Soulspecial vol 2

detta väder kräver en somrig sjuttiotalsmix, enjoy Peter Alzén

Soulspecial vol 1 Motown

Tamla Motown Det finns skivbolag och sen finns det SKIVBOLAG, skillnaden är att skivbolag som är mer än bara en logga på skivan är ofta synonymt med kvalité. Genom tiderna har det alltid funnits kvalitativa bolag som du kan köpa bara genom att se etiketten, Sun, Stiff, Labrador, Factory, Def-jam, Stranded, Warp, Trojan, Stax och framförallt Tamla Motown. Om jag någonsin skulle göra något så fånigt som att tatuera mig skulle det nog bli en Tamla logga någonstans, för är det något som jag alltid har älskat och alltid gör mig på gott humör så är det singlar från Motorcity. hur jag upptäckte och började lyssna på soul var på grund av The Jams version av Heatwave på Setting sons albumet, när jag sedan hittade de båda samlingarna 20 Mod Classics vol 1 & 2 på Gamla stans skivhandel sommaren 1980 var det starten på något nytt.

I slutet av femtitalet hade Motowns ägare Berry Gordy Jr en dröm om ett eget skivbolag, Han skrev låtar till olika artister och framförallt Jackie Wilsons Reet-petite blev en sån stor hit att kapital fanns för att starta det bästa skivbolaget genom tiderna. Jag älskar det som oftast kallas vintage soul och även om jag äger alla tre Stax boxarna dvs. 28cd sprängfyllda med innerlig djup södern soul så vill jag ha mer, men Motown är något annat, många rocksnobbar fnyser lite åt det som om det vore lättvindig musik och ingen riktig soul vilket givetvis är en rasistisk synvinkel på det hela, Motown som andas en lätthet och enkelhet som annan soul saknas men det är bara på ytan, Berry Gordy Jr styrde sitt imperium med järnhand, han fick musikerna, ofta jazzsnubbar som blivit dit lurade om egna jazzinspelningar, att överträffa sig själv, dessutom satte han sådan tävlingsnerv bland alla inblandade från Smokey Robinsons och Holland-Dozier-Hollands låtar till Marvin Gaye och Temptations vokala insatser. Det som är så fantastiskt med Motown och Barry Gordy Jr är att allt detta + hans stenhårda krav ledde till att de bara släppte 535 singlar och det bästa av allt är att 357 av dem blev hits, Ett snitt på nästan 67 %, inget skivbolag genom tiderna har haft ett sånt snitt. Man förstår att inte många presentera när Barry Gordy Jr la till sloganen ”The Sound of Young America” på sina skivor.

Det är svårt att förklara varför Motown är bäst, James Jamesons bas och Benny Benjamins trummor är en gigantisk del, (se DVD Stranding in the shadows of Motown så fattar ni) arrangemangen är alltid grymma, Rösterna är inte alltid Aretha stora i sitt omfång men alltid perfekta till sångerna, låtarna ja det är nog det enklaste, nästan varenda människa blir glad av att höra Singlar från Motown och det är ett betyg stort nog. En trist fest blir så mycket bättre om man sätter på en samling från Motown i alla fall om musiken kommer före flytten till La 1971 därefter blev det en helt annan historia.

här är en trevlig spotifylista med en 55 orsaker till glädje från Motowns 60-tal Peter Alzén

Ramones nyårafton 1977

världens bästa mellansnack "I had a chicken Vindaloo last night, I wanna be well" Peter Alzén

Charlatanballad!

Tim Burgess "White"

Årets Låt? Del 4!

Prince Rama "So Destroyed"

Marc Bolan

Sen några veckor tillbaka ligger Marc Bolans show från 1977 ute på Youtube, programmen som skulle bli lite av hans comeback, tyvärr så omkom han i en bilolycka 16 september. Programmet som kom i sju avsnitt var en stor succé. Marc som under våren 77 haft The Damned som förband lät flera punkband var med i showen och i sista programmet gjorde han en duett med David Bowie. tyvärr är inte programmet helt lysande, det är fullt av löjliga danser och Marc som programledare är kanske inte så bra men musiken är grym överlag och absolut värd att slösa lite tid på här är program nummer ett

om ni behöver en spotifylista med lite Marc & T.Rex så har ni det här

Peter Alzén

Pete Townshend om hemlängtan och sin gitarr!

Pete Townshend - Sheraton Gibson

Årets Låt? Del 3

Swimwear - Nowhere To Run

the Pop group

Någongång hösten 1979 köpte jag en skiva som inte liknade något anat jag hade hört tidigare, The Pop Groups album Y. Jag hade innan köpt 12 tummaren She's beyond good and evil och blivit mer eller mindre förhäxad av den kraft som fanns i musiken. . det var räknat som postpunk men det lät inte som Joy Division, inte som Cure, inte som Echo And the Bunnymen heller, det lät definitivt inte som punk men det var lika coolt och frågan är om jag inte tyckte det var ännu tuffare än allt annat jag gillade. . “It had everything that I thought rock and roll should have. It was violent, paranoid music for a violent, paranoid time.” – Nick Cave om The Pop Group . Bandnamnet är kanske det mest ironiska av de alla för de spelar knappast någon lättsam popmusik utan det är en härlig hybrid av frifornsjazz, postpunk energi och vild funk. än idag låter skivan fräsch och även om bandet blev ännu råare på singlen som följde efter We're all prostitute (som blev en större hit som T.shirt) . så är albumet deras stora stund. efter de bröt upp bildade de Rip, Rig & Panic där bland annat en väldigt ung Neneh Cherry dök upp, Mark Stewart gör än idag lysande musik. som sommarens sammarbete med Primal Scream Peter Alzén

Kategorin årets sväng!

Father John Misty "I'm Writing A Novel"

Årets låt? Del 2

Woods "Is It Honest?"

ett år wow jippie

idag firar bloggen ett år och det firar vi med att göra en Spotifylista med 1000 låtar av 1000 artister som vi tycker ni bör höra, den vasse märker att den inte är klar än och frågan om den någonsin kommer bli det, låtar kommer att läggas till och plockas bort men förhoppningsvis kommer ni upptäcka en massa bra låtar som ni missat

om ni hittar några nya favoriter utifrån listan berätta gärna det då

Årets Låt?

http://www.youtube.com/watch?v=zGBLKevkdUw

Hellacopters försvunna platta

Micke hade en blogg för några år sedan och då berättade han historien om Hellacoptersplatta, platta kom sedan aldrig ut och bandet valde istället att göra skivan Head off där de istället tolkade ganska nya, ganska okända punklåtar, den här plattan verkar fortfarande bli outgiven men över till Mickes gamla skrift


Datumet är ännu inte spikat, titeln ännu inte fastställd men albumet lär förhoppningsvis krossa de stackars få skivdiskar som ännu finns kvar i det här avlånga landet någon gång inom rimlig framtid. Chips Kiesby och Nicke Andersson har producerat, mixat, rattat och växlat, samtliga gaspedaler har pressats så hårt det bara går emot den skeva bottnen, det verkligen hörs, det luktar bränt gummi lång väg, det är arga däckspår längs asfalten och röken vill inte riktigt lägga sig. Att The Hellacopters nu valt att göra enbart covers känns ganska logiskt, med fjolårets samlingsalbum och de tidigare två kompilationerna där b-sidor och diverse rariteter samlats känns detta som det enda raka, ett naturligt stopp, att fortsätta detta glädjetåg längs den egenhamrade räls där rock'n roll-arkeologin bara fortsätter, som vanligt låter det som en mycket väl planerad utgrävning.

 Valet att sparka igång kalaset med Beach Boys "It's about time" ser på papret en smula märkligt ut, men den sitter precis som den ska, som ett urtjusigt blixtnedslag, det låter som om det fälls arenarocksbomber och allehanda dramatisk pyroteknik ur högtalarna enligt sjuttiotalsrockens allra heligaste och långhårigaste former. Det bör också understrykas att Beach Boys aldrig låtit just så här mycket manlig rock, aldrig pressade sina sandiga skrev i studion som just vid inspelningen av denna låt från"Sunflower" 1970. Roy Buchanans "The Circle" känns som om den egentligen var ämnad för avstickaren The Solution där Nicke ännu en gång lät strålkastarna falla välförtjänt på Detroit-och-souloraklet Scott Morgan. Nicke besitter inte samma "stora" röst som Morgan men förvandlar och behandlar denna blåögda pastill och oförtjänt bortglömda Buchanan-pärla hur magiskt som helst, ett förmodat singelsläpp kan tänkas och tyckas. Genialiskt glids det sedan in i ett pirrigt fjärilstim, ett konfettiregn av alla kulörer signerat Motown och The Velvelettes, "A bird in the hand", denna fantastiska northern soulpärla byter ut sina glittrande och glamourösa detroitdressar mot ett gäng rejält tajta stuprörsbyxor och förvandlar den till en glimrande riffglädje av 24 karat guld. Adrenalinruset och powerpopen i australiensiska Radio Birdmans"Breaks My Heart" ger ett stort tossigt leende på läpparna, Nicke och Strängen har här tagit på sig sina finaste kängrukostymer och riffar, utövar klassiska gitarrdueller så sexigt och passionerat att man tappar hela ansiktet, det här måste vara det absolut närmaste moder svea varit ett sammansvetsat boogierökt Mick Taylor och Keith Richards, vars tidiga sjuttiotalsinspelningar med Rolling Stones aldrig någonsin kommer att överträffas när det kommer till häng och sväng.

 Det är också oerhört glädjande att man valt att göra "I got a fire", ett spår som jag upptäckte via Iron Maiden men som skrevs och spelades in avSammy Hagars första orkester Montrose redan 1974, spåret återfinns nämligen som b-sida på maxisingeln "Women in uniform" från 1980, en liveinspelning från det legendariska Marquee club då Paul Di Annofortfarande stod för svetten, lädret, nitarna och juckandet mot mikrofonstativet, gissningsvis upptäckte även Nicke denna låt just via de brittiska metallskallarna. Versionen här är arg, hård och chilikryddad och svettigt baconinlindad med Lynyrd Skynyrdska gitarrer, precis som sig bör, den låter elak på ett "Supershitty to the max"-vis, fast i sundare ljudbild. "I don't need no doctor", en av Ray Charles allra vassaste kompositioner görs här i en mer luffsande prärieversion, förmodligen har man haft söderpojkarna New Riders Of The Purple Sages version från tidigt sjuttiotal i åtanke, Bobbas pianospel lyser verkligen i det här spåret, frågan är om han någonsin fått så här mycket utrymme under en inspelning tidigare, men med facit i hand var det verkligen på tiden, den driver verkligen låten framåt likt en dammig kofösare, självfallet på väg mot första bästa skabbiga ölhak. Steve Miller Bands "Can You Hear Your Daddys Heartbeat" från 1969 års mästerliga "Brave New World" rivs av mot en underbart stökig elektrisk klösbräda, det påminner om ett formel 1 lopp, det är gitarrkaskader och attityd, och det går så fort, så fort att trumslagarpojken Robban borde ha haft rejält med syrgas under inspelningen, det går även att associera till ett tidigt slammrande och aggressivt Grand Funk Railroad, det är en låt jag mer än gärna skulle vilja se dem göra live, förslagsvis också som öppningsnummer, för alla inblandades eget välbefinnande. I "Devil" saktas tempot ner ett par smulor, här är det arga riff längs en demonspäckad landsväg om natten med pricksäkert sväng, Randy California spiller förmodligen en och annan glädjetår i sin öl nånstans där uppe i himlen när han hör detta. Det är dock betydligt mindre Jimi Hendrix-gitarrer här, versionen är aningen omarbetad, mindre solokaskader, mindre drömmande med jazztobaken som ledstjärna, tempot aningen snabbare än originalet, betoningen har här lagts på just de arga riffen, låten passar orkestern som hand i handske. Det speedade sydstatssvänget i Doobie Brothers countryrockiga och slicka "Sweet Maxime" är fenomenalt, det dansas här lika löst och ledigt som hundra överviktiga långtradarchaffisar med valrossmustascher, som efter ett par ölsejdlar för mycket ger sig på avslappnade linedance-utflykter barfota framåt småtimmarna. Det låter fokuserat, strikt och snyggt, och inte helt oväntat fylligare och matigare än det aningen väl radiovänliga orginalet. I avslutande "St. Louis" som australiensiska The Easybeats försökte knocka världen med 1966 smäller det till på riktigt, med handklapp, tamburiner, blåssektion och sirener, dessutom med sång av självaste Scott Morgan, ett väldigt kärt återseende i min lilla värld, euforin här är snudd på för bra för att vara sann, en verkligt värdig och ståtlig avslutning på en enorm låtfest.
 Hellacopters har i vanlig ordning lyckats förvandla alla covers till sina egna, det skulle med andra ord kunna vara ett alldeles egensignerat och fantastiskt Hellacopters-album, kort och gott, det bekräftar bara ännu en gång Nickes genialitet, goda smak, fingertoppskänsla och kärlek till rockmusiken, dess avkrokar och bevarade hemligheter. Det känns som en kommande modern klassiker i den hårda svenska rockmyllan och orkestern visar ännu gång vilka som är de verkliga herrarna på täppan, detta album när det väl släpps kommer att överleva det mesta, oavsett väderlek och miljökatastrof.

 Låtlistan:
1. It's About Time - Beach Boys
2. Southern Cross - Ozark Mountain Daredevils
3. The Circle - Roy Buchanan
4. A Bird In The Hand - The Velvelettes
5. Breaks My Heart - Radio Birdman
6. I Got The Fire - Montrose
7. Fist Fightin' Son Of A Gun - Ted Nugent
8. I Don't Need No Doctor - Ray Charles
9. Can You Hear Your Daddy's Heartbeat - Steve Miller Band
10. Devil - Randy California
11. Sweet Maxine - Doobie Brothers
12. Wouldn't You Like To Know Me - Paul Stanley
13. Tryin' - The Eagles
14. St. Louis - The Easybeats

Micke Hammershöi

veckans bästa låt

50 obskyra postpunk guldklimpar

även om dagen varit bra med en härlig Gefle IF seger på Råsunda men har nu lyssnat på partiledardebatt så att jag verkligen behöver min Twitterkompis Bjolof (följ honom där om ni är intresserad av musik) spotifylista över 50 postpunk guldklimpar.

Kurt Cobain's Top 50 albums

1. The Stooges - Raw Power

2. Pixies - Surfer Rosa
 Kurt saids: "A die-cast metal fossil of misplaced draft, with or without the fucking production. Everyone who has ever commented on 'Surfer Rosa' has said that the production's amazing. I agree with that, but the songs are so strong that it wouldn't have mattered if you'd listened to it through a boom-box. I was completely nihilistic up until about four or five years ago, when I first heard this. It changed my attitude. It made me finally admit, after being into punk rock for so many years, that I finally liked other stiles as well. It made me finally admit that I'm a music lover. Their music reminded me of the music that I always wanted to do - and was doing - before I got into punk rock eight or nine years ago."

 3. The Breeders - POD

 4. The Vaselines - Son Of A Gun
 Kurt saids: "I just have this feeling Eugene and Frances had a really cool relationship. I don't know if that's true or not, but I think it's a really amazing thing when a couple can get on together and write some of the most beautiful songs I've ever heard. They're kind of sharing their life with people. Eugene and Frances are the Captain & Tennille of the underground."

 5. The Shaggs - Philosophy Of The World
 Kurt saids: "It's so obviously the real thing. I heard this one live song - a Carpenters song, maybe? - where they must have been playing a day centre, and the screams in the background are louder than the music. The Shaggs are another archetypal K band."

 6. Fang - Landshark
 7. MDC - Millions Of Dead Cops
 8. Scratch Acid - Scratch Acid
 9. Saccharine Trust - Paganicons
 10. Butthole Surfers - Pee Pee The Sailor
 11. Black Flag - My War
 12. Bad Brains - Rock For Light
 13. Gang Of Four - Entertainment!
 14. Sex Pistols - Never Mind The Bollocks
 Kurt saids: "A million times more important than The Clash. How do I explain that? Hmm. Both were always a bad imitation of The Rolling Stones, in love with America. But at least they took their girlfriends on tour with them (The Slits). Their music was terrible, though. I blame Sandinista! for not letting me get into punk until years after I should have done - it was so bad. The Pistols' album has the best production of any rock record I've ever heard. It's totally in-your-face and compressed. All the hype The Sex Pistols had was totally deserved - they deserved everything they got. Johnny Rotten was the one I identified with, he was the sensitive one. The only reason I might agree with people calling our band "The Sex Pistols of the 90's" is that, for both bands, the music is a very natural thing, very sincere. But in terms of influence, fuck, no! Rock is too exhausted for that. We haven't produced a totally original sound like that. We might be uncompromising, but that's about it. We're an obvious metamorphosis."

 15. The Frogs - It's Only Right And Natural
 16. PJ Harvey - Dry
 17. Sonic Youth - Daydream Nation
 18. The Knack - Get The Knack
 19. The Saints - Know Your Product
 20. Kleenex - Kleenex/Liliput
 21. The Raincoats - The Raincoats
 22. Young Marble Giants - Colossal Youth
 Kurt Saids: "The music relaxes you, it's total atmospherics. It's just nice, pleasant music. I love it. The drum machine has to have the cheesiest sound ever. We're going to be on a Young Marble Giants compilation, doing 'Credit In The Straight World'. I had a crush on the singer for a while - didn't everyone? I didn't know much about them - the Moxham brothers, right? I heard they might be getting back together again recently. Isn't it weird how, when you hear something like that, you still get excited, even though you know you shouldn't?"

 23. Aerosmith - Rocks
 24. Various - What is it?
 25. R.E.M. - Green
 26. Shonen Knife - Burning Farm
 Kurt saids: "This was the first cassette that came out on K. Eventually, after a week of listening to it every day, I started crying. That's how much it affected me. I just couldn't believe that three people from a totally different culture could write songs as good as those, because I'd never heard any other Japanese music or artist who ever came up with anything good. Everything about them is just so fucking endearing. They're not too cute! That's part of the charm. Do I think there's a paedophiliac element to their appeal? I think in Japanese culture in general there's a paedophiliac element - most of the women there dress op as young girls. It's weird. I'm sure that I was twice as nervous to meet them as they were to meet us. I didn't want to offend or scare them in any way, because I know I'm a scruffy, slimy person who might scare them off - and that's exactly what I did. They were afraid of me. In fact, on one of our first dates together, they saw me walking towards them and they screamed at the top of their voices, turned around and ran away, and then peeked their heads out of their dressing room. I was trying to reassure them that I was harmless. The communication we had with them was deathly silence and a lot of smiling. In many ways, they're the ultimate K band, because they are sincere, they are real. They don't' purposely put their guitars out of tune and they don't purposely sing out of tune."

27. The Slits - Typical Girls
 28. The Clash - Combat Rock
 29. Void/Faith - Void/Faith/Split EP 
30. Rites Of Spring - Rites Of Spring
 31. Beat Happening - Jamboree
 32. Tales Of Terror - Tales Of Terror
 33. Leadbelly - Last Sessions Volume 1 Kurt saids: "William Burroughs turned me onto that guy. He said that if you want to hear true honest music, you should hear Leadbelly. The songs are just amazing heartfelt. Leadbelly was this poor black man in the early 1900s who went to jail a few times for wife-beating and robbery and getting into fights and bootlegging liquor. While he was is in prison, he started playing the guitar, and he sang so well that the governor started to like him, and let him out of jail. Leadbelly became an apprentice with Blind Lemon Jefferson and started recording songs, but none of the commercial recordings he made ever captured his true essence, except for these late sessions. They happened when this guy who'd been following his career for a few years caught him on a two-track tape recorder one night when they were hanging out at this hotel. It's just really cool. I hope that my songs approximate that honesty. That's what I strive for. He was like the first punk rocker: he'd get into town, walk into an all-white bar, try to have a drink, get beat up and then go to jail because of it. So it's really cool to hear this music, especially the air of the recordings themselves, because it's so eerie to hear it on this crackly two-track. But that's what Folkway records are like - they're awesome. They even have the entire Watergate tapes available as a 10-album set. I'm gonna get a Folkways tattoo next to my Black Flag tattoo."
 34. Mudhoney - Superfuzz Bigmuff
 35. Daniel Johnston - Yim Jump Music 
36. Flipper - Generic Flipper
 37. The Beatles - Meet The Beatles 
38. Half Japanese - We Are They Who Ache With Amorous Love
 Kurt saids: "I like to listen to Jad Fair and Half Japanese with headphones on, walking around shopping malls - in the heart of the American culture. I just think that, if people could hear this music right now, they'd melt, they wouldn't know what to do, they'd start bouncing off the walls and hyperventilating. So I turn up the music really loud and pretend it's blasting through the speakers in the mall."

39. Butthole Surfers - Locust Abortion Technician
 40. Black Flag - Damaged
 41. Fear - The Record
 42. Pil - Flowers Of Romance
 43. Public Enemy - It Takes A Nation Of Millions To Hold Us Back
 44. The Marine Girls - Beach Party 45. David Bowie - The Man Who Sold The World
 46. The Wipers - Is This Real? 47. The Wipers - Youth Of America
 48. The Wipers - Over The Edge
 Kurt saids: "Is This Real? Yes it is. The Wipers released maybe four or five albums. The first two were totally classic and influenced The Melvins and all the other punk rock bands. They're one of the bands I tried to assimilate. Their songs were so good. Greg Sage was pretty much the romantic, quiet, visionary kind of guy. What more can I say about them? They started Seattle grunge rock in Portland, 1977."

 49. Mazzy Star - She Hangs Brightly
 50. Swans - Young God EP