90-talets bästa låt

Plats 1

September 1991 är jag i New York, ser Nirvanas nya album Nevermind på Tower Records men struntar att köpa den, jag hade hört Bleach och var inte imponerad, då ska vi ändå betänka att jag köpte det mesta från Blast First och Sub Pop på den tiden. Jag vet inte hur länge det tog innan MTV plockade upp Smells Like Teen Spirit men sen var snöbollen i rullning, på min och Mikes klubb Key Club tror jag vi avslutade så gott som varenda kväll i flera månader med den låten, sen kom rykten om spelningar på både Dailys och Melody, jag hade biljett till båda men de blev givetvis inställda.

När de väl kom till Sverige var det 1992 på Sjöhistoriska och då tror jag nog Teenage Fan Club var bättre. 1994 blir jag pappa, Kurt Cobain skjuter sig själv och med facit i handen tror jag de var det sista rockbandet som betydde något för mig. Sen kom vuxendomen och något annat men vad folk ofta glömmer när de klumpar ihop Kurt och Nirvana med alla andra mediokra hårdrocksband som kallades Grunge var att de var antitesen till de där tuffa grabbarna som var macho ut i fingerspetsarna. Man kan säga vad man vill om uttjatad etc om Smels Like Teen Spirit men precis som att Anarchy in The UK är 70-talets bästa låt så är detta 90-talets bästa, har du ivändningar? Gör egen lista Peter Alzén

90-talets bästa lats 2

plats 2

i nittiotalets börja gjorde Arbetarbladet en helt fantastisk nöjesbilaga varenda fredag, tror det var Sofia Olsén som startade den (men jag kan minnas fel) sen var det vär Giron Wilhelmsson, Ulrika Nilsson och Sebastian Kloss som fortsatte med bravur. Innan Pet Shop Boys skulle komma till Sverige för första gången 93 så gjorde Sebastian en enkät bland lokala "kändisar" om de skulle åka, jag blev förfrågad och visst skulle jag åka och beskrev att jag gillade bandet väldigt mycket, men sen blev en lite äldre man, både tidigare journalist och rockmusiker och han sa precis alla sina fördomar om PSB, hur ytliga de var, hur meningslös deras musik var och så vidare. jag brukar tänka på hoom ibland, speciellt när jag ser rockmusiker spy galla över housemusiker att de inte är riktiga artister, att de bara skruvar på rattar och inte spelar på riktigt. någon gång ska jag skriva en långt inlägg om alla band jag gillade från Kraftwerk, över punk, över Human League över Grandmaster Flash och så vidare ända till dagens house som alla blivit hatade av de män som älskar riktig musik, typ som Led Zeppelin eller Pink Floyd.

Behaivour är ett fantastiskt album och kanske är Being Borimg klassikern men någonstans i So Hard så finner Neil Tennant en ton som gör allt det jag älskar med bandet, när de sen blev lite väl eurodiscoaktiga på skivorna efter tröttnade jag men i början av 2000 så var de tillbaka i toppform igen, och ja jag tycker Pet Shop Boys är bättre än Pink Floyd varenda dag i veckan Peter Alzén

90-talts bästa plats 3

Plats 3

När jag förra sommaren gjorde en lista över 80-talets bästa så var det bara 3 artister/grupper som jag lyssnade på från 1980 -1990, det var Cure, New Order och Nick Cave men när de två förstnämnda blev ganska tråkiga på 90-talet fortsatte Nick att hålla höjd. Albumet Let Love in från 94 är ett makalöst album, full med fantastiska låtar.

Fokuset klart och väldigt precist. Inledande Do You Love Me? är magnifikt hård, resten av albumet är lite mer intensivt, De två avslutande balladerna Ain’t Gonna Rain Anymore och Lay Me Low är stormande vackra. Men bäst är ändå Red Red Right som har använts i massor av filmer och tv-serier och jag förstår varför. Peter Alzén

90-talets bästa plats 4

Plats 4

på nittiotalet blir det ett uppsving för R'n'B då den kombinerar soulen med hip hopen. Till ett break från Michael McDonalds Chuck Jackson-cover »I Keep Forgetting« berättar Warren G en chauvinistisk historia om en biltur med sin polare Nate Dogg under en eftermiddag på den amerikanska västkusten. hämtad från filmen Above the Rim med en inledning samlad från Blaze of Glory får vi 90-talets bästa soullåt Peter Alzén

90-talets bästa plats 5

Plats 5

Om några veckor åker jag till London igen, för vilken gång i ordning vet jag inte men det är något där som drar, det är miljöerna, det är atmosfären. en stad där man åker till Oval för att se Inca Babies eller tar British Rail till East Croydon för att se Ghostdance är en stad man älskar. Känslan att åka till Dingwalls men alldeles för tidigt så man kan ta alla pubarna på den där långa gatan vid Camden innan, att äta vid stånden på Borough Market eller bara sätta sig på en pub utanför turistdistrikten är nog för mig ibland.

Ska jag göra det enkelt så älskar jag att vara i London, att bara gå på gatorna i Westbourne Grove, höra de senaste hitsen på högsta volym i stånden bland allt piratkopierat på Camden market. Sippa på en espresso på Bar Italia i Soho. Att skriva om London är egentligen onödigt dumt för det är dofter, ljud, trafik men framförallt musik som är London Alla konserter jag sett under alla besök eller bara musik som andas så mycket London att det inte går att få någon annan bild framför sig, det kan vara nattbussarna i Everything but the girls Missing eller broarna vid Westway i Clash Stay Free. Om ni tittar på videon till just Everything but the girl låten fattar ni att det blir inte mycket mer London än så, förövrigt har ni väl redan läst Tracey Thorns bok annars borde ni göra det. Peter Alzén

90-talets bästa plats 6

Plats 6

i slutet av nittiotalet så pluggade jag till läraren på heltid samtidigt som jag halvtidade på Skivbutiken, dessutom småbarn i familjen gjorde att jag oftast lyssnade på musik när hela familjen utom jag hade lagt sig, då blev det ofta ambient techno eller Singer/songwriters. en skiva som snurrade ohyggligt mycket den tiden var Dylans magnifika album Time Out Of My Mind. en skiva han fick tre Grammys för, bla Best album. När skivan kom så var det den första skiva på sju år där han hade spelat in eget material på och det gick rykten om både svår sjukdom och ännu värre saker, är inte säker på om något av det var sant men skivan är ett mästerverk, en av Dylans absoluta bästa.

Peter Alzén

90-talets bästa plats 7

plats 8

Första gången jag såg Bob Hund var mer än 20 år sen, några trappor upp på Lättingsscenen, de tog mig med total storm, jag hade då passerat 30 år och var bergsäker på att rockmusiken var så gott som död och här blir jag slagen av ett band som var det bästa jag sett sen jag som 16 åring såg Ebba grön i Polhemsskolans aula, bara Tomas Öberg ensam var en sådan adrenalinkick att jag glömde bort att inte dansa. Egentligen behöver jag inte skriva mer än så men de första åren så var det bara vi som såg de tidiga konserterna som fattade, nästan alla vänner ratade Bob Hund som något konstigt arty farty men bandets aviga mix av Lo-fi, Kraftwerk, Devo och Majakovskij var en sensation som exploderade på scenen, nuförtiden är musiken lite poppigare och mindre kantig.

Runt millenieskiftet hade jag nog tappat tron på bandet men när jag såg dem nu i vintras igen så insåg jag hur roligt det är, men som sagt det skruvade i början har tyvärr försvunnit. Det skulle vara lätt för mig att säga det var bättre förr men det var det inte tror jag Peter Alzén

90-talets bästa plats 8

I nittiotalets slut var nog Belle and Sebastians andra skiva If You’re Feeling Sinister den jag spelade allra mest, precis som The Jam, Lloyd Cole och kanske framförallt The Smiths så var detta ett band för oss som gärna läste böcker och tittade på gamla svartvita filmer. Belle and Sebastian kom från nästan ingenstans vintern 1996/97, eller de kom såklart från Glasgow och det pyttelilla indiebolaget Jeepster.

Efter det kom det flera fantastiska EPs, deras mytomspunna debut som kom ut på den ännu mindre bolaget Electric Honey sommaren 96, 1000 ex hade de pressat som alla gick åt till kompisar på universitetet där de gick och ingen utom de kunde höra albumet, först i slutet av 99 släpptes det och då hade bandet blivit det stora indiebandet i UK. Trots det vägrade åttamanna bandet prata med pressen och det är väl så myter bildas. If You’re feeling Sinister är en i dag ett mästerverk och jag såg att de hade uppfört den i sin helhet på Royal Albert hall i somras och jag förstår faktiskt inte varför jag var där Peter Alzén

90-talets bästa plats 9

90-talet var hip hopens gyllene decennium, 2Pac, Biggie, Wu-Tang Jay-Z med flera med flera men min favoritlåt från det årtiondet bygger på en sampling från Isaac Hayes ”Hung Up On My Baby” och är från Houston trion Geto Boys.

Tidningen Rolling Stone rankar låten som den femte bästa hip hoplåten genom tiderna. I nittiotalets inledning räknades de som gangster rap och trots att de sålde miljoner hade de svårt att få någon att distribuera skivorna. Inte blev det lättare när albumet We Can’t be stopped har en bild där Bushwick Bill, den kortväxte medlemmen sitter på en bår på sjukhuset efter att blivit skjuten av sin, som det sas då 14 åriga flickvän, i ögat. Willie D och Scarface hämtade sonika ut honom från akuten där han satt och väntade på vård bara för de skulle ta ett foto till konvolutet. Autenticitet är allt i hip hop och Minds Playin Tricks On Me är en lysande låt Peter Alzén

90 talets bästa plats 10

Plats 10 Olle är alkis. Olle finner sin förtjusning i ett piggt vitt pulver. Olle stoppar upp en Ak4 i en flickas skrev. Olle säger åt folk att de får honom att må illa. Olle säger åt samma folk att gå hem från baren där de befinner sig. Olle skriver bok som heter ”kända tjejer jag knullat”. Olle är på söndagsöppet. Olle berättar om sitt långfilmsprojekt ”Kekkonen” en politisk gladporrsmusikal. Olle är så full så han inte kan stå upp. Olle får en specialskriven låt av Wilmer X ”jag är bara lycklig när jag dricker”. Olle är omringad av gröna tapeter.

Rykten och skrönorna om Olle Ljungström var många, en del var säkert sanna, en del andra för roliga för avslöjas som lögner. Från gröna tapeter och Shiny boots i Bergsjö via Knesset-panelen till en solokarriär som fick trots allt sin peak i Så mycket bättre, inte kvalitativt men väl uppmärksamhetsmässigt. När jag var ung och svensk musik verkligen var allt, så spelades Ebba och Grisen skriker som oftast i mitt pojkrum, när sedan punken gick från att vara den antirock den skulle vara till att bli någon form av uniformerad sämre hårdrock, så sökte jag nya intryck och plötsligt fanns de där de coola , de lite äckliga, de som verkligen upprörde, mer än punkaren som nu blivit nåt kitschigt. Det var Lustans lakejer och Reeperbahn (de kallades östermalmspop fast de kom från Vaxholm och Åkersberga). Plötsligt fanns det något kittlande med det förbjudna och "Man upptäckte att gapskriket inte var den enda kommunikationsvägen," skriver Sigrid Hecke i häftet till Stranded-samlingen "Unga Moderna"

Visst kanske Lustans provocerade proggarna mest men det var Olles Reeperbahn (otroligt provocerande namn också, de hette tidigare Lesbian hardcore) som var de vassaste. Inte blev det mindre provocerande av att de spelade nazibandet ”Nürnberg 47” i filmen G. Rolig anekdot: filmcrewet trodde verkligen bandet var nassar, så en morgon kallade Olle till möte och frågade dem om de trodde Max von Sydow var schackspelare på Fårö också, annars är det här citatet ”men jag föreslog i alla fall för Hildebrand att medan Sebastian övervägde om han ville gå med i vår ytliga materiella värld så skulle det komma en drömsekvens där vi kom springande nakna över ett fält med inoljade kroppar. Som Backstreet Boys fast mer nazi om du förstår? Vi skulle komma springande i slow motion och vinka till honom och han skulle vända sig om och se det här härliga träskogänget och förstå att vi bara var yta. Jag ville att vi skulle ha erigerade kön också, men det var de andra i bandet lite tveksamma till. Hildebrand tyckte det var en toppenidé men producenten blev oerhört upprörd och sa 'ni får inte säga sånt till honom, ni vet ju att han kommer göra det'”, det roligaste från G.

Vid denna tid gick det så många möjliga och omöjliga rykten om Olle, en del kunde du läsa längst upp, andra var mer tragiska, att scenen i G när det knarkades och det vita pulver som det sjöngs om på Peepshow inte bara var fantasier och allt slutade med att trumslagaren Korhonen lämnade bandet i vredesmod och Peter Ivars basisten slängde sig framför tåget. 1992 såg jag Olle Ljungström göra sin solodebut i Hultsfred, ladan där han spelade var ganska tom för att samtidigt spelade Sator på stora scenen, nåt år senare kom första soloplattan och plötsligt var Olle en gammal hjälte för en ny generation av indiekids Olle solo var minst sagt en ojämn historia, alla skivorna (ok kanske inte de två sista) var mer eller mindre lysande men live kunde det pendla mellan, rent genialiskt bra och så där bita i skämskudden stunder.

Detta är då alla mina hjältar dör är jag fortfarande väldigt tagen av allt, någonstans var Bowie och Prince bortgång de största chockerna men frågan är om jag inte blev mest ledsen över beskedet om Olles. ”Gud uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut” Peter Alzén

10, låtar som alla hmande på 61 a plats

90 talets bästa plats 11-12

ja vad ska man säga, två av de artister som jag lyssnade otroligt mycket på 90-talet kommer här

plats 11 Ulf Sturesson är en av de bäst bevarade hemligheterna i svensk musik, hans första album ”I overkligheten” som kom 1996 är inte bara en av de fem bästa plattor som gjorts i detta land utan även en av de skivor som känns absolut mest. Den är ett sorgarbete efter att han förlorat sin syster i cancer året innan, han hade dessutom redan förlorat sin bror som blivit ihjälkörd 100 meter från hemmet vid 15 års ålder. Första gången jag såg Ulf var i Boulongern musikfesten sommaren 1979, men jag hade inte en tanke på honom för sångaren Mats i Traste & Superstararna tog all uppmärksamhet när han sprang ute i publikhavet lekande flygplan. Efter den fantastiska singeln Pengar, dröjde Superstararnas album och efter att ha delat tv-program med Reeperbahn (där Ulf dyker upp i inte bara Amazonmustasch utan även i träskor) så försvann bandet mer ut i periferin, i slutet av 80-talet dök ett nytt Traste band upp igen, den här gången som en kvintett men fortfarande med Ulf som gitarrist. Men det är inte den historien jag ska berätta nu utan det är Ulfs solokarriär som ska tas upp eller ska jag skriva ”solokarriär”, för den har inte gått så lysande. Ulf är för de flesta kriminellt okänd. I en värld där Lasse Winnerbäck och Melissa Horn säljer multum av sina banala floskler så är artister som Stina Berge, Love Olzon och framförallt Ulf, artister som verkligen känns, med texter som är mer än tonårsrum, musik som kanske är i ett rakt nedstigande led från John Holms 70-tal. Tänk er en Fred Åkerström utan tillgjort maner eller kanske hellre ska nämna Tim Hardin och Townes Van Zandt, män som inte ryggar för det becksvarta. Första albumet är det stora mästerverket men skivorna efter är inte heller så dumma, den senaste Beroende från 2007 lovade väldigt mycket när den kom. Tyvärr har det inte blivit mer musik utsläppt sen dess, live spelar han fortfarande, tyvärr är han inte här så ofta men ibland funderar jag på att starta en klubb bara för att kunna ta hit Ulf Sturesson eller Nomads men det är en helt annan historia. Senast han spelade här var på Joe Hillgården en fin sommarkväll för några år sedan, det var det inga konstigheter, inga poser eller fräsiga tomma ord utan allt som de första fyrtio minuterarna innehöll var ångest, desperation och saknad men allt var så gott som lysande. Även om det var en lättsam nästan familjär stämning och han skämtade lite lätt mellan låtarna så är det visor från livets baksida, en resa från botten till att näsan är precis över ytan ”Det goda livet har gjort mig sjuk” det är inte Harry Chinanskis alkoholromantik utan mer vardagligt grått och jävligt. Ibland får kommer det en känsla över mig att han håller hos i ett stenhårt strupgrepp samtidigt som han ler likt en psykostisk mördare i någon film. När han som andra låt gjorde ”Sommarbarn” reste sig håret på mina armar.

Sommarbarn Ett vägskäl mellan sjö och berg Och varje varm augustikväll med gröna knän och cyklar Ville aldrig åka hem Skulle alltid finnas för varann Och medan sommarkvällen brann så sa vi: Livet väntar och imorrn ses vi igen En sjö, en ö, en solnedgång På varma stenar natten lång där låg vi tysta tätt intill varandra Och vilken känsla att va' fri Och äldre ska vi aldrig bli Så svor vi på att alltid va' tillsammans Sånt man gör när man är barn Och varje morgondag Förblir en hemlighet, så'n tur man inget vet Min syster och min bästa vän Och flickan ifrån granngården och jag, tillsammans var vi sommarbarnen I mossan under granarna, där sprang vi kring som galna Medans sommar'n blev till höst för sommarbarnen Sånt man gör när man är barn Och ingen morgondag Är smärtsamt grå och trist, så skildes vi till sist Sånt man gör när man är barn Och varje morgondag Förblir en hemlighet, så'n tur man inget vet Sånt man gör när man är barn Och ingen morgondag Är smärtsamt grå och trist, så skildes vi till sist (Ulf Stureson) plats 12 Morrissey är kanske den artist som jag spelat mest trots allt genom alla år iaf om man räknar med The Smiths, finns få röster som är bättre att lyssna på när du är ensam. Det är givetvis lätt att få sympatier för Steven Patrick Morrissey, i alla fall om du hellre läste böcker än spelade hockey. Han kallade sitt fans för lärjungar och hängivna var de, förmodligen de mest hängivna på den här sidan av flickidolerna Peter Alzén

90-talets bästa plats 13 & 14

Plats 13 -14

Plats 13 hösten 94 är jag med i en popfrågesport på tv3, Musikmatchen där jag vinner min match och priset var en resa till en konsert var jag ville i hela världen, så mars 95 befinner jag mig i Australien och på en av stränderna utanför Sydney, finns ett disko som Dinosaur JR ska spela på, det är såklart totalt utsålt men vi chansar på att det ska finnas några scalpers utanför, det var inget problem. Dinosaur Jr är inte världens roligaste band att se, även om musiken givetvis är svinbra men det händer inte så mycket och Mascis är ju inte direkt någon underhållare. Dessutom var det extremt högt. Men ett svinbra band är det. Plats 14 om man ska prata om hur viktigt det var att starta ett album med tre fantastiska låtar, de flesta köpare till ett album brukade bara lyssna på de tre första låtarna, inledningen som knäcker en. Jo exakt vad jag säger det viktigaste på en skiva är faktiskt att de tre första låtarna är så grymma att du inte behöver höra den fjärde för skivan var redan betald och i din påse. Man kan förstå att recensenterna slog kullerbyttor när de hörde Costellos första LP “My aim is true” med den makalösa inledningen (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes, Less Than Zero & Mystery Dance eller alla som hörde Taxman/Eleanor Rigby/Im only sleeping på The Beatles kanske bästa LP Revolver, att sätta likhetstecken mellan suveränt album och en knäckande trippel är inte alltid givet. Jag menar flera av mina absoluta favoriter, What´s going on, London Calling, Hunky dory och The Queen is dead t.ex. har absolut inte de bästa låtarna först, däremot en halvsunkig platta som Posies Frosting on the beater har en fantastik inledning Dream All Day, Solar Sister och Flavour of The Month att man rankar den som den toppskiva den verkligen inte är. Idag är kanske den är vikten med en toppentrippel att starta ett album inte lika viktig Peter Alzén

90-talets bästa plats 15-17

plats 15-17

Plats 15 från en av mina favoritskivor alla kategorier Lloyd Coles Don’t Get Weird On Me Babe, en skiva som trots att det var cd tider var gjord som en snabb sida och soft sida (jag hade turen att få den som promo som två cd istället) då i 90-talets början var Lloyd störst i Sverige, han sålde såklart skivor i andra länder och så men bara i Sverige kom han så högt på listorna som han gjorde. Han gör än idag musik som är som en varm kofta en kulen kväll. Jag tror världen skulle vara mycket bättre om fler lyssnde på Lloyd Plats 16 Ett band som var rockens framtid i England och i POP tidningen var Suede, och herregud hur bra var inte de första singlarna och debutalbumet, på andra skivan blev de svulstiga och skittråkiga men på tredje albumet hittade de tillbaka litegrann men så glammigt coola som de var i början blev det aldrig igen. deras spelning på Dailys precis efter debuten håller jag fortfarande som av mina favoritkonserter. Plats 17 Om ni sett den underhållande N.W.A filmen vet ni hur historien om Dr Dre är och hur han möttes med Snoop. Än idag är Dr Dre än av de tyngsta producenterna i världen. Han har bara släppt tre skivor i sitt namn men producent CV är långt så det räcker med namn som Ice Cube, 2Pac, Eminem, Mary J Blige och 50 Cent bland annat Peter Alzén

90 talets bästa plats 18-20

Plats 18 i början av 90-talet kom Matthew Sweet fram, i hans band fanns både Richard Lloyd och Robert Quine, om jag inte minns fel så var Lloyd Cole en av de som pratade gott om honom. I alla fall borde Girlfriend blivit en mycket större hit än vad det blev, de två efterföljande skivorna var också helt ok men sen tappade jag bort honom tills han började coverskivor tillsammans med Susanna Hoffs från Bangles, alldeles utmärkta små poppärlor till skivor det med. Plats 19 i mitten av 90-talet kom ett band som förändrade musikvärlden ganska mycket. Från Staten Island kom niomannabandet Wu-Tang Clan som gjorde hip hop som den aldrig låtit tidigare, musik som var mörk men ändå svängig och stenhård. Skulle kunnat plocka massor av låtar här från första Enter the Wu-Tang Clan 36 Chambers eller från RZA och Method Mans soloskivor, (bandets alla nio medlemmar gjorde hela tiden parallellt soloskivor) men den absoluta klassikern är ändå Ol’ Dirty Bastards Shimmy Shimmy (kolla gärna mtvklippet när han ska hämta ut socialbidrag, trots att hans skiva såld massor, stor komik) Plasts 20 Ååh Madchester so much to answer for som Moz sjöng, då fick alla band som var i närheten att komma från Manchester följa med på tåget, speciellt som de blandade in dansrytmer i deras popmusik. Charlatans har fortsatt och göra bra skivor än idag, fast det är inte många utanför UK som verkar bry sg längre. Peter Alzén

90-talets bästa vol 6 plats 21-25

Plats 21- 25

Plats 21 om ni inte har sett den fantastiska filmen Dig!, där de berättar den snudd på tragiska historien om Anton Newcombe och hans band Brian Jonestown Massacre så måste ni göra det. I filmen är Dandy Warhol deras syskonband enda fram till de blir populära då blir de Antons nemesis. Dandy Warhol är ett lite underskattad band , visserligen inte så viktiga eller så men några lysande låtar har de speciellt Bohemian Like Yoiu och den här fantastiska låten om Heroinmissbruk eller inte Plats 22 tjugo år efter hon albumdebuterat så kommer albumet Car Wheels on A Gravel Road, nu är den den dolda diamanten Lucinda Williams plötsligt populär i alla läger. Precis nu är hon nya Emmylou och blir Grammyvinnare. Albumet är så lysande som det sas och titellåten är dess clou Plats 23 Polly Jean Harvey var också en extremt typisk 90-tals artist, från de tidiga extremt (då iaf) feministiska alstren till de mer Nick Cave doftande episka sakerna. Från To Bring You My Love, där Mick Harvey från Bad Seeds också spelar är som ett ljudsatt otäck roman. Hon är en idag en lysande och berättande artist Plats 24 NU pratar vi stenhård 90-tals hiphop, Mobb Deep Shook Ones II är en klassiker av stor rang, hade det varit en rocklåt hade vi pratat om You Really Got Me eller Gary Gilmores Eys. Pitchfork la den på plats 25 av 90 talets bästa och om ni fortfarande inte tror mig så lyssnar ni för lite på hip hop. Plats 25 Elliot Smith gick bort alldeles för tidigt, ska man beskriva honom som en Lo-fi trubadur eller en väldigt introvert singer/songwriter så kanske man skulle skrämma bort för många, visst är han ledsen ch deppig men samtidigt briljant i både ord & musik. Between the Bars är från tredje albumet Either/or då han fått lite större arrangemang men fortfarande är det väldigt påträngande vackert. ' 'Peter Alzén

90-talets bästa vol 5 plats 26-30

Plats 26-30

Plats 26 nu är det nästan så jag ångrar mig, känns som Teenage Fan Fanclub borde tappa alla listor alla dagar, Teenage Fanclubs genombrottsplatta Bandwagonesque fick ett översvallande mottagande av kritiker och publik när den kom 1991, den amerikanska tidningen Spin rankade albumet som 1991 års bästa skiva, på andra plats kom Nirvanas Nevermind. Teenage Fanclub lät som en korsning av Big Star, Byrds och Postcardbanden sen att bandet låg på Creation var väl bara för bra för att vara sant. Hela 90 talet var fullt med fantastisk popmusik som bandet gjorde, att det blev just Sparky’s dream var för den var bäst just idag. Plats 27 Fu –Gees var roliga och bra på samma gång men i ljuset av 2016 låter deras snudd på cover hip hop inte så jätte kul, annat är det med Lauryn Hill, tyvärr är Miseducation Of Lauryn Hill fortfarande det enda album gjort och det låter snudd på lika modern är idag Plats 28 Primal Scream är också ett sånt där band som är det typiska soundtracket till mitt 90-tal men att lyssna genom deras katalog idag är i det spretigaste laget både musikaliskt och kvalitativt. men att gör en låt som Higher then the Sun är så mycket 92 som det kan bli Plats 29 någon gång i början av 90 talet såg jag Sonic Youth på Fryshuset, förband var Pavement som jag inte hade lyssnat på så mycket innan men det var ett något som fick åtgärdas, mespop i sin bästa form. Plats 30 Bristolsoundet kom ursprungligen från Pop Group men utvecklades över 80 talet framför allt av Smith & Mighty som senare kom att producera tidiga Massive Attack, Massive (som de fick heta under gulfkriget) startade som dansmusik kollektiv innan de gled över till att bli en trio, musiken blev mörkare och mörkare. De var tillsammans med Portishead och Tricky de första och kanske bästa inom den så kallade trip hopen. Peter Alzén

90 talets bästa vol 4 plats 31 - 35

Plats 31-35

31 Happy Mondays var en rolig parantes i rockhistorien. 1990 var jag i London 2 svängar, vårsvängen var full av bra konserter som toppades av Soup Dragons på Subterrenia långt uppe vid Ladbroke Grooves station. Den korsning av rock- och dansmusik som jag tyckte var fantastisk den majnatten slogs med hästlängder en söndagskväll på Wembley Arena i december. På den tiden jobbade jag på Norrlands största skivaffär och kunde med lätthet tigga åt mig biljetter till konserter, men att få VIP pass till ett gig med då Englands hetaste band i London var inget jag ens kunde drömma om. Det var inte bara den fria baren som gjorde att vi missade Donovan som var förband utan rummet var även fullt med coola rockmänniskor som tex en broder Reid från Jesus and Mary Chain och Wayne Hussey från Mission, som faktiskt fick en liten utskällning av min bror för han inte kom ihåg hur många gånger han hade spelat i Sverige. Konserten var fantastisk och just då kändes det som inte Happy Mondays kunde göra något fel. Happy Mondays mästerverk Pills ’n’ Thrills and Bellyaches är ett album fulla av popmelodier klädda i en lätt groove som lätt kan klassas som drogberusande. Låtar som Loose Fit, Bob’s Yer Uncle och Kinky Afro är suverän sommarpop som funkar än idag men skivan stor behållning är första singeln Step on som är en cover på John Kongos låt (som då hette He’s gonna step on you again). Singeln blev en stor hit och turnén som följde gjorde de ännu större. Tyvärr så kollapsade allt i en symbios av hybris och gravt drogberoende på Bermuda under inspelningen av uppföljaren Yes Please. Skivan blev ett jättefiasko och fick recensionen No Thanks i NME. Men under 1990 var Mondays de coolaste katterna i stan och Step on är en suverän singel, dessutom skakade jag Bez hand den där kvällen på Wembley Plats 32 jag skulle kunnat valt How to Fight Loneliness från samma fantastiska album men kände jag behövt lite högre tempo Plats 33 Pixies gjorde två skivor på 90-talet, båda två inte alls så dumma och Frank Blacks soloskivor är också i inledningen alldeles utmärkta men bäst ifrån den familjen är systrarna Deals Cannonball Plats 34 jag minns en förfest hemma hos en fotbollstränare. Tror MTV stod på som ljudkullis, ja de spelade musik på den tiden. En känd fotbollsdomare kommenterar Lenny Kravitz Fly Away med hur bra den var, jag brukade inte trycka upp min åsikt om musik till folk (inte efter jag fyllt trettio iaf) men när han sa ”Pecka visst fan är det bra” så kunde jag inte låta bli att kommentera med att det var fotomodelsmusik, sen blev han lite sur och precis då kom Daft Punk upp på tvn, då sa han lite syrligt att du gillar väl sånt här skräp, ja flinade jag, jag älskar Daft Punk, tror nog jag gör det än idag, trots deras musik blivit väl slick ibland numer Plats 35 Vad kan man säga om Snoop, svårt att låta bli att älska en sån man, han må vara en skitstövel utan koll men rappa kan han. Peter Alzén

90 talets bästa vol 3, plats 36-40

Vad ska man säga om plats 36 – 40

36 .Det är kanske lätt att avfärda Ash som något lättviktigt men låtar som Kung Fu och Girl From Mars är precis sån pop jag gillar, aldrig trist bara full fart med melodier som är snodda av Buzzcocks. 37 Neutral Milk Hotel var/är en del av Elephant 6 kollektivet (där även Apples in Stereo och Olivia Tremor Control ingår) och är amerikansk alternativ pop när den är som bäst. 38 Mercury Revs album Deserters Song som inleds med Goddes on a Hiway är en skiva som spelades sönder och samman året 1998, skivan gästas av både Levon Helm och Garth Hudson från The Band. Tror skivan blev årets album i både NME och Uncut och det är en toppen platta och bäst är den otroligt vackra inledningen 39 Sonic Youth var de alternativa regenterna i skarven av 80 och 90-tal men när de blev för mycket introvert LO-fi tröttnade jag men här är de fortfarande coolaste bandet i världen 40 ska erkänna att jag aldrig riktigt greppat Trent Reznor, ibland är det toppen men alldeles för ofta är det mest en massa oljud och sånt tyckte jag var roligare när jag var 16 än när jag var 30+, men Closer är toppen såklart. Peter Alzén