Allt är i rörelse..........
Allt är i rörelse. Paul Weller har alltid varit en mental joggare. Han har alltid haft lite för många myror i benen. Från första singeln med The Jam, In The City våren 1977 har många och krångliga vägar tagits.
På Sonik Kicks kokar Paul Weller tysk kålsoppa. Krautrock. Efter några skedar exploderar också välbekanta smaker av traditionell brittisk psykedelia och postpunk i munnen. Antagligen har den smått hypnotiska, elektroniska duon Silver Apples spisats flitigt i det Wellerska musikrummet. Även en smått rökig, jazzig dub serveras i Study In Blue, där någon trakterar melodikan som om självaste Augustus Pablo var återuppstod.
Ingen spottar och fräser som Paul Weller. Ibland reflekterar han bara över själva åldrandet, eller något om Syd Barrett, ibland är han bara Wellerskt tvär med näsan i vädret.
Tempot är högt och spåren korta. I The Attic och The Dangerous Age ringer det Blur, Kinks och Bowieska-klockor hela söndagen.
Thereminer och syntar bökar och stökar över riff, stråkar och monotona Neu-trummor. Trots att det på pappret kan låta som ett överdrivet frossande i retro/nostalgi så låter faktiskt Sonik Kicks som något av det allra piggaste, mest engagerande och modernaste han någonsin gjort. Klassisk rock har ännu en gång gått på maskeradbal och gjort sig smått oigenkännlig.
Mitt i ljudkonfettin och experimentlustan smyger sig två ypperliga ballader in - By The Waters låter som ett uppdaterat Style Council i sitt esse, samt i den avslutande och smått storslagna Be Happy Children, där dottern Leah aningen oväntat körar. De bägge borde förståss ingå på var mans blandband denna vår.
Paul Weller gör än en gång det han är allra bäst på – nämligen att gå sin egen väg och aldrig blicka bakåt.
Mvh
Hammershöi
Hammershöi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar