det sägs att det släpps fler låtar per dag 2024 än vad det gjorde på hela året 1989. om det är helt sant vet jag inte 100% säkert men ibland undrar jag om det inte är för lätt att släppa musik i nutiden men samtidigt så får jag idag själv välja och inte bara skivbolagen. mycket musik som var bra släpptes det i år (förmodligen ännu mer som jag inte uppskattade lika mycket) här är de 100 bästa låtarna som finns på den här streamingtjänsten.
Peter Alzén
torsdag 19 december 2024
onsdag 20 november 2024
BIlly Mackenzie
För säkert minst 4 år sedan lånade jag boken The Glamour chase, The Maverick life of Billy Mackenzie av en vän, den bara låg där år efter år i den alldeles för stora högen med böcker jag ska läsa.
Sen en dag på gymmet lyssnade jag på podden Blå måndag som gästades av det fina poporkestern från Uppsala, Webstrarna och i slutet av podden fick de önska några låtar och då valde de White car in Germany med den skotska duon The Associates. Då på motionscykeln blev jag påmind av hur fantastisk den låten är. Det var då jag insåg att jag måste läsa den där boken.
Sångare i The Associates var såklart Billy Mackenzie, Hälften irländare/hälften zigenare, uppväxt i Dundees måttligt fashionabla kvarter. Han är en vilsen själ, när han var 16 år åkte han till Nya Zeeeland och när han var 17 ingick han i ett arrangerat äktenskap i Kalifornien. Hans dröm var att stanna i USA och vara med i en kör i New Orleans. Efter några månader åkte han hem till Skottland igen och där träffade han Alan Rankinem bildade band som senare, 1979 blev The Associates. Samma år släpper David Bowie singeln Boys Keep Swinging, och bara några veckor senare släpper The Associates sin version av samma låt på egna skivbolaget Double Hip Records, en singel de pressar upp i 500 ex, och utan att ha några som helst tillstånd från Bowie eller hans förlag.
Associates version orsakar dock både skriverier och uppmärksamhet, vilket var deras orsak så att Fiction records skulle signa dem. Själv upptäckte jag bandet när The Affectionate punch singeln släpptes, orsaken var så enkelt att The Cure låg på Fiction och jag älskade The Cure. The Affectionate punch är en lysande låt, som en reinkarnation av Bowie. Duon fixar the Cures gamla basist Michael Dempsey och en 16 åring på trummor med på första turneén med The Cure och ett tredje Fiction band The Passions, tyvärr blev det problem då den 16 åriga trummisen inte orkar hålla upp tempot.
1981 startade Peter Kent, efter att tillsammans med Ivo startat 4AD, skivbolaget Situation 2. En av de första signeringarna var 5 singlar av The Associates som letade efter ett nytt bolag efter debuten på Fiction. De fick £5000 i förskott för varje singel, hyrde inspelningsstudio nattetid för att spara pengar, spelade snabbt in 2 låtar till Situation och använde resten av tiden till att spela in demos som de skickade runt till andra bolag. Allra första släppet, SIT1, var Tell Me Easter’s On Friday Singlarna samlades sen ihop på Fourth Drawer Down.
Sen är det en massa strul med skivbolag och inspelningar. Men snart hamnar bandet/duon på WEA eftersom Situation 2 är kopplat till Beggars Banquet som i sin tur ägs av Warner. De första singlarna Party fears two och Club Country blir deras genombrott till en större publik. Albumet som följer Sulk räknas i en del kretsar som ett mästerverk, jag håller kanske inte med men ett mycket bra album är det. I samma veva hoppar Alan Rankine av bandet. Billy vägrar turnera på albumet och intresset från USA och Seymour Stein speciellt rinner ut i sanden. Här börjar en karusell av inspelningar som aldrig släpps men studiotid som kostar multum, spelningar som inte blir av. Ibland lever Billy ett liv uppe i det blå, utan att beymra sig en sekund över utgifter, han vill hålla på med sina vinthundar, sjunga och dricka något gott. Till slut ledsnar WEA och vägrar släppa albumet med samma titel som boken.
500k pund i skulder till skivbolaget, tvingar Billy spela in en cover på Heart Of Glass, som blev en liten hit på New Yorks gay-klubbar men inte mycket mer. Billy har en magisk röst (men snudd på tragiskt liv), redan 82 sammarbetar han med Heaven 17 duon på deras coverskiva British electric Foundation med finfin version av ”The Secret life of Arabia”, senare gör han samma sak hos Yello och Barry Adamson. Det finns även fler men just de är de bästa.
Som de flesta vet/tror så ska ju The Smiths ”William it was really something” handla om Billy, och ja de var kompisar och Billy stal en skjorta och en Jane Stein bok från Morrissey. Långt senare när Alan Rankine och Billy åter hade börjat samarbeta spelades in svarslåt in ” "Stephen, You're Really Something". Billy tar sitt liv bara några veckor innan sin fyrtio års dag. Boken då var den bra? Den var helt ok, jag fick en djupare bild av Billy men den kändes som sagt ganska tragisk. Sen var jag ju tvungen att göra en lista med de 25 bästa låtarna med Billy som sångare.
Peter Alzén
onsdag 30 oktober 2024
Robert Smiths röst
nu är det 2 dagar kvar till the Cure släpper sin första album på 16 år och (förhoppningsvis) det bästa på dryga 30 år. för att bota abstinensen har jag satt ihop en lista där vi hör Robert Smiths röst i andra sammanhang
söndag 13 oktober 2024
söndag 8 september 2024
Nick Caves 50 bästa låtar
För många år sedan gjorde BBC en fantastisk dokumentär om Nick Cave där de fokuserade på hans litterära kvalitéer, trots att hans enda topplistehit var bara några år gammal nämndes inte Where the wild roses grow en enda gång.
Förmodligen är Nick den enda som kommit fram från punkstiden som har lika mycket träskblues som bibliska referenser i sitt uttryck. Jag ska se Nick Cave för 5 (kanske sjätte gången, känns som jag glömt bort nåt, Roskolde? ) och han är fortfarande både angelägen och nästan alltid lysande.
Trots att han och Bad Seeds bara haft den där låten på topplistan och har två låtar, Red Right hand från Peaky Blinders och Oh Children från Harry Potter som är kända från filmer/Tv serier så säljer de ut arenor utan problem.
Nick är dessutom en av få artister som mognar med åren utan att bli trist och ointressant, som dessutom mer eller mindre haft ett vuxet uttryck genom hela karriären. De enda jag kan komma på som är liknande är Lou Reed, Bob Dylan och Leonard Cohen, vilka alla Nick har gjort covers på.
Nu har jag äntligen rankat alla hans låtar efter lyssnat ordentligt genom hans väldigt lyckade senaste alster men redan nu funderar jag på om inte Deanna kom väl högt upp men den frenesin och intensiteten som det albumet och den låten har räcker otroligt långt.
kanske läge att kämpa för Nobels Litteraturpris för den käre bibliotekarie sonen från Warracknabeal
Peter Alzén
Förmodligen är Nick den enda som kommit fram från punkstiden som har lika mycket träskblues som bibliska referenser i sitt uttryck. Jag ska se Nick Cave för 5 (kanske sjätte gången, känns som jag glömt bort nåt, Roskolde? ) och han är fortfarande både angelägen och nästan alltid lysande.
Trots att han och Bad Seeds bara haft den där låten på topplistan och har två låtar, Red Right hand från Peaky Blinders och Oh Children från Harry Potter som är kända från filmer/Tv serier så säljer de ut arenor utan problem.
Nick är dessutom en av få artister som mognar med åren utan att bli trist och ointressant, som dessutom mer eller mindre haft ett vuxet uttryck genom hela karriären. De enda jag kan komma på som är liknande är Lou Reed, Bob Dylan och Leonard Cohen, vilka alla Nick har gjort covers på.
Nu har jag äntligen rankat alla hans låtar efter lyssnat ordentligt genom hans väldigt lyckade senaste alster men redan nu funderar jag på om inte Deanna kom väl högt upp men den frenesin och intensiteten som det albumet och den låten har räcker otroligt långt.
Peter Alzén
söndag 18 augusti 2024
Sommaren 1994
Sommaren 94, kanske den sommar jag romantiserar mest. Vi var nyblivna, lyckliga föräldrar.
Det var så varmt att fönster och balkong stod i konstant korsdrag där på Södra Köpmang en trappa upp. Dessutom grävde fotbollslandslaget brons borta i Amerika.
Allt detta blir Flashback nu när jag läste ut den 30:e boken för iår. Det var en lättläst bladvändare av Pascal Engman & Johannes Selake om jakten på seriemördare/våldtäktsman just den sommaren.
De väver vasst in både VM-matcher men även den tragiska massakern Mattias Flink gjorde i Falun. Jag har läst några fler av Engman och tycker han är bland de bästa krimförfattarna i detta land.
I september tar verkligen den underbara sommaren slut när Estonia sjunker på väg till Tallinn och ofattbara 852 människor dog. Några veckor efter det sitter jag och Bengt Kjellson på tåget på väg till GBG för att vara med på TV3 popquizsatsning (bild2) Musikmatchen.
Båda vi mindes hur vi hade hört morgonpasset där Tomas Tengby hade den där Estonia morgonen ringt upp sin far i direktsändning för att prata om livet & döden. Otroligt varmt och smart gjort.
Peter Alzén
Givetvis lyssnade jag på detta medan jag läste
Allt detta blir Flashback nu när jag läste ut den 30:e boken för iår. Det var en lättläst bladvändare av Pascal Engman & Johannes Selake om jakten på seriemördare/våldtäktsman just den sommaren.
I september tar verkligen den underbara sommaren slut när Estonia sjunker på väg till Tallinn och ofattbara 852 människor dog. Några veckor efter det sitter jag och Bengt Kjellson på tåget på väg till GBG för att vara med på TV3 popquizsatsning (bild2) Musikmatchen.
Peter Alzén
Givetvis lyssnade jag på detta medan jag läste
måndag 22 juli 2024
Ett C90 för sommaren 2024
precis som man gjorde för 20 år sedan, ett blandband måste göras för en kortare semestertripp, imorgon åker jag till en stad där krig har startats
tisdag 16 juli 2024
Suicide
idag är det 8 år sedan Alan Vega dog, Suicide var veckorna innan annonserade för ett uppträdande på Peace & Love men plötsligt var de borta från annonsen och jag förstod att någpt inte var rätt. sommaren 1979 hade Tempo i Gävle en jättestor cut-out rea, kanske var det 10kr styck eller kanske tom mindre. Jag köpte Suicides första album och älskade det direkt, många av mina punkvänner tyckte det var oljud. ni som tror att alla punkare var född med öppna öron och sinnen vet inte hur fel ni har, Suicide var förband till The Clash och fick gå av scenen blödande varja kväll för scenen var dränkt i krossat glas från flaskor Clashpubliken hade öst över duon. de var Även förband till Elcvis Costello som sa efter en spelning åt dem - Kan ni starta ett riot imorgon också?
Första albumet och givetvis uppföljaren låter idag inte alls speciellt kontroversiella men då var det inte bara punkare som sa - Det här är inte riktig musik (ett uttryck jag verkligen hatar). bandets musik är idag snudd på lika inflytelserik som Velvet Underground är. massor av band speciellt i den tidiga synthvågen polerade bandets musik och klev in på topplistornas högsta skikt och när den ärliga rocken (ännu ett uttryck jag hatar) hovleverantör även gör en cover på bandets fantastiska tolva Dream baba Dream så är väl allt motstånd nedbruten.
men jag kommer aldrig glömma alla fester jag tvingade mina vänner höra hela Frankie Teardrop, jag vet folk som dessutom blev rädd för den
Peter Alzén
torsdag 6 juni 2024
R.E.M på Göta Lejon
Idag är det 35 år sedan jag såg R.E.M på Göta Lejon, visst det var före Losing My religion men det var inte ens utsålt på den sista rockkonserten på det anrika stället. Långt senare har de öppnat för band där igen men på 80-talet var det ett ställe jag såg massor av band på The Jam, Cramps, Echo and the Bunnymen, när de var förband till sig själva och flera som jag lyckats förglömma just nu.
R.E.M debuterade redan 1981 med Radio Free Europé på lilla bolaget Hib-Tone men tror jag först hörde talas om dem när de släppte Murmur 1983 och då klumpades de ofta ihop med band som Green on Red, Dream Syndicate och flera som en ny amerikansk våg. Jag fastnade aldrig då även om en del låtar var bra. Det dröjde nog till jag såg The One I Love på MTV som jag insåg bandets storhet. Albumet Document blev en favorit och än idag är det en skiva jag återkommer till då och då. Uppföljaren Green var kanske ännu bättre, därefter följde den ojämna Out of time och den klassiska Automatic for the people.
På de fyra skivorna gjorde de sina Byrds och New Wave rötter till ett modernt alternativt sound, precis rätt för att bryta sig ut från 120 minutes till att bli för den stora publiken.
De två skivorna därefter slentrian köptes men föll snart i glömska. Kanske är det så att de flesta artister har en viss brinntid, det är få artister jag vet som varit intressant hela deras karriär.
Vet inte varför jag tyckte de blev trista för nu när jag lyssnar genom hela deras katalog så finns det pärlor hela vägen in i mål. Givetvis är tid en förklaring, ibland orkar man inte höra allt utan fokuserar på det som är intressant just då.
Spelningen på Göta Lejon var fantastisk, det säger jag inte bara för ni missade den utan även för hur de bjöd oss i publiken på 27 låtar, varav flera var ganska smala covers. När de sen kom tillbaka till 6 år senare till Sjöhistoriska hade jag nog tappat sugen-
Spellistan den kvällen på Göta Lejon
1. Pop Song 89 2. These Days 3. Disturbance at the Heron House 4. Exhuming McCarthy 5. Turn You Inside-Out 6. With the People Drivin’ n’ Cryin’ cover)( 7. King of Birds 8. Orange Crush 9. Cuyahoga 10. Feeling Gravitys Pull 11. World Leader Pretend 12. Begin the Begin 13. Rotary Ten 14. Sitting Still 15. Get Up 16. Life and How to Live It 17. It's the End of the World as We Know It (And I Feel Fine) Encore: 18. Stand 19. Swan Swan H 20. You Are the Everything Encore 2: 21. Harpers (Hugo Largo cover) 22. Summertime (George Gershwin cover) 23. Ghost Rider (Suicide cover) 24. Finest Worksong 25. Perfect Circle 26. Dark Globe (Syd Barrett cover) 27. After Hours (The Velvet Underground cover)
Såklart rankade jag deras 40 bästa låtar när jag ändå lyssnade genom alla skivorna
Peter Alzén
R.E.M debuterade redan 1981 med Radio Free Europé på lilla bolaget Hib-Tone men tror jag först hörde talas om dem när de släppte Murmur 1983 och då klumpades de ofta ihop med band som Green on Red, Dream Syndicate och flera som en ny amerikansk våg. Jag fastnade aldrig då även om en del låtar var bra. Det dröjde nog till jag såg The One I Love på MTV som jag insåg bandets storhet. Albumet Document blev en favorit och än idag är det en skiva jag återkommer till då och då. Uppföljaren Green var kanske ännu bättre, därefter följde den ojämna Out of time och den klassiska Automatic for the people.
De två skivorna därefter slentrian köptes men föll snart i glömska. Kanske är det så att de flesta artister har en viss brinntid, det är få artister jag vet som varit intressant hela deras karriär.
Vet inte varför jag tyckte de blev trista för nu när jag lyssnar genom hela deras katalog så finns det pärlor hela vägen in i mål. Givetvis är tid en förklaring, ibland orkar man inte höra allt utan fokuserar på det som är intressant just då.
Spelningen på Göta Lejon var fantastisk, det säger jag inte bara för ni missade den utan även för hur de bjöd oss i publiken på 27 låtar, varav flera var ganska smala covers. När de sen kom tillbaka till 6 år senare till Sjöhistoriska hade jag nog tappat sugen-
Spellistan den kvällen på Göta Lejon
1. Pop Song 89 2. These Days 3. Disturbance at the Heron House 4. Exhuming McCarthy 5. Turn You Inside-Out 6. With the People Drivin’ n’ Cryin’ cover)( 7. King of Birds 8. Orange Crush 9. Cuyahoga 10. Feeling Gravitys Pull 11. World Leader Pretend 12. Begin the Begin 13. Rotary Ten 14. Sitting Still 15. Get Up 16. Life and How to Live It 17. It's the End of the World as We Know It (And I Feel Fine) Encore: 18. Stand 19. Swan Swan H 20. You Are the Everything Encore 2: 21. Harpers (Hugo Largo cover) 22. Summertime (George Gershwin cover) 23. Ghost Rider (Suicide cover) 24. Finest Worksong 25. Perfect Circle 26. Dark Globe (Syd Barrett cover) 27. After Hours (The Velvet Underground cover)
Såklart rankade jag deras 40 bästa låtar när jag ändå lyssnade genom alla skivorna
Peter Alzén
tisdag 21 maj 2024
ESG
det här datumet 1982 öppnade Hacienda, den första kvällen spelade det fantastiska bandet ESG, bandet bestod av tre systrar Scroggins och deras kompis Tito.
Tony Wilosn hade sett dem uppträda i New York och bara några dagar senare spelade de in Moody och You're no Good, sen eftersom Martin Hannet hade 3 minyter kvar på inspelningstejpen spelade de in den magiska UFO, här är spelningen från den första kvällen
Peter Alzén
Tony Wilosn hade sett dem uppträda i New York och bara några dagar senare spelade de in Moody och You're no Good, sen eftersom Martin Hannet hade 3 minyter kvar på inspelningstejpen spelade de in den magiska UFO, här är spelningen från den första kvällen
Peter Alzén
måndag 13 maj 2024
Remain in Love
Jag har läst Chris Frantz bok ”Remain in love”, Chris var trummis i Talking Heads och Tom Club. Den var inte dålig alls, men lite torr i all sin fakta, partierna om när de var på sin första turné med Ramones och avslutning med den katastrofala inspelningen av Happy Mondays "Yes Please" var toppen, sen var det lite kul att David Byrne nämndes hela tiden som en idiot/lögnare/narcissist/.
David Byrne, Chris Frantz och Tina Weymouth träffades när de gick på Konstskola på Rhode Island. David och Chris hade ett band redan då som hette The Artistics, Tina var flickvän till Chris och fick bli basist när bandet inte hittade någon annan, hon lärde sig spela bas till Suzi Quatro skivor. Efter de flyttat till New York så var de förband till Ramones på CBGB’s 1975.
Senare samma år spelade de in demos för CBS men de ledde inte till något, 1977 skrev de på för Seymour Steins bolag Sire. Första singeln blev Love → Building on Fire då hade även Jerry Harrison, tidigare i Modern Lovers kommit med i bandet. På den så kallade CBGBs scenen stack Talking Heads ut genom att vara så antirockiga och så preppy klädda. Deras första Europaturné gör de med Ramones, första albumet är inte släppt men de är omskrivna ändå rockpressen och tillsammans paketeras de som punk från New York. Partiet i boken om den turnén är nog det som är roligast, en Johnny Ramone som är arg på att salladen är grön, att de pratar arkitektur i bussen, att de stannar för att kolla på Stonehenge, kort sagt han är arg på allt.
Där Ramones var vuxna män som klädde sig som förvuxna tonåringar i skinnjackor och jeans, Ramones blev dessutom förvånade att Talking Heads medlemmarna läste böcker när de var på turné tillsammans, själv läste de såklart serietidningar. När turnén nådde Paris var båda banden lite lyckliga, Talking Heads medlemmarna kunde gå på konstrunda bland museum och Ramones var lyckliga för de hittade ett McDonalds.
Jag älskar Talking Heads, deras första två album är trevliga små pärlor men vid tredje albumet Fear of Music lyfter det ordentligt. Musikaliskt hade de lämnat den veka popen totalt och nu var låtarna mer new wave funkiga. Låtar beskriver det osäkra världsläget Life During wartime men även mer filosofiska låtar som Heaven.
Om Fear of Music kändes modern 1979 var det inget mot vad som skulle komma.
Inspelade i Compass Point studion på Bahamas var Remain in Light en smärre sensation, då vävde bandet in afrikanska rytmer in i den redan ganska avancerade new wave funk, nu hade så gott som alla band med den gamla punkscenen brutits. Nu var musiken så komplex att bandet växte till ett nio manna band live. Vilket i sin tur gjorde att Tina, Jerry och Chris kändes sig som studiomusiker. Skivan skulle släppas som Talking Heads and Brian Eno, vilket gjorde irritationen än större hos de andra, att sen alla låtar krediterades till Eno/Byrne gjorde allt än värre, kompromissen blev att låtskrivarna till slut var Eno, Byrne & Talking Heads.
Skivan i sig är än idag ett magiskt mästerverk, trots att det gått 35 år sedan den släpptes så låter den fortfarande modern. samtidigt är de ute på en turné med ett storband, minns en fantastisk konsert från Rock Palats som visades på svensk tv en natt.
Med Remain in Light hade bandet gjort 4 album på 3 år och nu blev det en paus i 3 år men alla gjorde egna album. Jerry Harrison ett soloalbum, paret Chris Frantz och Tina Weymouth bildade Tom Tom club medan David Byrne och Brian Eno gjorde det nyskapande collagealbumet My Life in the Bush of ghosts, David gjorde även musik till balettföreställningen The Cathrine Wheel. Just Tom Club blev en smärre succé i den musik som rådde i New York 1981 och både Wordy Rappinghood men framförallt Genius Of Love blev stora hits, mycket större än vad Talking Heads hade varit.
1983 kom skivan Speaking in Tongues, borta var Eno men bandet fick sin första topp 10 i USA med Burning Down the House. Turnén efter skivan dokumenterades av Jonathan Demmes film Stop Making Sense som även gavs ut som live album. Robert Rauschenberg designade bildskivan. Skivan är ett poppigare och lättare Talking Heads, och i mina öron fortfarande ett lysande band. Även 1985 års Little Creatures är ett bra album och fortsätter på det lite lättare och mer radiovänliga sound som Speaking in Tongues hade, båda skivorna sålde mer än vad de gjort tidigare.
Efter det kom True Stories som är halvt om halvt filmmusik till filmen med samma namn och 1988 Naked, jag tycker båda de sista skivorna är mediokra, kommersiellt sålde de bra men bandet föll sönder under David Byrnes ledarskap och 1991 blev det offentligt att det var över. 1996 gjorde de andra tre en skiva under gruppnamnet The Heads ”No talking just heads” där David sång fick ta av Andy Partridge, Debbie Harry, Shaun Ryder och massor av andra. Sen har Chris och Tina producerat en hel massa artister framförallt i Compass point studion på Bahamas, bland annat Ziggy Marley, Los Fabulosos Cadillacs och sen den omöjliga Yes Please med Happy Mondays . trots att det i fjol var 40 års jubileum av Stop Making Sense filmen så lär vi nog aldrig fåse ett återförenat Talking Heads.
Här har jag rankat deras bästa 50 låtar
Peter Alzén
Senare samma år spelade de in demos för CBS men de ledde inte till något, 1977 skrev de på för Seymour Steins bolag Sire. Första singeln blev Love → Building on Fire då hade även Jerry Harrison, tidigare i Modern Lovers kommit med i bandet. På den så kallade CBGBs scenen stack Talking Heads ut genom att vara så antirockiga och så preppy klädda. Deras första Europaturné gör de med Ramones, första albumet är inte släppt men de är omskrivna ändå rockpressen och tillsammans paketeras de som punk från New York. Partiet i boken om den turnén är nog det som är roligast, en Johnny Ramone som är arg på att salladen är grön, att de pratar arkitektur i bussen, att de stannar för att kolla på Stonehenge, kort sagt han är arg på allt.
Där Ramones var vuxna män som klädde sig som förvuxna tonåringar i skinnjackor och jeans, Ramones blev dessutom förvånade att Talking Heads medlemmarna läste böcker när de var på turné tillsammans, själv läste de såklart serietidningar. När turnén nådde Paris var båda banden lite lyckliga, Talking Heads medlemmarna kunde gå på konstrunda bland museum och Ramones var lyckliga för de hittade ett McDonalds.
Inspelade i Compass Point studion på Bahamas var Remain in Light en smärre sensation, då vävde bandet in afrikanska rytmer in i den redan ganska avancerade new wave funk, nu hade så gott som alla band med den gamla punkscenen brutits. Nu var musiken så komplex att bandet växte till ett nio manna band live. Vilket i sin tur gjorde att Tina, Jerry och Chris kändes sig som studiomusiker. Skivan skulle släppas som Talking Heads and Brian Eno, vilket gjorde irritationen än större hos de andra, att sen alla låtar krediterades till Eno/Byrne gjorde allt än värre, kompromissen blev att låtskrivarna till slut var Eno, Byrne & Talking Heads.
Skivan i sig är än idag ett magiskt mästerverk, trots att det gått 35 år sedan den släpptes så låter den fortfarande modern. samtidigt är de ute på en turné med ett storband, minns en fantastisk konsert från Rock Palats som visades på svensk tv en natt.
Med Remain in Light hade bandet gjort 4 album på 3 år och nu blev det en paus i 3 år men alla gjorde egna album. Jerry Harrison ett soloalbum, paret Chris Frantz och Tina Weymouth bildade Tom Tom club medan David Byrne och Brian Eno gjorde det nyskapande collagealbumet My Life in the Bush of ghosts, David gjorde även musik till balettföreställningen The Cathrine Wheel. Just Tom Club blev en smärre succé i den musik som rådde i New York 1981 och både Wordy Rappinghood men framförallt Genius Of Love blev stora hits, mycket större än vad Talking Heads hade varit.
1983 kom skivan Speaking in Tongues, borta var Eno men bandet fick sin första topp 10 i USA med Burning Down the House. Turnén efter skivan dokumenterades av Jonathan Demmes film Stop Making Sense som även gavs ut som live album. Robert Rauschenberg designade bildskivan. Skivan är ett poppigare och lättare Talking Heads, och i mina öron fortfarande ett lysande band. Även 1985 års Little Creatures är ett bra album och fortsätter på det lite lättare och mer radiovänliga sound som Speaking in Tongues hade, båda skivorna sålde mer än vad de gjort tidigare.
Efter det kom True Stories som är halvt om halvt filmmusik till filmen med samma namn och 1988 Naked, jag tycker båda de sista skivorna är mediokra, kommersiellt sålde de bra men bandet föll sönder under David Byrnes ledarskap och 1991 blev det offentligt att det var över. 1996 gjorde de andra tre en skiva under gruppnamnet The Heads ”No talking just heads” där David sång fick ta av Andy Partridge, Debbie Harry, Shaun Ryder och massor av andra. Sen har Chris och Tina producerat en hel massa artister framförallt i Compass point studion på Bahamas, bland annat Ziggy Marley, Los Fabulosos Cadillacs och sen den omöjliga Yes Please med Happy Mondays . trots att det i fjol var 40 års jubileum av Stop Making Sense filmen så lär vi nog aldrig fåse ett återförenat Talking Heads.
Här har jag rankat deras bästa 50 låtar
Peter Alzén
tisdag 2 april 2024
tisdag 12 mars 2024
tisdag 20 februari 2024
The Smiths
idag fyller The Smiths debut album 40 år, en skiva som jag, trots att jag hade gillat båda deras första singlar (som givetvis inte var med på albumet) inte föll direkt för. Men What different does it make? plockades ut som single några veckor innan albumet släpptes och hade lovat gott.
jag tyckte den saknade de omedelbara melodierna som gjorde singlarna så underbara men det tog inte länge innan jag förstod hur bra den är och det skulle bara bli bättre senare.
Skivan spelades in först med Troy Tate som producent men de inspelningarna dög inte och in för att spela in albumet igen denna gång med Roxy Musics gamla basist John Porter som producent.
Albumet är egentligen inte speciellt fullt med omedelbara hits men det säger något om musikklimat i England i början 1984 då albumet gick direkt in på albumlistans plats 2. Behovet av en människa som skriver om precis det du själv känner ljudsatt av fantastiska melodier.
Även om de har bra låtar så är det Morrisseys texter som man borrar in sitt uttråkade och lite ledsamma liv i. texter som appliceras på ens liv kan ju vara väldigt olika men i 80-talets mitt var det en otrolig vurm för metaforer, Morrisseys var motsatsen till det. Vid Sidan om Bowie, Cohen och Clash är Morrissey och Smiths de jag lyssnat mest på och betytt mest.
När bandet spelade på Top of the pops första gången i november 1983 så blev de inte bara en total motpol till Paul Young och Tina Turner som också var med utan även det att Moz vägrade mima i mikrofonen och istället sjöng in i en jättebukett gladiolus, bakom stod Johnny Marr i Brian Jones frisyr spelandes på en Rickenbacker gitarr.
Morrisseys texter fick en hel del kritik när skivan kom det var allt, både “Reel Around the Fountain” och “The Hand That Rocks the Cradle” som några tyckte innehöll barn övergrepp och till och med pedofileri. Suffer Little Children” blev det ännu större bråk om då den handlade om Moors Murders, Ian Bradey och Myra Hindley ett par som dödade och våldtog flera barn på 60 talet i Manchester. Moz nämnde även några av offrens namn vilket ledde till att en del affärer vägrade sälja albumet.
Idag räknas albumet (som så många andra alternativa skivor från 80-talet) till en klassiker. Sen att de gjorde album, singlar som var ännu bättre gjorde inte saken sämre. Detta var starten på en ny tid. Bäst på albumet är nog ”Still ill”
”Ask me why and I'll die Oh, ask me why and I'll die And if you must go to work tomorrow Well, if I were you I wouldn't bother For there are brighter sides to life And I should know because I've seen them But not very often”
br/> Peter Alzén
jag tyckte den saknade de omedelbara melodierna som gjorde singlarna så underbara men det tog inte länge innan jag förstod hur bra den är och det skulle bara bli bättre senare.
Skivan spelades in först med Troy Tate som producent men de inspelningarna dög inte och in för att spela in albumet igen denna gång med Roxy Musics gamla basist John Porter som producent.
Albumet är egentligen inte speciellt fullt med omedelbara hits men det säger något om musikklimat i England i början 1984 då albumet gick direkt in på albumlistans plats 2. Behovet av en människa som skriver om precis det du själv känner ljudsatt av fantastiska melodier.
Även om de har bra låtar så är det Morrisseys texter som man borrar in sitt uttråkade och lite ledsamma liv i. texter som appliceras på ens liv kan ju vara väldigt olika men i 80-talets mitt var det en otrolig vurm för metaforer, Morrisseys var motsatsen till det. Vid Sidan om Bowie, Cohen och Clash är Morrissey och Smiths de jag lyssnat mest på och betytt mest.
När bandet spelade på Top of the pops första gången i november 1983 så blev de inte bara en total motpol till Paul Young och Tina Turner som också var med utan även det att Moz vägrade mima i mikrofonen och istället sjöng in i en jättebukett gladiolus, bakom stod Johnny Marr i Brian Jones frisyr spelandes på en Rickenbacker gitarr.
Morrisseys texter fick en hel del kritik när skivan kom det var allt, både “Reel Around the Fountain” och “The Hand That Rocks the Cradle” som några tyckte innehöll barn övergrepp och till och med pedofileri. Suffer Little Children” blev det ännu större bråk om då den handlade om Moors Murders, Ian Bradey och Myra Hindley ett par som dödade och våldtog flera barn på 60 talet i Manchester. Moz nämnde även några av offrens namn vilket ledde till att en del affärer vägrade sälja albumet.
Idag räknas albumet (som så många andra alternativa skivor från 80-talet) till en klassiker. Sen att de gjorde album, singlar som var ännu bättre gjorde inte saken sämre. Detta var starten på en ny tid. Bäst på albumet är nog ”Still ill”
”Ask me why and I'll die Oh, ask me why and I'll die And if you must go to work tomorrow Well, if I were you I wouldn't bother For there are brighter sides to life And I should know because I've seen them But not very often”
br/> Peter Alzén
torsdag 11 januari 2024
ABBA Vemod undercover
Mina tre favoritlåtar med Abba är
1. Eagle
2. The Day before you came
3. The Winner takes it all eller Summer Night City eller …
Idag är ABBA legendariska i den allmänna musikaliska kanonen, de är så gigantiska att deras avatarer (Abbatarer) uppträder nu i England för utsålda hus. Samlingsskivan ABBA Gold har sålt mer än 26 miljoner exemplar, dessutom gavs en More Gold samling ut och om inte det vore nog så har de även gjort Abba Oros – Grandes Exitos en hitsamling med spanska versioner av deras hits.
Jag fick Jan Gradvalls bok ”Vemod Undercover” i julklapp av min bror och det är en uppfriskande läsning även om mycket går ut på att slå in det jag skrev ovan om och om igen. Det som är riktigt bra med boken är att det är ingen rak historia från när Benny & Björn träffades i Linköping 1966 till Abba Voyage i nutid, utan Janne går i varje kapitel in med nya infallsvinklar som förklarar Abbas storhet.
Jag såg Abba på Köpmanberget i Hudiksvall sommaren 1975, året innan hade jag fått Waterloo på kassett av min moster för jag barnvaktat hennes son. På den tiden kunde man inte köpa band T-shirts men det fanns ibland ställen som pressade på ett tryck på tröjor, jag fick en orange med en bild på Abba i fram, på ryggen stod det PETER. Ibland brukar jag säga att jag hade ingen riktig musiksmak innan punken men det är inte riktigt sant, Sweet, Alice Cooper, Bowie och Abba var favoriter men mest lyssnade jag på det som Kaj Kindvall spelade på radion.
Kompisars storbrorsor retades gärna för de såg ned på Abba, de gillade Zappa och Prog, poplåtar var lite larvigt och de spelade gärna ”Doin the omoralisk schlagerfestival” för oss mindre bevandrade tolvåringar.
Gradvalls bok är både underhållande rolig läsning men också väldigt pedagogisk, den är dessutom skriven så att du inte behöver vara insatt eller veta en massa namn, de förklaras under resans gång.
Sen när jag blev punkare så skulle man ju inte gilla disco eller Abba men jag var ju dj på fritidsgården Träffen och gillade disco, samtidigt om jag skulle hitta ett kassettband från sommaren 78 så skulle nog ”Summer Night City” sitta där mellan Patti Smiths ”Because the night” och Problems ”90000”. Sommaren 1980 köper jag till många vänners förvåning ”The Winner takes it all” på single men det roliga att en av Gävles meste puritanpunkare (roligt info i boken var att hon som skrev storyn till Mamma Mia musikalen/filmen var en gammal punkare) älskade också låten så vi slängde på den på fester som normalt dominerades av ”Staten & Kapitalet” och ”Nu ska vi ha kul” . Året efter läser jag en text där Johan Kinde berättar om sina 5 just då favoritlåtar, 4 av de hade jag men den femte var ”Kisses of Fire” med Abba, av en slump fanns den skiva på rea på Skivbutiken där jag extraknäckte, köpte den och diggade i smyg.
Det intressanta med Abba är att de blev bättre och bättre för varje skiva, visst många stora låtar finns på de tidiga albumen men de innehåller också en hel del utfyllnad, speciellt rocklåtarna.
När U2 gjorde ”Dancing Queen” under Zoo Europa turnén trodde Björn & Benny att de var ironiska men det var de inte, samma sak när Sisters of Mercy körde ”Gimme Gimme Gimme ( a man after midnight) det var inte mening som något roligt utan bara en cover på en bra låt.
Jan Gradvall tar också fram en sak som jag nog inte tänkt på men känns självklar när jag lyssnar nu, det är vemodet, melankolin som finns i de bästa Abba låtarna. Vemod, jag har alltid gillat sorgsen musik mer än glad musik, avskyr låtar som ”Celebration” och ”I’m so Excited” men det behöver inte vara självmords deppigt som Townes ”Kathleen” eller Johnny Cash ”Hurt” utan det får gärna ha en ton av vemod, jag älskar det lite sorgliga Pet shop Boys, men är måttligt förjust när de gör High NRG disco. I Abbas katalog är jag väljer jag gärna bort ”I do, I do, I do, I do”, ”Hasta Manana” och ”Thank you for the musik” för att istället höra ”The Day before you came” som lätt hade kunnat vara en Petshop Boys låt.
När Anders Sundin, Jan Sundström och jag skulle skriva en bok om Gävle Folketspark var det som en skatt när vi hittade bilder på Abba i Gefle Dagblads arkiv, bilder som aldrig blivit publicerade. sen när boken blev en utställning på Länsmuseet i Gävle fick de såklart bli den centrala punkten.
Boken är rolig att läsa, det enda jag skulle vilja veta mer om hur kontraktet med Playboy music för singlarna ”People Need Love” och ”He is your Brother” gick till. Lokalpatrioten i mig skulle vilja veta mer om när Agneta Fältskog skrev ”Men natten är vår” till Kicki Moberg, den singeln som också innehöll den outgivna Abba låten ”I’m still Alive” här i svensk översättning ”Här är mitt liv” men det är givetvis petitesser.
Peter Alzén
Idag är ABBA legendariska i den allmänna musikaliska kanonen, de är så gigantiska att deras avatarer (Abbatarer) uppträder nu i England för utsålda hus. Samlingsskivan ABBA Gold har sålt mer än 26 miljoner exemplar, dessutom gavs en More Gold samling ut och om inte det vore nog så har de även gjort Abba Oros – Grandes Exitos en hitsamling med spanska versioner av deras hits.
Jag såg Abba på Köpmanberget i Hudiksvall sommaren 1975, året innan hade jag fått Waterloo på kassett av min moster för jag barnvaktat hennes son. På den tiden kunde man inte köpa band T-shirts men det fanns ibland ställen som pressade på ett tryck på tröjor, jag fick en orange med en bild på Abba i fram, på ryggen stod det PETER. Ibland brukar jag säga att jag hade ingen riktig musiksmak innan punken men det är inte riktigt sant, Sweet, Alice Cooper, Bowie och Abba var favoriter men mest lyssnade jag på det som Kaj Kindvall spelade på radion.
Kompisars storbrorsor retades gärna för de såg ned på Abba, de gillade Zappa och Prog, poplåtar var lite larvigt och de spelade gärna ”Doin the omoralisk schlagerfestival” för oss mindre bevandrade tolvåringar.
Gradvalls bok är både underhållande rolig läsning men också väldigt pedagogisk, den är dessutom skriven så att du inte behöver vara insatt eller veta en massa namn, de förklaras under resans gång.
Sen när jag blev punkare så skulle man ju inte gilla disco eller Abba men jag var ju dj på fritidsgården Träffen och gillade disco, samtidigt om jag skulle hitta ett kassettband från sommaren 78 så skulle nog ”Summer Night City” sitta där mellan Patti Smiths ”Because the night” och Problems ”90000”. Sommaren 1980 köper jag till många vänners förvåning ”The Winner takes it all” på single men det roliga att en av Gävles meste puritanpunkare (roligt info i boken var att hon som skrev storyn till Mamma Mia musikalen/filmen var en gammal punkare) älskade också låten så vi slängde på den på fester som normalt dominerades av ”Staten & Kapitalet” och ”Nu ska vi ha kul” . Året efter läser jag en text där Johan Kinde berättar om sina 5 just då favoritlåtar, 4 av de hade jag men den femte var ”Kisses of Fire” med Abba, av en slump fanns den skiva på rea på Skivbutiken där jag extraknäckte, köpte den och diggade i smyg.
Det intressanta med Abba är att de blev bättre och bättre för varje skiva, visst många stora låtar finns på de tidiga albumen men de innehåller också en hel del utfyllnad, speciellt rocklåtarna.
När U2 gjorde ”Dancing Queen” under Zoo Europa turnén trodde Björn & Benny att de var ironiska men det var de inte, samma sak när Sisters of Mercy körde ”Gimme Gimme Gimme ( a man after midnight) det var inte mening som något roligt utan bara en cover på en bra låt.
Jan Gradvall tar också fram en sak som jag nog inte tänkt på men känns självklar när jag lyssnar nu, det är vemodet, melankolin som finns i de bästa Abba låtarna. Vemod, jag har alltid gillat sorgsen musik mer än glad musik, avskyr låtar som ”Celebration” och ”I’m so Excited” men det behöver inte vara självmords deppigt som Townes ”Kathleen” eller Johnny Cash ”Hurt” utan det får gärna ha en ton av vemod, jag älskar det lite sorgliga Pet shop Boys, men är måttligt förjust när de gör High NRG disco. I Abbas katalog är jag väljer jag gärna bort ”I do, I do, I do, I do”, ”Hasta Manana” och ”Thank you for the musik” för att istället höra ”The Day before you came” som lätt hade kunnat vara en Petshop Boys låt.
När Anders Sundin, Jan Sundström och jag skulle skriva en bok om Gävle Folketspark var det som en skatt när vi hittade bilder på Abba i Gefle Dagblads arkiv, bilder som aldrig blivit publicerade. sen när boken blev en utställning på Länsmuseet i Gävle fick de såklart bli den centrala punkten.
Boken är rolig att läsa, det enda jag skulle vilja veta mer om hur kontraktet med Playboy music för singlarna ”People Need Love” och ”He is your Brother” gick till. Lokalpatrioten i mig skulle vilja veta mer om när Agneta Fältskog skrev ”Men natten är vår” till Kicki Moberg, den singeln som också innehöll den outgivna Abba låten ”I’m still Alive” här i svensk översättning ”Här är mitt liv” men det är givetvis petitesser.
Peter Alzén
torsdag 4 januari 2024
1984
1984
I de sista dagarna av 1983 så frågar Ola Claesson mig om vi ska bilda ett band, han hade tidigare försökt få Sonny Jansson att jag skulle sjunga i Bizarre sex men Sonny hade förståeligt vägrat.
Så Ola bildar ett nytt band med mig och eftersom vi är på fest hos Rickard på Runebergsvägen så frågar vi givetvis även om han vill vara med – ok om jag får spela gitarr säger trummisen i Bizarre och vips är vi ett band. Rytmen får skötas av min lillebrors kvadratiska rytmbox som hade en bunt givna rytmer att spela till.
Metal Mean Machine repar in Walking on Guilded splinters och några låtar som vi improviserar fram. På sommaren så hänger jag som vanligt vid flippret på Princess och där frågar jag nog Mattias om han vill vara med i vårat tuffa band. Han accepterar.
Annars muckade jag från KA1 i mars, (vi blir utslängda från Gröna Jägaren och kom inte in på Ritz dagen innan muck) och hade absolut ingen aning om vad jag skulle göra med mitt 21 åriga liv. Jag visste att en del jag kände gick köksutbildningen uppe på AMU, det kanske man borde prova på men på Arbetsförmedlingen sa de att man kunde bara börja i augusti och januari så fick jag någon sorts anställning där tills hösten kom. Gjorde mackor, servade automater med dem och juice.
Sen på sommaren kom jag på att vi skulle åka flotte på Klarälven, det var jag, Jomma, Anders och Gurra. Vi skulle ha fester med alla andra ungdomar som åkte flotte där, tror det regnade mestadels av tiden och de andra som vi mötte var tyska barnfamiljer. På Roskilde såg vi Johnny Winter sola på sin gitarr i 200 timmar, i alla fall kändes det så men några i publiken kastade flaskor på honom tills han gav upp, tack för det. Killing Joke och New Order var grymt bra om jag inte minns fel.
Troligen var jag dj på både Fenix och Wictoria en del saker de där åren flyter lite ihop och sen hade jag en flickvän med namn från en Costellolåt. Jag var i Borlänge och såg när Gefle IF åkte ur Allsvenskan.
Otroligt minns jag inget vad som hände i världen allmänt 1984 förutom att det var ett OS-år men som vanligt hörde jag en massa bra musik.
Peter Alzén
Metal Mean Machine repar in Walking on Guilded splinters och några låtar som vi improviserar fram. På sommaren så hänger jag som vanligt vid flippret på Princess och där frågar jag nog Mattias om han vill vara med i vårat tuffa band. Han accepterar.
Annars muckade jag från KA1 i mars, (vi blir utslängda från Gröna Jägaren och kom inte in på Ritz dagen innan muck) och hade absolut ingen aning om vad jag skulle göra med mitt 21 åriga liv. Jag visste att en del jag kände gick köksutbildningen uppe på AMU, det kanske man borde prova på men på Arbetsförmedlingen sa de att man kunde bara börja i augusti och januari så fick jag någon sorts anställning där tills hösten kom. Gjorde mackor, servade automater med dem och juice.
Sen på sommaren kom jag på att vi skulle åka flotte på Klarälven, det var jag, Jomma, Anders och Gurra. Vi skulle ha fester med alla andra ungdomar som åkte flotte där, tror det regnade mestadels av tiden och de andra som vi mötte var tyska barnfamiljer. På Roskilde såg vi Johnny Winter sola på sin gitarr i 200 timmar, i alla fall kändes det så men några i publiken kastade flaskor på honom tills han gav upp, tack för det. Killing Joke och New Order var grymt bra om jag inte minns fel.
Troligen var jag dj på både Fenix och Wictoria en del saker de där åren flyter lite ihop och sen hade jag en flickvän med namn från en Costellolåt. Jag var i Borlänge och såg när Gefle IF åkte ur Allsvenskan.
Otroligt minns jag inget vad som hände i världen allmänt 1984 förutom att det var ett OS-år men som vanligt hörde jag en massa bra musik.
Peter Alzén
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)