Jag har haft en enda styvfar - han var en generation äldre än min mamma och härstammade från Stockholm. När jag var i tonåren berättade han ofta och gärna skrönor om sin tid i huvudstaden i skarven sextio/sjuttiotal - och med ögon stora som apelsiner lapade jag törstigt i mig draporna. Han berättade om resorna till Ibiza 1971 och 1972, om hur han gick i parallellklass med Björn (eller om det var Benny) från Abba, om hur lätt det var att få/byta jobb i Stockholm på den tiden (han målade med så romantiska penslar att Klas Östergrens skildringar av huvudstaden framstod som ett tossigt scoutläger). Han berättade även om hur han och sin bästa kamrat på den tiden rökte ohyggliga mängder marijuana och hasch och lyssnade på J.J. Cale, hur de lyssnade på dennes Anyway The Wind Blows, lyfte tillbaka pick-uppen på skivspelaren - spelade den om och om igen mellan holkarna. Han berättade även att han till slut fick en hasch-psykos under andra halvan av sjuttiotalet och inte vågade lämna lägenheten på veckor - efter tillfrisknandet lämnade han huvudstad för småstad, och har sedan dess arbetat hos polisen.
Det har kommit ut ett antal böcker och har debatterats ett par smulor om personlighetsdragen introvert och extrovert de senaste månaderna. JJ Cale var definitivt introvert, gitarristerna Eric Clapton och Mark Knopfler extroverta - där av också de väldigt stora kommersiella skillnaderna. Cale bodde i enkla rum och husvagnar, Clapton och Knopfler på herrgårdar och i slott. Bara för att du ”klarar” av att stå på en piedestal i Royal Albert Hall eller Budokan och harva ett trött ”fingerfärdigt” bluessolo ensam på scenen i 18 minuter (1 LP-sida) innebär det inte att du är en bättre gitarrist (det är en efterhandskonstruktion gjorda av fyrtio och femtiotalister med tunnelseende). Eric Clapton räddade Cales plånbok med tidiga versioner (som blev stora hits) av After Midnight och Cocaine, även Lynyrd Skynyrd fick en smärre hit med Call Me The Breeze. Cornelis Vreesvijk fick också han upp ögonen för Cale - redan 1974 översatte han After Midnight till Droskblues på LPn Getinghonung.
J.J. Cale var introvert - han satt helst på en stol bakom stora solglasögon när det vankades konsert på sjuttiotalet - men helst så undvek han att stå på scen överhuvudtaget, han satt hellre hemma på kammaren avskilt i utkanterna av Los Angeles och klappade djuren och filosoferade. Eller så begravde han sig i sin studio och framkallade ljudbilder och sväng som kom att förbrylla en hel rockvärld för decennier. Han hade inget behov av att synas/höras - stå på Wembley Stadium eller Madison Square Garden - han satt hellre på en mörk bar i Texas inför hundra betalande och mumlade i mikrofonen och knäppte på gitarren. Introvert och extrovert? Det lilla livet kan vara det stora livet - den inre resan kan vara minst lika stor som de upptäcksfärder omkring kontinenterna och runt om i världsstäderna. Men, måste det ena utesluta det andra? Måste det verkligen vara antingen svart eller vitt? Givetvis inte - men, för somliga: ja.
När TT basunerade/annonserade att artisten var död skrevs det om ”bluesrocklegenden”. Bluesrocklegenden? I min enfaldiga värld gjorde Cale under sjuttiotalet Lo-Fi Funk, Lo-fi Country, smygande och fjäderlätt boogie, tredimensionellt sväng samt enstaka rocklåtar med blues-och-jazzinfluenser (som de flesta gjorde på den tiden). Hans musiserande hade mer gemensamt med ett svettigt New Orleans, swampigt Louisiana och eller ett tajt Memphis. Bluesrocklegend? Bluesrock är ett ord djävulen uppfann när hippies och sydstadsrockens förnämsta utövare tagit för mycket fel droger och fastnat med fingrarna i gitarren och jammade som om det inte fanns någon morgondag, på gigantiska arenor inför en publik som tagit precis lika mycket fel droger och blivit lurade att tro att ett sjuminuters långt trumsolo var något de verkligen förtjänade och verkligen tyckte om. Bluesrock är extrovert - Allman Brothers, Cream, ZZ Top, Stevie Ray Vaughan, Yardbirds och Johnny Winter, hårdhänt riffglädje med förkärlek för oändliga/olidliga gitarrsolon och fåniga hattar.
JJ Cale var ingen gitarrhjälte, inte någon gitarrfantom med divalater som merparten av sina generationskamrater. Hans gitarrspel var en förlängd röst, en ljudmatta till det viskande groove/sväng han så innerligt älskade. Han gjorde tillbakalutad dansmusik för människor som ville dansa diskret, gärna i dunkel belysning, kanske bara digga lite med pekfingret och nicka lite, gunga med axlarna? Oklahomasonens största och första beundrare var Eric Clapton - som byggde hela sitt gitarrspel från 1970 och framåt på Freddie King, men kryddade det efter förmåga med just JJ Cales. Skillnaden är att Eric Clapton aldrig någonsin svängt - inte ens under sjuttiotalet då han faktiskt försökte leverera genomtänkta album, på vilka de också finns enstaka guldkorn. En annan som har Cale att tacka för sin karriär är Mark Knopfler - vilken kopierade Cales gitarrspel rakt av och gjorde även sitt allra yttersta för att låta som en tafatt Bob Dylan på rösten. Att Knopflers gitarrspel i skarven sjuttio/åttiotal inte hamnade i musikalisk husarrest pga urkundsförfalskning säger en hel del om Cales stora hjärta - tyvärr stannade det för en vecka sen, han blev 74 år.
MH
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar