I dagarna släpps boken som berättar historien om det legendariska punkbandet The Clash på förlaget Modernista. Boken som visar historien ur bandets eget perspektiv, inget tyckande från någon besserwisser-journalist utan bara medlemmarnas egna ord. Från de stapplande stegen i jakt på medlemmar till det mer eller mindre abrupta slutet. Boken är en snygg paperback full med bilder som visar oss det kanske snyggaste bandet genom tiderna.
Första gången jag hörde The Clash var i april 1977. Radions ”Discorama” spelade ”White Riot” en lördag och det var inte bara kärlek vid första öronkontakten utan även det var en minut och 52 sekunder med det mest energiska jag någonsin hade hört.
Från ”White Riot” till ”Rock The Casbah” var Clash ett av de få banden som konsekvent vägrade sälja sig. Trots att de växte sig allt större fortsatte de sin passionerade idealism. I stället för att spela för 30 000 i New York valde de att spela 17 kvällar i rad på det mycket mindre stället Bond Street.
Inte nog med att de gjorde det fantastiska dubbelalbumet ”London Calling”, de sålde det för enkelpris och när de sen ville visa upp sin hela musikaliska pastell på trippelalbumet ”Sandinista” (bara titeln säger allt) så valde de även då att sälja det billigt så alla fans skulle ha råd. Givetvis på bekostnad av deras egna intäkter.
Inte nog med att bandet kallade sin första USA turné för ”The Pearl Harbour Tour”, de skrev även ”The best band ever” på biljetterna! Och genom att de alltid bjöd in fansen efter spelningarna så tog de bort barriärerna mellan band och publik.
En gång åkte Paul och Joe in i finkan tillsammans med några fans efter en spelning. Tillsammans satt de då hela natten sjungande Clash-låtar, dan efter skrevs ”The Prisoner”.
The Clash liknade aldrig något annat band med sin ständigt upproriska och politiskt färgade och samtidigt alltid lika stilsäkert vi mot dem hållning. En trummis drogberoende, en gitarrists ego och ett arbetsschema där de inte vilade på fem år gjorde att bandet gick in i väggen och visserligen inte dog knall och fall utan imploderade till någon mycket tristare.
Den engelska upplagan av boken har i inbunden form sålts i över 100 000 exemplar.
Thåström har sagt att The Clash är det bästa han någonsin sett och Per Persson (ni vet, han med Packet) hoppade en gång i tiden över en hockeymatch med Alfta. Inför en bortamatch ringde Persson och sa att han inte kunde vara med. Anledningen var att han skulle vara hemma och lyssna på ”London Calling” som precis hade kommit. Många punkpuritaner hade emellertid problem med att The Clash inte var som de borde
Den legendariske fanzinet Sniffin’ Glue sa att punken dog när Clash skrev på sitt skivkontrakt för CBS, men mest hade puritanpunkaren problem för de utvecklades och vägrade låta som Sham 69 utan blandade in reggae, soul, rock’n’roll och funk
Att säga saker som att Clash är Stones för min generation är väldigt överdrivet, Clash hade en del singlar som nosade på topplistan och deras album var topp-10, men deras enda riktigt stora hit kom ett decennium efter att de lagt av, nämligen ”Should I Stay Or Should I Go” och det tack vare en reklamfilm för ett jeansmärke.
Vi som lyssnade på Clash älskade verkligen dem och tiden har varit väldigt god mot bandet. För varje år som gått har deras musik blivit mer och mer klassisk och för en som växt upp med dem som ledstjärnor tycker givetvis att boken är en given julklapp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar