Pubrock började i mitten på sjuttiotalet som en reaktion på att band som Led Zeppelin och Pink Floyd blivit uppblåsta, introverta och allmänt långt ifrån sin publik. Någonstans mellan där Stones blev trötta och punken kom, fanns det en energisk pubscen i England med band som Dr Feelgood, Ducks Deluxe och Eddie and the hot Rods. Musiken de spelade på var en uppspeedad version av klassiska Stones & Pretty Things riff men en liten portion country och ett uns soul. Pubrock är en extremt engelsk företeelse men är byggd på amerikanska influenser.
Egentligen är jag för ung (smaka på den ni kids) för pubrock, det var sånt man läste om på Mats Olssons POP-sidor på sjuttiotalet men tyckte de var gamla, jag föredrog Clash, Adverts och Ramones. Pubrocken kunde då kännas lite segare, lite tröttare och kanske till och med lite gubbigare, men idag så är det inte bara min ålder som har kommit ikapp pubrocken utan så är det faktiskt så att musiken har överlevt trender och tider väldigt bra, nu ska jag givetvis säga att det är en viss skillnad på de olika banden som fanns, band som Fabulous Poodles, Chilli Willi & the Red Hot Peppers och Split Rivitt låter idag mer som trötta dansbandsmusiker som försöker spela rock men om man hör de knivskarpa Dr Feelgood (Down by Jetty är ett måste i skivsamlingen), de coola Ducks Deluxe, de popiga Kursaal Flyers eller varför inte den snudd på punkiga Eddie and the Hot Rods så hör man musik lika klassisk som Rolling Stones ”Paint it black” eller varför inte Stone Roses ”She bangs the drum”.
För några år sedan släppte BonnierAmigo en dubbelsamling med pubrock som Mats Olsson satt samman och även om hans berättelser om fuktiga källare, många pints of bitter påminner mest om en svunnen tid så är det en alldeles utmärkt introduktion till genren i fråga. Det finns några fler bra samlingar som Naughty Rhythms (kan vara lite lurig att hitta) och den lite ojämnare Goodbye Nashville, Hello Camden Town, Det finns även en hel del original plattor som är värda att äga, även om vinylpriserna på dem gått upp så är det fortfarande inte så speciellt dyrt. Även om ni fortfarande sitter som små frågetecken om pubrockens betydelse så kom det ur denna korta historia en hel del musiker som lyckades ganska bra, 101’ers hade Joe Strummer på sång som sen hamnade i Clash men även de som klassades som New Wave i slutet av sjuttiotalet, Graham Parker & the Romours, Ian Dury & the Blockheads, Motors och även kanske Elvis Costello är spunna härifrån.
Ett av Sveriges största band Refreshments (förövrigt det enda moderna och det enda svenska bidraget på den tidigare nämnda Mats Olsson samlingen) skulle inte ha funnits om inte denna musik hade spelats men den artist som egentligen har tjänat mest på detta är Nick Lowe, en gång i tiden ledare för pubrockbandet Brinsley Schwarz, som då spelade in låten ”(What’s so funny ´bout) peace, love and understanding” sedan blev han succéfylld producent för Damned och Elvis Costello innan han startade supergruppen Rockpile men hans ekonomiska jackpot blev när den minst sagt bleke saxofonisten Curtis Stiger gör en cover på Brinsley låten till Whitney Houston/Kevin Costner soundtracket ”Bodyguard” och eftersom den skivan är en av världens mest sålda filmmusik så spelade det inte så stor roll att den där usla saxofoncovern inte gjorde så mycket väsen av sig, tror inte ens den hörs i själva filmen men pengarna trillade in och minst 10 million kronor hamnade hos Nick Lowe, som lät allt gå tillbaks till musiken genom att spela in fina, vuxna och påkostade skivor men det är en helt annan historia. Jag har som ni ser gjort en egen pubrock samling som ni givetvis kan ladda ned, det här är skivan för oss alla som växte upp med Expressens popsida på lördagar, det är ”A pint of lager and a pack of crisps”, det är lukten av sunkiga toaletter och svettiga kvällar när mestadels män ruskar sina jeansbeklädda ben till tonerna av Dr Feelgood eller Nick Lowe. Det är musik som åldrats med stor värdighet och för några år sedan var jag på CC-puben för att kolla in Eddie and the hot Rods göra en kanonspelning. Låtar som Dr Feelgoods ”Roxette” (undrar vem som tog sitt gruppnamn där) och Ducks deluxe ”Coast to coast” är lika tuffa idag som de var 1974.
Peter Alzén
1.Ducks deluxe - Coast To Coast
2.Lew Lewis - 1-30, 2-30, 3-35
3.Kilburn and the high roads - Rough kids
4.Dave Edmunds - A shot of rhythm and blues
5.Dr Feelgood - Keep It Out Of Sight
6.Kursaal flyers - Cruisin' for love
7.Eddie and the hot rods - Teenage depression
8.Ace - I ain't gonna stand for this no more
9.Graham Parker & The Rumour - Soul Shoes
10.Chris Spedding - Bedsit girl
11.Bryn Haworth – I won't lie (this time)
12.Count Bishops - Teenage letter
13.Vibrators - We Vibrate
14.Legend - Georgia George
15.Memphis
16.Brinsley Schwarz - Country Girl
17. Stray - Oil Fumes & Sea Air
18.Ian Gomm - Come on
19.101’ers – Keys to your heart
20.Mick Farren - I Want a Drink
21.Kursaal Flyers - the sky is falling in our love
22.Brinsley Shwarz - There's A Cloud In My Heart
23.Wreckless eric - Take the Cash (K.A.S.H.)
24.Frankie Miller - In no resistance
25.Inmates - Love got me
26.Nick Lowe – So it goes
Ladda ned här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar