Wire

Vad jag gillar mest med Punken från 76-78 är att det fanns inga regler, inga uniformer och inga förbjudna uttryck. Allt som var utanför den normala rockramen räknades som punk.
Jag är kanske lite knepig men jag tycker, precis som det står på Ebba Gröns första single, att punk är Anti-rock. Nu förstår ni att den andra punkvågen som kom med band som Cockney Rejects, Exploited och annan OI inte var nåt för mig.
Däremot räknar jag gärna band som The Fall, Subway Sect och Wire som punk.
Wire var lite äldre än de andra banden och om jag inte missminner mig så var det konststuderande på riktigt inte som de andra banden som skrev in sig för att få studiebidrag. Deras första album Pink Flag (77)

hade 21 spår som var både anarkistiska och nihilistiska. Från första spåret Reuters mörka och lite monotona till 12XU explosions liknande är det en fantastiskt rolig platta. Låtar som Lowdown, Ex-lion Tamer och Mr Suit är lysande i sin enkla form.
Uppföljaren Chairs Missing (78)

är lite mer mogen och inte alls punkig i dess konservativaste form. Mer Brian Eno och tidiga Pink Floyd än Clash om man säger så. Skivan innehåller fantastiska låtar I am the Fly,
Outdoor miner

(som blev en liten liten hit) och I feel mysterious today, men många låtar känns väl arty för sitt eget bästa.
Sen kom 154
(79)

som blev deras sista i den första perioden. De turnerade med Roxy Music och stilen var lite mer postpunk men de behöll sin fina melodikänsla även om de blivit lite mörkare. De återkom 1985 men det är en helt annan historia.

http://open.spotify.com/user/peckapunk/playlist/3bvXDC93LsJEzUCm0lzQB2


Peter Alzén