Jazz Är Farligt!
Att lyssna igenom den tyska saxofonisten/frijazzaren Peter Brötzmanns LP Machine Gun från 1968 i ett par bekväma hörlurar, skulle kunna liknas med att sitta väldigt lättklädd i en snödriva en dryg timme en blåsig januarinatt då termometern visar -20, och man bokstavligen fryser hela arslet av sig.
Man börjar skaka, gnissla tänder, snora och snörvla. Men, efter den där timmen, precis när man blå i ansiktet huttrat sej hela vägen hem, tagit sej in och känt värmen, det är precis då och där som den nyliga köldchocken från snödrivan på något underligt vis kan liknas vid ett sjujädrans reningsbad. En slags själslig propplösare. Däri ligger en av det kanske viktigaste anledningarna till Machine Guns existensberättigande, och att den därför inte hamnat bakom galler eller i en tvångströja.
Brötzmann med kamrater försöker bokstavligen blåsa och banka skallarna av sina lyssnare. Det är ett fascinerande kaos, ett musikaliskt vansinnesdåd, ett obehagligt gatupplopp i ”musik”. Det låter så aggressivt och intensivt att hörselgångarna skakar av rädsla. Deras tanke var inte heller att bjuda eventuella lyssnare på några blå insmickrande ballader, eller på något dansvänligt av sorten Sonny Rollins eller Dexter Gordon ägnat sej åt. De dansade istället hängivet efter det monster som galenpannorna Archie Shepp, Albert Ayler och Don Cherry på andra sidan atlanten släppt lös. Men, de höjde ribban ännu ett hack. Men de ville skapa något helt eget och unikt, tänja på så många gränser de bara kunde och var kapabla till. Som om deras intention var att tonsätta det mänskliga vansinnet.
Jag skulle vilja ha sett ansiktsutrycket på ljudteknikern under den ljudmassaker som ägde rum den försommaren i Berlin. Sett ögonen på alla inblandade musiker under och efter inspelningen. Och vad gjorde de förresten efter inspelningen? Gick de på en svartvit matinéfilm av Walt Disney med de nu så uttänjda kindpåsarna fulla med popcorn? Eller tog de ett par treo och en rejäl stänkare för att sedan lägga sej på närmaste madrass och svimmade? Kanske gick de rent av på någon högst underjordisk och politisk lokal, där de satt upprymda och drack billigt rödtjut, glufsade linsgryta för att sedan kedjeröka hemrullade cigarretter natten lång och smida planer för en beväpnad revolution? Man blir nyfiken.
Frijazzen kan i sina intensivaste stunder/utbrott vara direkt plågsam, men i samma ögonblick är den svårt fängslande, förlösande och alldeles förtjusande. När dess utövare är som mest bångstyriga, plågade och bullriga är det som att sugas in i det allra djupaste i människans själ och hjärtkammare. Hemligheter och trauman brädas ogenerat upp. Man får tillträde till deras blodomlopp, får en ibland alldeles för privat guidad tur i känslostormen.
Ibland behöver inte musik vara så himla tydlig, lättillgänglig, bildande eller matematisk, inte sexig, rörlig, eller ens smått charmig. Det behöver inte alltid finnas utstakade musikaliska vägmärken längs med ljudspåren. Ibland är det så oerhört befriande när musiken istället ter sig likt oberäkneliga giftormar mellan tinningarna. I ärlighetens namn är innehållet på Machine Gun ganska fult, äckligt, motbjudande och skrämmande. På ett vis är musiken en osmaklig soppa, en väldigt komplex instrumental improviserad utdragen frustration. Men inom genren är den ett mästerverk.
Slagverkaren Sven-Åke Johansson som är en av de två hårt bankande på albumet (bosatt i Berlin sen 1968) lär ha varit en av de allra första batteristerna på den europeiska frijazz/minimalism/avant-garde-scenen på sextiotalet, 2002 satte han upp sitt eget verk Konsert För 12 Traktorer i Sverige.
Mvh
Hammershöi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar