The Harder They Come

Tack Pinch & Shackleton!

När Lord Carnarvon lät finansiera utgrävningen av Tutanchamons grav i november 1922 kunde han omöjligen veta vilket öde han hade framför sina fötter. Engelsk tidning basunerade tidigt ut ”Den som sätter sin fot i Tutanchamons gravkammare kommer att drabbas av olycka.”  Inom loppet av fem månader kom tragedierna att avlösa varandra. Först blev Carnarvons älskade kanariefågel uppäten av en kobra, strax därpå avled han själv i sviterna av lunginflammation och myggbett. Några veckor senare dog hans trebente hund under mystiska omständigheter efter dagar och nätter av ylande och sorg. 

Utan att överdriva nämnvärt skulle Pinch and Shackletons musik kunna vara de mardrömmar som skugglikt svävade omkring i antikens Egypten. Ett slags eget väsen som borrade sej in mellan folkets tinningar och skapade kaos och oreda i byarna. Det är en slags urtids dub, mörk och högst filmisk variant på dubstep med elektro-akustisk inramning som duon Rob och Sam skapat. Med orientaliska rytmer, förvrängda vokalsamplingar, syntar och sakrala orglar, panik och paranoia, handklapp, bjällror, klockor plus en och annan kalldusch har den brittiska duon inrett sitt mest privata rum. Utsikten från fönstret är över ett gnistrande och spöklikt Antarktis. Det enda tecknen på liv är resterna från någon förmodat olycksartad expedition och ett par kisande isbjörnar som försöker härda ut den ångande och vibrerande kylan. Annars är det mörkare och ödsligare än i Lars Molins Midvinterduell.

Ibland beter sej musiken som ett slags blint och vilset djur av obestämd art som famlar i sitt eget mörka gryt. Det är farlig dramatik, flykt och förvirring i underjordiska gångar bland damm och svår hetta. Ibland känns det som kuslig och barnförbjuden musik till någon gotisk marionetteater signerad Karin Dreijer. Albumets dystra atmosfär och haltande lunk har en tendens att bli svårt beroendeframkallande, ge alldeles underbara köld-och-frostskador i hörselgångarna. Skulle Brian Enos sista önskan rent hypotetiskt vara att få begravas i konungarnas dal kring Luxor, och någon fann hans kvarleva om ett par tusen år så är jag rätt säker på att hans skelett skulle utsöndra musik som lät just precis så här.

MVH

Hammershöi