Recensenterna

I somras var det storm i detta vattenglas som kallas mediaSverige då musiktidningens Gaffas recensent totalsågat Takida, i och för sig inget ovanligt men de flesta tyckte nog att han gick över gränsen när han kallade sångaren mongoloid.
Att vara elak i recension är något som är grundmurat i recensentkåren men framförallt är det väldigt enkelt.
Speciellt så drabbar det band som det är legitimt att sparka på, Måns Ivarsson på Expressen recenserade en konsert med Toto en gång i tiden med en hel flod av zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Charles Shaar Murray i NME skrev ned Yes med ordet No och Lee Hazlewoods album Poet, Lover or Bum med ordet Bum. NME var kanske urtypen för kaxig journalism och många svenska journalister följde efter. Kjell Häglund sågade Lena Ph i Aftonbladet med orden ”en hysterisk bondkärring"!, Han fick sen skrivförbud av tidningen och om jag inte missminner mig så toksågade han Agnetha Fältskog så att skivbolaget vägrade annonsera där så det kanske bara var droppen som fick bägaren att rinna över.

Andres Lokko skrev om E-types skiva ”Loud Pipes Saves life” inte nog med att skivan placerades i genren Barn så skrev han också ”Målgruppen är oerhört små barn med dåliga föräldrar”. Men ibland blir det bara trist som när Patrik Isaksson fick recensionen ”Men herregud” i Norran eller så blir det plumpt som när The Buzz kallades The Bajs i denna tidning i somras eller som när GP skrev att Nickelback spelade ”själlös radio-hårdrock som rimligtvis har tagits fram för att tortera misstänkta terrorist”

I dagarna släpptes Nanne Grönwalls rockcover skiva som är sannerligen en hemskt dålig skiva, hennes versioner av Clash, Ramones och Sham 69 är förvisso spännande och modigt men bedrövligt, skivan var så dålig att Dalarnas tidning konstruerade ett helt nytt betyg, de dalahästar de normalt brukade ge räckte in till för att beskriva skivans uselhet, det blev istället en dalahäst nedmald i en köttkvarn. Jag ska erkänna att jag visst har skrivit ned skivor och varit lite bitsk i mina krönikor men de senaste åren har jag försökt plocka fram saker jag vill att DU ska bli intresserad av istället för att vara elak för det är som Morrissey (som förövrigt är en av de vassare tungorna i vår tid)

It's so easy to laugh
It's so easy to hate
It takes strength to be gentle and kind

En recension i en annan kategori men väldigt minnesvärd är Lars Nylins recension i den då musiktidningen Slitzs av Depeche Mode album Music for the Masses om kom 1987,
Nylin satte ett frågetecken i betyg, eftersom den bara fanns på CD och ingen på Slitz ägde en tocken modern apparat. Han gick till teknikangrepp mot skivbolagen men skrev i alla fall att "ljudet ska visst vara bättre"

Peter Alzén