Kanske är det bästa jag vet Bowies sjuttiotal
När jag var tio år hade jag inte råd med så många skivor så Sätras biblioteks skivavdelning fick äran att bredda min musik, men mycket av musiken som fanns där var sånt som på den tiden fick bra kritik och i en extremt proggstyrd press på sjuttiotalet så var det för en som ännu inte ens blivit tonåring mycket som var konstigt och jobbigt. Några pärlor fanns förstås Alice Cooper, en del tuff hårdrock men framför allt så hade de en del som kunde kallas glam T.Rex, Roxy Music och så Bowies Pin-ups.
Pin-ups innehåller Bowies favorit från sin tid som en av Londons top mods
See Emily play var nog den första sång som fångade mitt intresse, på baksidan stod vilka som spelat in originalen till låtarna men på See Emily Play stod det Syd’s Pink Floyd, på den tiden fanns inget Internet och inga uppslagsverk om popmusik så det tog mig flera år att fatta att det fanns ett ”annat” Pink Floyd än de där som hade skivorna utan text på biblan där i Sätra.
Bowie fortsatte under hela sjuttiotalet att vara min hjälte även när jag upptäckte punken och fann en ny förtjusning så var det ingen barlast att behålla Bowie som favorit.
När jag sen ville börja bredda min musiksmak så var det ett enkelt val att leta rötterna, originalen till bra covers som man hörde, på så sätt fick The Clash mig att höra Junior Murvins Police & Thieves & Sex Pistols version av No fun gjorde det samma.
Men brittiskt sextiotal var ett ganska outforskat område, visst hade man fått i sig lite Beatles, Stones, Who och Kinks men hjälp av Pin-ups som karta så kunde man upptäcka Pretty Things, Sorrows, Easybeats och Syd Barrets Pink Floyd.
1981 köpte jag boken David Bowie Black Book, där det berättas historier om alla album som kommit med mannen. Där fick jag se att även låtar som Fill your Heart på Hunky Dory och It Ain’t easy på Ziggy Stardust var covers, men att hitta skivor med Biff Rose eller Ron Davies var inte så lätt på 80 talet, låtar som han spelade in efter Pin-Ups som Eddie Floyds Knock on Wood, Stones Lets spend the night together och Beatles Across the Universe var inga problem att hitta. Att Wild is the Wind inte var hans låt var nästan chockerande ofattbart, så bra som den var men På Scary Monsters gjorde han en låt från Tom Verlaines första och den hade jag givetvis redan, på Lets Dance plattan inleds med Criminal World som i original var en låt med duon Metro, som av en slump sprang jag på deras skiva bara några månader senare 83 på en av skivbörsarna på St Eriksplan. Att han under tiden spelade in Bruce Springsteen låtar bortser jag helt fräckt ifrån då de gavs ut mycket senare, Alabama Song är också förbisedd mest för jag vet inte vilken som ska klassas som originalet.
Förmodligen gör jag en volume 2 av detta senare.
Peter Alzén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar