När fan blir gammal blir han inte längre religiös - han blir grinig.

Vi människor är väldigt ofta inte den smidigaste av arter som trampar omkring på jorden. Väldigt ofta är vi inte heller förmögna att välja rätt strider - vi handlar först och tänker sen, iklädda våra stoltaste munderingar. Mikael Wiehe är ett av många bevis på det. Under sommaren har han hunnit med att dra ner byxorna på sig själv dubbelt upp i DN gällande Abba-museet. Att 2013 skriva ”viktiga” insändare på kultur-sidorna angående Abbas ställningstagande på sjuttiotalet - att gläfsa i dinosauriens byxtyg känns oerhört förlegat - ytterst oklädsamt för en 67åring av hans påskinande sort. Mikael Wiehe om någon borde ha åldern inne, och förståndet i behåll att inse det. Eller så är han bara bitter över att Malmö Stad inte inrättat ett Hoola Bandoola-museum åt honom, eller ens gett honom nyckeln till någon gammal hembygdsförening där han kan inreda med minnen, chilenska viner och trädkramarsång. Wiehe med kamrater lär ha stått på de berömda barrikaderna i kravmärkta träskor då det begav sig - men, vad jag har fått återberättat ansågs Hoola Bandoola som väl kommersiella och klämmiga för de hårdbarkade proggarna under sjuttiotalet. Dessutom lär pengarna inom gruppen ha fördelats ytterst tvivelaktigt.


Kanske är det bara sommaren som ännu en gång gjort sig påmind - nyhetstorkan mellan grillspetten, allsången, folkölen och repriseringarna av Ernst, unkna SVT-produktioner som legat i skämslådan längst inne i det kissdoftande arkivet på Oxstiernsgatan sen tidigt åttiotal i huvudstaden, som fått dagstidningarna att publicera hans klagobrev. Mikael Wiehe - satt och surnade till i sin fantomengrotta över Maria Schottenius positiva text angående invigningen av Abba Museet. Kanske fick han bara solsting eller drack för mycket rödtjut. Kanske satt han på kammaren och blev nostalgisk - mindes svunna tider och engagemang. Kanske gjorde han ett sista försök att räcka upp handen eftersom ingen annan gör det. Problemet är att han räcker upp handen i fel frågor - men, det blir kanske lätt så - han är långt ifrån unik, de allra flesta ur hans generation har lagt engagemanget på hyllan och spänt av.



Att Mikael Wiehe inte väljer bättre strider 2013 är ett mysterium - rent av stolligt. Varför gör han inte sitt yttersta för att pysa luften ur gummibåtarna ”Allsångs På Skansen” och ”Lotta På Lisseberg” som ligger trötta och guppar i tv-viken på bästa sändningstid? Varför jagar han inte redaktionen för ”Grillmästarna” på tv4 med ett spett och kommunistiska slagord? Varför rullar han inte bollen vidare angående Sommar-Ernst som Leif GW Persson satte i rullning tidigare i sommar? Även om kriminologen erkände att han skrev krönikan på fyllan och nästan ångrade sig - men tanken var god. Att dessutom idéhistoriken och f d borgarrådet Per Sundgren gav sig in i debatten och mässade om sjuttiotalets kulturvänster, arbetarrörelse och ett helylle Per-Albin Hansson-Sverige gjorde inte saken bättre. Men Maria Schottenius svarade gubbarna med att ruska på huvudet innan hon gick in och fnissade åt deras uppenbarelser i fikarummet. Det gjorde hon förbannat rätt i. Att 2013 skrika sig hes över ett Abba-museum och för att Sveriges största popexport genom tiderna inte valde att inte ta ställning angående Vietnam känns verkligen ofräscht - Wiehe borde uppsöka sin husläkare, Abba verkar ha byggt ett alltför stort och ohälsosamt bo i hans huvud.

När nu Wiehe åter lägger sig i och kavlar upp ärmarna, räcker upp handen och menar att det är fel/olämpligt att hans sång ”Till Modet” ska få framföras på minnesstunden för Anna Lindh, eftersom ministern skrev under ett utvisningsbeslut på två egyptier och sände dem mot tortyr. Om Wiehe i ärlighetens namn inte förmår att ladda sina rangliga musköter med annat än blött krut borde han i ärlighetens namn lägga ner sina vapen - innan han gör sig själv illa på dem.
/MH

Femton goda skäl att föredra Abba framför Wiehe.