitten av 00-talet såg jag en film

Om jag inte minns fel så var det en ganska trist konspirations historia om det mystiska att han hade drunknat i sin pool strax efter han lämnat/blivit tvingad ur Rolling Stones.
roligare är då från mitten av 80-talets Psychic Tvs hyllning till honom

Peter Alzén

Musikböcker ännu en gång

Jag har krigat mig genom januari och februari bland annat med fyra musikböcker.
Ibland undrar jag om jag kastar bort för mycket tid på just musikböcker, det formligen sprutar ut böcker med nya men framförallt gamla artister. Vartenda band, bolag, genrer och år ska dokumenteras, jag ska väl knappast klaga på det med tanke på att jag och Anders Sundin har försökt kartlägga vår hembygds musik.
Julklappsboken var om Kent, Linus Kuhlin skrev den och titeln var Ett Tidsfördriv att dö för.
Missförstå mig inte, boken var inte dålig alls men kanske lite träig. Det största problemet var att ingen i Kent ville prata med Linus, han intervjuade istället deras största fans enbente Lasse Ottosson, nä nu var jag lite elak han intervjuar en hel del folk runt bandet och gräver i arkivet efter tidningsrecensioner, artiklar och notiser.
Som historiebeskrivning är boken helt ok, det jag saknar är något mer, något mer personligt något som får mig att förstå Jocke Berg lite mer. Två böcker som inte alls är nya men lästes i alla fall är två böcker som är skriande behov av en redaktör.
I tidens rififi – Historier om Blå tåget, där ska man verkligen ta fasta på just historier, Tore Berger, Leif Nylén och Torkel Rasmusson berättar sina upplevelser genom åren i banden Gunder Hägg-Blå Tåget- Stockholm Norra.
Jag vet inte varför jag inte läst den tidigare, Blå Tåget är ett band som fascinerat mig en hel del, men jag vet inte om jag blev så mycket klokare av denna bok. Visst var det mycket som jag absolut inte hade en aning om men idén om att de tre skulle helt random skriva sina kapitel om sin syn på bandet och dess historia blev väldigt rörig. Kanske hade det blivit bättre om de haft en redaktör att bolla mot.

När jag Köpte Fiendens musik boken från deras sångare Mats Zetterberg så köpte jag även Ett Skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan. I slutet av sjuttiotalet var Klippan väldigt ofta benämnt på Expressens popsida och det var inte bara Mats Olsson som älskade allt som Pål Spektrum producerade. De flesta popjournalister tyckte band som Torsson var fantastiska och Albumet Svensk Pop var det mest tidstypiska i Sverige sommaren 79.
Några år senare var återväxten och intresset svalare för Klippan även om band som Wilmer X kan kopplas dit. Själv älskade jag Kriminella gitarrer, Noise och the Push och historier i boken är roliga att läsa men även här borde det ha redigerats mer, nu blir det extremt detaljerat om vilken bandspelare, vilken gitarr och hur bandtrasslet var. Kanske borde de större namnen fått mer plats och kanske hade de behövts en mer glödande penna som skrev historien om när Klippan var epicentrum av svensk pop.
Den bästa av böckerna var solklart den om Fiendens musik - En spark rätt i skallen skriven av deras textförfattare Karl G Jönsson. När jag var sexton år köpte jag singeln Pappa har alltid haft rätt med Fiendens musik, det var våren 79 och jag älskade så gott som allt med den svenska punken som exploderade på singlar då. Fiendens lät inte alls likt något annat och att de hade saxofon precis som ett av mina andra favoritband X-Ray Spex hade var ju ännu mera toppen.
Bandet var precis som Ebba Grön lite äldre än de andra banden som kom fram. de såg dessutom ut som gamla hippies men det gjorde ju Dag Vag också och de var ju toppen. Namnet kom från en pamflett som SKP (Sveriges Kommunistiska parti) gav ut ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik” och i den skrev en Anders Johansson: ”Summan måste bli att rockmusiken till sitt innehåll är reaktionär, att den har skapats i nära samband med USA-imperialismens offensiv efter andra världskriget och uttrycker just de idéer och den livsstil som denna imperialism spred och alltjämt sprider. Sådan musik är imperialistmusik och den kan inte omfunktioneras eller fås att ändra klassinnehåll genom att man trixar med texterna.”
och även om jag var lite för ung för proggen så läste jag Musikens Makt med artiklar som Punktera punken och annat dravel. Nu med facit i hand fattar jag såklart att de flesta inte var på SKPs linje. Karl G Jönsson skriver fantastiskt roligt om hur bandet bildas efter att två av medlemmarna under två dagar sett först Iggy Pop och sen därefter Björn Afzelius då insett att kraften som fanns i Iggys musik kunde de försöka återskapa.

Även om de andra böckerna innehåller en hel del anekdoter och skrönor så är inget av det lika roligt som i Fiendes Musik boken. Nu har de lite tur att saxofonisten är den lysande fotografen Mats Bäcker så bilder saknas inte. En av de bättre musikböcker jag läst i detta land. I Klippan boken stod det en del om Stry Terrarie och i denna en del om Henrik Venant, två som jag verkligen skulle vilja läsa mer om.
Tyvärr såg jag aldrig bandet live men kanske lyckas jag sista mars då de spelar på Snövit tillsammans med Dödsbabs. Nu ska jag fördjupa mig i Bobby Gillespie boken
Peter Alzén

1982

igår var hela mitt flöde fullt av äldre män (typ i min ålder alltså) som delade listor över bästa albumet 1972. visst det kom många bra skivor det året, som det gör alla år.
1972 hade jag inte ens börjat lyssna på musik ordentligt, fick min första bandspelare julen 72 och hittade tio i topp i januari därefter. däremot vill jag slå ett slag för året 1982, det alltid så nedtalade åttiotalet. en konstigt år för mig både det personliga planet och på vad jag lyssnade på. jag blev en Gymnasieskolan dropout, min närvaro på VT 82 var för dålig och jag fann saker roligare.
musikaliskt så var jag väldigt ambivalent.
Punken hade blivit trist flera år tidigare och nu kändes synthen & postpunken som var så rolig 79-81 inte alls lika skoj längre, men visst kom det bra låtar och album men ändå. jag hade börjat lyssnat väldigt mycket på gammal soul och här kändes det som det kom massor av bra nya grejer.
Sexual Healing, Billie Jean och Little Red Corvette var så bra att MTV i USA var tvungen att bryta det outtalade förbudet mot svarta artister. Grandmaster Flash var ju given hit när den dök upp men lite längre tog det när jag hörde de första electroskivorna, kommer ihåg när en vän som varit i London hösten 82 och kom hem med en samling med Planet rock, Steinski och annat, vi fattade inget men fascinerande så lyssnade vi vidare. som vanligt så tycker jag låtar är roligare än albumet så här en massa bra musik som visar att 1982 var ett ganska nyskapande musikår men framförllt var det ett bra musik år,
det var väl även året när den nya hårdrocken kom fram men det märkte jag nog väldigt lite av
Peter Alzén

David Bowie 75 år

idag skulle David Bowie fyllt 75 år. efter han dog tog det 6 månader för mig att höra honom igen, så stor var sorgen. (samma år dog flera av mina "hjältar" som Prince, Cohen, Olle, Freddie och nån till som jag inte kommer på nu. inte bara det var tragiskt isig utan det var även som min egen ålderdom kom rusande som ett skenande tåg) .
Bowiebunkern en grupp här på FB har senaste vecorna haft en omröstning om vilka som är hans bästa låtar. De sex som är i toppen finns på de flesta röstsedlar så det är så enkelt att de är där uppe, om de i sin tur är de bästa är en smaksak men utbudet av personliga favoriter blir spretigare och på sätt fär de färre röster.
här är iaf soundtracket till David Robert Jones 75 årsdag.

Når jag var 10 år fick jag min första bandspelare och då började jag lyssna på musik på riktigt, en av mina första minnen är att jag lånade Ziggy Stardust albumet på biblioteket uppe i Sätra, sen låg jag inne i mitt pojkrum och drömde om alla de världar han målade upp. Från öppningsspåret Five Years med sin domedagspredikan
”Pushing through the market square, so many mothers sighing News had just come over, we had five years left to cry in”
Till den majestätiska Rock’n’roll suicide är det ett formidabelt album, förmodligen hans bästa även om jag skulle säga att han är en artist som gjort kanske sex stycken riktiga fullträffar.
Det som ändå får Bowie att vara relevant utan att bara prata i nostalgiskt skimmer är att han slutade aldrig varken vara nyfiken eller våga ta risker.

Den sista skivan Black Star som kom två dagar innan han dog är rent ut sagt lysande, och nu med facit i hand ännu mer skrämmande. Ljudsatte han sin egen bortgång?
Allt han har gjort är inte fantastiskt och ska jag vara brutalt ärlig är perioden från 85-91 snudd på skräp. Först förlorade han sig i någon form av bombastisk stadium rock efter han blivit megastjärna med Let’s Dance 1983, sen startade han ett ganska misslyckat rockband (Tin Machine) innan återfick insikten och återvände till den lätta Blueeyed soul plattan Black Tie White Noise, efter det fick tillbaka han lusten att utforska musik igen.
Det roliga med Bowie är att han inte bara gjort musik, som förvisso är så briljant att det skulle räcka otroligt långt men istället så gör han allt som han vill, och han är ganska bra på det andra också, eventuellt beror det på han kommer från art School världen och har studerat pantomim hos Lindsey Kemp
Men Bowie var inte bara en artist som gjorde bra musik, i intervjuer och i passager av hans musik fick han mig att läsa George Orwell, lyssna på Tangerine Dream och Anette Peacock, det var inte mer än några år sedan jag såg Brucke utställning i Berlin bara på grund av omslaget till Heroes plattan.
När man växte upp var Bowie en vän till alla oss som kände sig lite utanför, han fick oss som inte var med i hockeygänget att tro på en annan värld, där böcker, kläder, filmer och musik var det viktigaste När punken kom gjorde Bowie annonser till skivan Low med texten There’s old wave, there’s new wave and there’s David Bowie, på något sätt så har han alltid levt i ett eget parallelluniversum, han har alltid haft egen stil som han ofta bytt från 60 talets mod över glam över vit soul till en nutid som möjligen kan vara imagelös.

1983 såg jag äntligen honom, på Ullevi efter att åkt buss hela natten, jag blev besviken, stod fem-sex meter från scenen, Men At Work var vidrigt förband och de flesta runt mig var folk som gillade Police och annat sånt som jag föraktade, när de spelade White light White Heat så gick flera på toaletten, jag dansade så gott det gick, sen tog det flera år innan jag ville älska honom igen.
Om Lou Reed uppfann den vuxna rockmusiken så var det Bowie som tog den ut till den stora publiken. Där Lou sjungit om Heroin, transvestiter och SM sex så lyckades Bowie inte bara göra alla icke straighta en jättetjänst när han kom ut som bisexuell men även hans låtar som handlade om saker som nu normalt inte får höra på tio i topp. idag är han given som en av det största pop/rock artister genom tiderna, det har inte alltid varit så under hans karriär.

Peter Alzén

2021

jag brukar sucka åt en del jämnåriga för de bara lyssnar på gammal musik, själv hävdar jag att jag lyssnar mest på ny musik (det behöver inte betyda att den kommit nu men jag har inte hört den tidigare). men när jag ser 2021 års bästa låtar så är det förvånansvärt många äldre artister som återfått formen.
Nick är väl iofs alltid där uppe i toppen för mig men att Dinosaur Jr och Tindersticks har gjort lysande skivor kanske är mer överraskande.
en del av de nya jazzdoftande akterna finns såklart med tyvärr försvann senaste Sault albumet från Spotify men vi överlever nog det också. den stora frågan inför nästa år är om de biljetter jag har kvar sen 2020 kommer att kunna äntligen användas 2022

Plura 70 år

Jag vet inte hur många gånger jag sett Eldkvarn men ibland hr det varit toppen ibland en hel del sämre. Några minnen är iaf
1. första gången jag såg bandet (tror jag) var på Wictoria 1980, det var knökfullt och en minst sagt berusad kille hade klättrat upp och ålat sig fram mot scenen på det lilla innetaket som diskobelysningen satt på, som tur var så höll fästen och det var bara killen som ramlade ut vid scenkanten
2. När de spelade med Ebba grön på Folkparken sent 81, så var det nån som tyckte Eldkvarn höll på för länge och ville höra Fjodor istället, men hens taktik att dra ut kontakterna för sånganläggningen var inte den bästa.
3. 1985 hade Håkan Ahlström haft möte med ägaren till Fenix och en satsning på en riktig rockklubb skulle göras, första band som bokades var Eldkvarn, det var inte deras hetaste period, bandet satt innan spelningen en trappa upp på Kungsgrillen och åt, för att komma till logen var man tvungen att gena genom köket och ta kökstrappan ned, Plura missade dörren och gick rakt in i väggen, bandet drog inte ens 20 personer den kvällen.
Annars har nog det varit toppen alla andra gånger
Idag fyller Plura Jonsson 70 år, vi firar med Eldkvarns 70 bästa låtar