Jag tror inte 2019 går till historien som mitt bästa år. Visserligen såg jag en del roliga konserter där Nick Cave på Cirkus var det bästa
men jag borde ha åkt ned till huvudstaden när Algiers, Amyl & The Sniffers eller Detroit Cobra spelade. det var lite dåligt och slött av mig
här är i alla faöö drygt 100 grymma låtar från 2019
Peter Alzén
söndag 29 december 2019
lördag 14 december 2019
London Calling
London Calling
Julen 79 blev en vattendelare för punkarna i min lilla stad, det var vi som omfamnade London Calling och bara älskade all blandning den gav oss men sen fanns de som var mer puritanska och tyckte Clash hade sålt sin själ och slutat med punk, de kunde erkänna att några få spår var bra.
Penny Smith knäppte några rullar svartvita kort på Take the 5th turnén i USA, framförallt de på Palladium i New York hamnade på konvolutet. Det legendariska konvolutet gjordes av Ray Lowry och både den första titeln The Last testament och omslaget skulle vara en passning till Elvis Presleys första album som födelsemärket för rock, nu skulle Clash begrava rockmusiken. Vilket är lite komiskt med hur mycket de tittar bakåt i rockhistorien på detta album.
Idag känns bilden på Paul smashande sin bas som ett ikoniskt rockfoto men Pennie Smith som tog bilden var ganska missnöjd med den, inte så mycket med motiv men mest för att det var oskarpt. Hon blev övertalad genom att de andra pekade på Dylans Blonde on Blonde omslag som också var lite i oskärpa.
London Calling är en skiva som får din skivsamling att växa åt en massa olika håll, idag kanske man kan fnissa lite åt Joes revolutionsromantik men som 16 åring var det bara coolt och tufft.
London Calling
Det är lätt att vara väldigt trött på titelspåret. När jag var dj på stans rockklubbar på 80-talet spelades den lika ofta som Iggy Pops ”The Passenger” så då fattar ni hur ofta det var. Det som var intressant är att det var bara i Europa som London Calling var det givna singelvalet. Både i USA och i Australien tyckte skivbolagsmänniskorna att Clampdown var låten som skulle brejka The Clash in i den stora musiklyssnande massan.
Låten i sig är ju fantastisk när man tänker efter, en låt som på ett apokalyptiskt sätt pratar om miljöförstöring. Joe Strummer lyssnade alltid på nyheterna och hösten 79 pratades det om översvämningar, kärnkraftshaveri och maktkampen i världen.
Joe får ned allt i en lysande text och dessutom kopplar han ihop det till BBC:s gamla sändningar till sina kolonier där ute i världen. Sen var det inget snack om att album titeln byttes från The Last Testament till London Calling.
Brand New Cadillac
Den första låt som spelades in till albumet.
Efter att i flera år hävdat ”We sing in English” och ”I’m So Bored With The USA” börjar nu bandet våga älska den amerikanska rock’n’rollen. Vince Taylor And His Playboys släppte låten på singel 1959, ibland omnämns den som den första brittiska rocklåten även om både Tommy Steeles ”Rocking with the Caveman” och Cliff Richards ”Move it” kom före.
Låten fanns i den legendariska jukeboxen på Malcolm Mclarens affär SEX redan 1974 men 1976 släppte skivaffären Rock On den på singel på sitt nya skivbolag Chiswick och plötsligt fick låten ett nytt liv utanför Teddy boys-sfären.
Chiswick släppte ju även skivor med Joes gamla band 101'ers så allt faller ju logiskt. Att de spelade in den var för de ville ha något lätt att värma upp till eftersom väldigt få låtar var skrivna innan de gick in i Vanilla studios.
I Sverige var det någon tidning som skrev att Clash hade lirat in en Hep Stars-låt. Det är förvisso en bagatell men en mycket rolig och bra sådan. Ännu roligare hade det varit om någon skrivit att det var en Mora Träsklåt.
Jimmy Jazz
Om Cadillac gick tillbaka till 50-talsrocken så går bandet ännu längre tillbaka här.
Joe hade sett Tom Waits på Ronnie Scotts några år tidigare, blåssektionen Irish Horns blir äntligen lite lyckliga i studion och vill lägga en Count Basie vibb över det hela.
Mest av allt ville The Clash visa att de inte var ett sketet punkband nå mer.
Textmässigt är det kanske nonsens men Joe jämförde med låtar som Speedo och Be-Bop a Lula som han älskade. Texten är som så många gånger förr om en historia om en rebell/kriminell/ensling som är coolast i stan.
Hateful
Sommaren 79 testade bandet materialet två kvällar i en gammal kyrka i Notre Dame och en kväll på Rainbow, Hateful spelades alla tre kvällarna men mystiskt nog aldrig mer.
Hateful är en uppspeedad Bo Diddley-variant men The Clash får den att låta som något om de uppfunnit. Texten är en kommentar till det heroin som börjar dyka upp i deras kretsar nu, i närheten blir det speciellt hos Topper ”Anything I want he gives it, but not for free. It’s hateful and it’s paid for and I’m so grateful to be nowhere”
Otroligt svängig och allsångsvänlig, knepigt att den inte var ett lysande livenummer men en misstanke om den var för svår för bandet att spela finns.
Rudie Can’t Fail
Ännu en låt om Stagger Lee/Rudie, outsidern som lever som han vill.
Vid sextiotalets slut fanns det massvis med låtar på Jamaika om Rude boys. En del av den myten odlades vidare av The Clash (läs filmtiteln ”Rude Boy”) men även samtidigt i England kom skavågen från Coventry med band som The Specials som sjöng om Rude boys out of jail.
Rudie Can’t Fail är när Clash får till symbiosen mellan reggae och rock på ett perfekt sätt.
Spanish Bombs
Nu pratar vi lysande pop. Texten är ett mishmash med revolutionsromantik (både spanska inbördeskriget och de bombningar som ETA hade haft på turistorter i Spanien nyligen) och en passning till Joes förra flickvän Palmolive (Slits/Raincoats).
Men även andra saker i Joes revolutionsromantiska attityd. Joe hade uppträtt på den stora anti-nazigalan iförs Brigade Rosse-t-shirt och tidigare hade han även haft en tisha med support för de IRA-medlemmar som hungerstrejkade i H-Block. Det sistnämnda fick bandet att inte våga sig tillbaka till Belfast förrän 1985.
Det sägs att det fanns ett pris på Joes huvud.
The Right Profile
Producenten Guy Stevens hade lånat ut biografin om Montgomery Clift till Joe sommaren 1979. Historien om det tragiska ödet om mannen som var snygg, tuff och cool i fantastiska filmer som ”En plats i solen” och ”Härifrån till evigheten” men hade en stor förkärlek till tabletter som var narkotikaklassade, vilka han gärna blandade med alkoholhaltiga drycker.
På väg hem från en fest hos Elizabeth Taylor kraschade han in i ett träd och skadades svårt. Hans ansikte blev demolerat och hans käke bruten, det blev stora synbara skador på den vänstra sidan så i fortsättningen filmades han bara från den andra sidan. Därav titeln på låten. Med tanke på hur svängig och bra låten blev i studion hade de svårt att spela den live, speciellt utan The Irish Horns.
Lost In The Supermarket
Pop med vissa diskoinfluenser. Trams tyckte en del, finfin pop tyckte vi andra. Joe skriver en text om hur han trodde det var för Mick att växa upp med sin mormor, men Mick fick sjunga den.
Även detta en låt som de sällan spelade live.
Clampdown
”What are we gonna do now”. Största allsångssången i konkurrens med titelspåret. Texten är väl en logisk fortsättning på Career Oppurtunities från första albumet.
Att våga leta efter liv som är mer än att bara arbeta under en skitjobbig boss som behandlar dig som skit. En låt som var en stor live favorit hos både band och publik, vilket är lätt att förstå
The Guns of Brixton
Paul Simonons stora stund. Efter att han tragglat Ramonesbasgångar tills han någorlunda kunde lira bas så valde han i fortsättningen att lira med till sina reggaefavoriter.
Uppväxt i Brixtons tuffa kvarter blev Paul tidigt en kille i gänget som gillade ska och senare reggae. Här tog han karaktären Ivan från The Harder They Come-filmen och placerade karaktären i Brixton istället.
”You see, he feels like Ivan, born under the Brixton sun, his game is called survivin’, at the end of the harder they come.
Även om han själv hade flyttat till Notting Hill när låten spelades in så var det logiskt att den inte hette The Guns of Notting hill trots allt, Brixton hade flera somrar av raskravaller och fler skulle komma på 80-talet.
Sen finns det såklart element från Sergio Leones spaghettiwesterns i lyriken. Stenhård låt som visar att vita visst kan spela reggae.
Wrong 'Em Boyo
Precis som i flera andra låtar så har de sånger om killarna som lever i utkanten av rättvisan.
Fast här i en coverversion som i sin tur är en version av en annan låt, låter det virrigt?
Ja, men så är det Jamaikanska artister involverade.
Historien om Stagger Lee, Stagolee, Sta O’Lee, Stackerlee eller Stack-a-Lee är lika vanlig i Amerikas musikhistoria som historien om Robin Hood är i England. I Alan Lomax kartläggning av den tidiga 1900-talsmusiken i Amerika är det flera låtar som tar upp namnen som nämns.
1958 fick Lloyd Price en USA etta med sin version av den.
De första embryon till reggae på 60-talet var oftast låtar som jamaikanska artister hörde på radiostationer från New Orleans eller möjligen Miami som de adapted som det så fint heter på jamaikanska. De vill säga de tolkar låten på så sätt och ibland byter den också namn.
Precis så gjorde Rulers med sin version av Lloyd Price Stagger Lee, plötsligt hette den ”Wrong 'Em Boyo” och lät väl kanske inte riktigt helt lika. De börjar på den vanliga låten men efter 45 sekunder skriker någon ”Breaks Wrong Em Boyo, start all over again huh?” plötsligt får låten en annan rytm och ett annat sväng.
Clash stramade upp rytmerna ett snäpp och gjorde låten rakare och modernare, Mickey Gallaghers piano leder låten framåt och The Irish Horns spelar samma parti som på Lloyd Price version, trots det tyckte Clash att Rulers version var tillräckligt egen för att deras version skulle ha det namnet. Knappast bästa cover bandet spelade men rolig ska är det.
Death Or Glory
På förra skivan var det Mick Jones som tittade tillbaka på sitt liv i Stay Free.
Nu var det Joes tur att göra detsamma. Death or glory var en fras som kristna krigare hade haft i sina korstågs krig men var även en fras som folk normalt slängde sig med på 70-talet.
Annars är det en låt om att stå upp mot auktoriteter men även att inte bli en sell out (ett problem som drabbade alla gamla punkband som ville utvecklas).
Raden ”He who fucks the nuns will later join the church” är en metafor för dem som hade varit rebeller men plötsligt är allt de slogs emot.
Från början var låten en pianoballad men då märkte alla att den var ganska lik ”As Time Goes By” från filmen ”Casablanca” så den gjordes om till en kraftig rockrökare.
Koka Kola
Plattans absolut kortaste spår. Man skulle kunna tro att Joe är inspirerad av tidig hip-hop här men hösten 1979 fanns det måttligt av det på skiva. Även om låten nästan har attityden från White Riot så är utförandet något mer lekfullt och poppigt.
The Card Cheat
The Clash goes Phil Spector, en ljudbild som ofta återkom senare på Sandinista men även på Ellen Foley-skivan ”Spirit of St Louis” som Mick producerade.
Den här låten är inspelad bland de sista på skivan och tydligen var Guy Stevens så borta i alkoholdimmorna så Mick tillsammans med teknikern Bill Price fick göra allt. Det var såklart Micks idé om att dubbla allt de hade spelat in, precis som Spector hade gjort en gång i tiden.
Texten ska ännu en gång vara inspirerad av något som Joe precis läst, denna gång var det Sylvia Plath. Två saker till som återkom med ”The Card Cheat”: en låt om en romantisk kriminell och ännu en låt som de aldrig spelade live.
Lover's Rock
Lovers Rock är en engelsk företeelse, när Phillysoulen var stor i mitten av sjuttiotalet så var det en del engelska reggae musiker som sneglade mot att blanda sin reggae med lite soul.
En av de första som gjorde det var Dennis Bovell vars Matumbi gjorde en version av Dylans ”Man In Me”. Även om Dennis senare kom att producera en massa rockband så var de flesta punkare fortfarande inne på rootsreggaen. Lovers rock ansåg mest vara för tjejer eller mjuka män, macho attityden fanns även hos punkare.
Låten ”Lover's Rock” har väl lika mycket med soft reggae som med disco att göra däremot fick Joe en hel del kritik för texten men tror den var mest en drift med stereotypen hos män i reggaetexter.
Four Horsemen
Kanske skivans svagaste spår. Låten ska vara ett försök att lätta upp stämningen efter låtar som ”London Calling”, ”Clampdown” och ”Death or Glory”. Här är the Clash apokalypsens fyra ryttare. Den enda gången de spelade låten var på Ruissrockfestivalen i Åbo augusti 79.
I’m Not Down
Om ”Stay Free” på förra albumet ”Give Ém Enough Rope” handlade om Micks ungdom så handlar denna om hans nutid. När bandet var över i USA på turné fick han inbrott i lägenheten och massvis med grejer stals och i samma veva lämnade Slitsgitarristen Viv Albertine honom.
Han hamnar i en depression, men här visar han ändå upp någon form av styrka i all bedrövelse ”I’ve been beat up, I’ve been thrown out, but I’m not down, I’m not down”. Lite senare kommer han återvända till samma deppiga tema i en annan låt, musikaliskt är det en topplåt däremot
Revolution Rock
Bra musik ska få en att vilja höra mer musik, Clash val av covers funkade alltid så.
I många år var det ett mysterium vem som gjort låten i original. Jag och många andra letade, jag kommer ihåg att jag skrev runt till folk jag trodde skulle ha lite koll, som Jan Gradvall, men fick till svar att de hade ingen aning men så fort vi vet nåt så hörs vi.
Senare fick jag idén att skriva till Steve Barrow som hade skivbolaget Blood & Fire, ett bolag som var stora då med sina återutgivningar av gammal reggae.
Efter någon vecka fick jag svar på mitt mail, han visste inte vilket album jag pratade om (London Caling alltså!!!) men han visste att Danny Ray hade spelat in en låt som hette så.
Eftersom jag förestod importavdelningen på skivaffären jag jobbade på så kollade jag om den gick att beställa, några veckor senare fick jag skivan.
Visst, det var inte lika omtumlande som när man hörde Willie Williams original till ”Armagideon Time” men ändå toppen.
Jag gjorde kopior till Gradvall och Lennart Persson som båda då drev sidan Feber. Det blev snack om göra en samlings-CD på skivbolaget BonnierAmigo med alla låtar Clash hade gjort som covers. Det rann tyvärr ut i sanden men några år senare började Danny Rays version dyka upp på Trojan-samlingar.
Danny Rays version är en variant av Jackie Edwards låt ”Get up” men egentligen ingen cover utan mer än bearbetning av låten övervakad med tillstånd från Jackie Edwards.
Förutom ”Pressure drop” så var alla reggaecovers som the Clash spelade in låtar som antingen var sprillans nya eller precis legat på reggaelistan.
Train in Vain
Om ”I’m Not Down” handlade om Micks motgångar i livet så handlar ”Train in Vain” specifikt om hans förhållande med Viv Albertine. Hon hade skrivit Slitslåten ”Typical girls” om honom och nu kontrade Mick.
Han är inte lite besviken, inte lite bitter, inte lite ledsen utan han är alltihop upphöjt till tre och snudd på deprimerad.
Clash var oftast omgiven av personer som visste hur man skapade ett intresse.
Kosmo Vinyl som då var deras PR-ansvariga ville ha en låt att ge bort till en flexisingel som skulle följa med i New Musical Express som reklam för albumet.
De hade ju redan 1977 gett bort ”Capital Radio” till samma tidning. Men bandet - eller egentligen var det bara Mick och Topper som spelar på låten -tyckte den nog var för bra för att ge bort, Joe tyckte det var en ” Jealousy and Heterosexual complaining song” men Mick slogs för den skulle vara med på albumet trots att konvolutet redan var skickat till presseriet. Därför är inte låten med på omslaget
En av mina egna personliga favoriter med bandet. Släppts på singel i Nederländerna.
Peter Alzén Tack till Zäta Zettergren för hjälp
Penny Smith knäppte några rullar svartvita kort på Take the 5th turnén i USA, framförallt de på Palladium i New York hamnade på konvolutet. Det legendariska konvolutet gjordes av Ray Lowry och både den första titeln The Last testament och omslaget skulle vara en passning till Elvis Presleys första album som födelsemärket för rock, nu skulle Clash begrava rockmusiken. Vilket är lite komiskt med hur mycket de tittar bakåt i rockhistorien på detta album.
Idag känns bilden på Paul smashande sin bas som ett ikoniskt rockfoto men Pennie Smith som tog bilden var ganska missnöjd med den, inte så mycket med motiv men mest för att det var oskarpt. Hon blev övertalad genom att de andra pekade på Dylans Blonde on Blonde omslag som också var lite i oskärpa.
London Calling är en skiva som får din skivsamling att växa åt en massa olika håll, idag kanske man kan fnissa lite åt Joes revolutionsromantik men som 16 åring var det bara coolt och tufft.
London Calling
Det är lätt att vara väldigt trött på titelspåret. När jag var dj på stans rockklubbar på 80-talet spelades den lika ofta som Iggy Pops ”The Passenger” så då fattar ni hur ofta det var. Det som var intressant är att det var bara i Europa som London Calling var det givna singelvalet. Både i USA och i Australien tyckte skivbolagsmänniskorna att Clampdown var låten som skulle brejka The Clash in i den stora musiklyssnande massan.
Låten i sig är ju fantastisk när man tänker efter, en låt som på ett apokalyptiskt sätt pratar om miljöförstöring. Joe Strummer lyssnade alltid på nyheterna och hösten 79 pratades det om översvämningar, kärnkraftshaveri och maktkampen i världen.
Joe får ned allt i en lysande text och dessutom kopplar han ihop det till BBC:s gamla sändningar till sina kolonier där ute i världen. Sen var det inget snack om att album titeln byttes från The Last Testament till London Calling.
Brand New Cadillac
Den första låt som spelades in till albumet.
Efter att i flera år hävdat ”We sing in English” och ”I’m So Bored With The USA” börjar nu bandet våga älska den amerikanska rock’n’rollen. Vince Taylor And His Playboys släppte låten på singel 1959, ibland omnämns den som den första brittiska rocklåten även om både Tommy Steeles ”Rocking with the Caveman” och Cliff Richards ”Move it” kom före.
Låten fanns i den legendariska jukeboxen på Malcolm Mclarens affär SEX redan 1974 men 1976 släppte skivaffären Rock On den på singel på sitt nya skivbolag Chiswick och plötsligt fick låten ett nytt liv utanför Teddy boys-sfären.
Chiswick släppte ju även skivor med Joes gamla band 101'ers så allt faller ju logiskt. Att de spelade in den var för de ville ha något lätt att värma upp till eftersom väldigt få låtar var skrivna innan de gick in i Vanilla studios.
I Sverige var det någon tidning som skrev att Clash hade lirat in en Hep Stars-låt. Det är förvisso en bagatell men en mycket rolig och bra sådan. Ännu roligare hade det varit om någon skrivit att det var en Mora Träsklåt.
Jimmy Jazz
Om Cadillac gick tillbaka till 50-talsrocken så går bandet ännu längre tillbaka här.
Joe hade sett Tom Waits på Ronnie Scotts några år tidigare, blåssektionen Irish Horns blir äntligen lite lyckliga i studion och vill lägga en Count Basie vibb över det hela.
Mest av allt ville The Clash visa att de inte var ett sketet punkband nå mer.
Textmässigt är det kanske nonsens men Joe jämförde med låtar som Speedo och Be-Bop a Lula som han älskade. Texten är som så många gånger förr om en historia om en rebell/kriminell/ensling som är coolast i stan.
Hateful
Sommaren 79 testade bandet materialet två kvällar i en gammal kyrka i Notre Dame och en kväll på Rainbow, Hateful spelades alla tre kvällarna men mystiskt nog aldrig mer.
Hateful är en uppspeedad Bo Diddley-variant men The Clash får den att låta som något om de uppfunnit. Texten är en kommentar till det heroin som börjar dyka upp i deras kretsar nu, i närheten blir det speciellt hos Topper ”Anything I want he gives it, but not for free. It’s hateful and it’s paid for and I’m so grateful to be nowhere”
Otroligt svängig och allsångsvänlig, knepigt att den inte var ett lysande livenummer men en misstanke om den var för svår för bandet att spela finns.
Rudie Can’t Fail
Ännu en låt om Stagger Lee/Rudie, outsidern som lever som han vill.
Vid sextiotalets slut fanns det massvis med låtar på Jamaika om Rude boys. En del av den myten odlades vidare av The Clash (läs filmtiteln ”Rude Boy”) men även samtidigt i England kom skavågen från Coventry med band som The Specials som sjöng om Rude boys out of jail.
Rudie Can’t Fail är när Clash får till symbiosen mellan reggae och rock på ett perfekt sätt.
Spanish Bombs
Nu pratar vi lysande pop. Texten är ett mishmash med revolutionsromantik (både spanska inbördeskriget och de bombningar som ETA hade haft på turistorter i Spanien nyligen) och en passning till Joes förra flickvän Palmolive (Slits/Raincoats).
Men även andra saker i Joes revolutionsromantiska attityd. Joe hade uppträtt på den stora anti-nazigalan iförs Brigade Rosse-t-shirt och tidigare hade han även haft en tisha med support för de IRA-medlemmar som hungerstrejkade i H-Block. Det sistnämnda fick bandet att inte våga sig tillbaka till Belfast förrän 1985.
Det sägs att det fanns ett pris på Joes huvud.
The Right Profile
Producenten Guy Stevens hade lånat ut biografin om Montgomery Clift till Joe sommaren 1979. Historien om det tragiska ödet om mannen som var snygg, tuff och cool i fantastiska filmer som ”En plats i solen” och ”Härifrån till evigheten” men hade en stor förkärlek till tabletter som var narkotikaklassade, vilka han gärna blandade med alkoholhaltiga drycker.
På väg hem från en fest hos Elizabeth Taylor kraschade han in i ett träd och skadades svårt. Hans ansikte blev demolerat och hans käke bruten, det blev stora synbara skador på den vänstra sidan så i fortsättningen filmades han bara från den andra sidan. Därav titeln på låten. Med tanke på hur svängig och bra låten blev i studion hade de svårt att spela den live, speciellt utan The Irish Horns.
Lost In The Supermarket
Pop med vissa diskoinfluenser. Trams tyckte en del, finfin pop tyckte vi andra. Joe skriver en text om hur han trodde det var för Mick att växa upp med sin mormor, men Mick fick sjunga den.
Även detta en låt som de sällan spelade live.
Clampdown
”What are we gonna do now”. Största allsångssången i konkurrens med titelspåret. Texten är väl en logisk fortsättning på Career Oppurtunities från första albumet.
Att våga leta efter liv som är mer än att bara arbeta under en skitjobbig boss som behandlar dig som skit. En låt som var en stor live favorit hos både band och publik, vilket är lätt att förstå
The Guns of Brixton
Paul Simonons stora stund. Efter att han tragglat Ramonesbasgångar tills han någorlunda kunde lira bas så valde han i fortsättningen att lira med till sina reggaefavoriter.
Uppväxt i Brixtons tuffa kvarter blev Paul tidigt en kille i gänget som gillade ska och senare reggae. Här tog han karaktären Ivan från The Harder They Come-filmen och placerade karaktären i Brixton istället.
”You see, he feels like Ivan, born under the Brixton sun, his game is called survivin’, at the end of the harder they come.
Även om han själv hade flyttat till Notting Hill när låten spelades in så var det logiskt att den inte hette The Guns of Notting hill trots allt, Brixton hade flera somrar av raskravaller och fler skulle komma på 80-talet.
Sen finns det såklart element från Sergio Leones spaghettiwesterns i lyriken. Stenhård låt som visar att vita visst kan spela reggae.
Wrong 'Em Boyo
Precis som i flera andra låtar så har de sånger om killarna som lever i utkanten av rättvisan.
Fast här i en coverversion som i sin tur är en version av en annan låt, låter det virrigt?
Ja, men så är det Jamaikanska artister involverade.
Historien om Stagger Lee, Stagolee, Sta O’Lee, Stackerlee eller Stack-a-Lee är lika vanlig i Amerikas musikhistoria som historien om Robin Hood är i England. I Alan Lomax kartläggning av den tidiga 1900-talsmusiken i Amerika är det flera låtar som tar upp namnen som nämns.
1958 fick Lloyd Price en USA etta med sin version av den.
De första embryon till reggae på 60-talet var oftast låtar som jamaikanska artister hörde på radiostationer från New Orleans eller möjligen Miami som de adapted som det så fint heter på jamaikanska. De vill säga de tolkar låten på så sätt och ibland byter den också namn.
Precis så gjorde Rulers med sin version av Lloyd Price Stagger Lee, plötsligt hette den ”Wrong 'Em Boyo” och lät väl kanske inte riktigt helt lika. De börjar på den vanliga låten men efter 45 sekunder skriker någon ”Breaks Wrong Em Boyo, start all over again huh?” plötsligt får låten en annan rytm och ett annat sväng.
Clash stramade upp rytmerna ett snäpp och gjorde låten rakare och modernare, Mickey Gallaghers piano leder låten framåt och The Irish Horns spelar samma parti som på Lloyd Price version, trots det tyckte Clash att Rulers version var tillräckligt egen för att deras version skulle ha det namnet. Knappast bästa cover bandet spelade men rolig ska är det.
Death Or Glory
På förra skivan var det Mick Jones som tittade tillbaka på sitt liv i Stay Free.
Nu var det Joes tur att göra detsamma. Death or glory var en fras som kristna krigare hade haft i sina korstågs krig men var även en fras som folk normalt slängde sig med på 70-talet.
Annars är det en låt om att stå upp mot auktoriteter men även att inte bli en sell out (ett problem som drabbade alla gamla punkband som ville utvecklas).
Raden ”He who fucks the nuns will later join the church” är en metafor för dem som hade varit rebeller men plötsligt är allt de slogs emot.
Från början var låten en pianoballad men då märkte alla att den var ganska lik ”As Time Goes By” från filmen ”Casablanca” så den gjordes om till en kraftig rockrökare.
Koka Kola
Plattans absolut kortaste spår. Man skulle kunna tro att Joe är inspirerad av tidig hip-hop här men hösten 1979 fanns det måttligt av det på skiva. Även om låten nästan har attityden från White Riot så är utförandet något mer lekfullt och poppigt.
The Card Cheat
The Clash goes Phil Spector, en ljudbild som ofta återkom senare på Sandinista men även på Ellen Foley-skivan ”Spirit of St Louis” som Mick producerade.
Den här låten är inspelad bland de sista på skivan och tydligen var Guy Stevens så borta i alkoholdimmorna så Mick tillsammans med teknikern Bill Price fick göra allt. Det var såklart Micks idé om att dubbla allt de hade spelat in, precis som Spector hade gjort en gång i tiden.
Texten ska ännu en gång vara inspirerad av något som Joe precis läst, denna gång var det Sylvia Plath. Två saker till som återkom med ”The Card Cheat”: en låt om en romantisk kriminell och ännu en låt som de aldrig spelade live.
Lover's Rock
Lovers Rock är en engelsk företeelse, när Phillysoulen var stor i mitten av sjuttiotalet så var det en del engelska reggae musiker som sneglade mot att blanda sin reggae med lite soul.
En av de första som gjorde det var Dennis Bovell vars Matumbi gjorde en version av Dylans ”Man In Me”. Även om Dennis senare kom att producera en massa rockband så var de flesta punkare fortfarande inne på rootsreggaen. Lovers rock ansåg mest vara för tjejer eller mjuka män, macho attityden fanns även hos punkare.
Låten ”Lover's Rock” har väl lika mycket med soft reggae som med disco att göra däremot fick Joe en hel del kritik för texten men tror den var mest en drift med stereotypen hos män i reggaetexter.
Four Horsemen
Kanske skivans svagaste spår. Låten ska vara ett försök att lätta upp stämningen efter låtar som ”London Calling”, ”Clampdown” och ”Death or Glory”. Här är the Clash apokalypsens fyra ryttare. Den enda gången de spelade låten var på Ruissrockfestivalen i Åbo augusti 79.
I’m Not Down
Om ”Stay Free” på förra albumet ”Give Ém Enough Rope” handlade om Micks ungdom så handlar denna om hans nutid. När bandet var över i USA på turné fick han inbrott i lägenheten och massvis med grejer stals och i samma veva lämnade Slitsgitarristen Viv Albertine honom.
Han hamnar i en depression, men här visar han ändå upp någon form av styrka i all bedrövelse ”I’ve been beat up, I’ve been thrown out, but I’m not down, I’m not down”. Lite senare kommer han återvända till samma deppiga tema i en annan låt, musikaliskt är det en topplåt däremot
Revolution Rock
Bra musik ska få en att vilja höra mer musik, Clash val av covers funkade alltid så.
I många år var det ett mysterium vem som gjort låten i original. Jag och många andra letade, jag kommer ihåg att jag skrev runt till folk jag trodde skulle ha lite koll, som Jan Gradvall, men fick till svar att de hade ingen aning men så fort vi vet nåt så hörs vi.
Senare fick jag idén att skriva till Steve Barrow som hade skivbolaget Blood & Fire, ett bolag som var stora då med sina återutgivningar av gammal reggae.
Efter någon vecka fick jag svar på mitt mail, han visste inte vilket album jag pratade om (London Caling alltså!!!) men han visste att Danny Ray hade spelat in en låt som hette så.
Eftersom jag förestod importavdelningen på skivaffären jag jobbade på så kollade jag om den gick att beställa, några veckor senare fick jag skivan.
Visst, det var inte lika omtumlande som när man hörde Willie Williams original till ”Armagideon Time” men ändå toppen.
Jag gjorde kopior till Gradvall och Lennart Persson som båda då drev sidan Feber. Det blev snack om göra en samlings-CD på skivbolaget BonnierAmigo med alla låtar Clash hade gjort som covers. Det rann tyvärr ut i sanden men några år senare började Danny Rays version dyka upp på Trojan-samlingar.
Danny Rays version är en variant av Jackie Edwards låt ”Get up” men egentligen ingen cover utan mer än bearbetning av låten övervakad med tillstånd från Jackie Edwards.
Förutom ”Pressure drop” så var alla reggaecovers som the Clash spelade in låtar som antingen var sprillans nya eller precis legat på reggaelistan.
Train in Vain
Om ”I’m Not Down” handlade om Micks motgångar i livet så handlar ”Train in Vain” specifikt om hans förhållande med Viv Albertine. Hon hade skrivit Slitslåten ”Typical girls” om honom och nu kontrade Mick.
Han är inte lite besviken, inte lite bitter, inte lite ledsen utan han är alltihop upphöjt till tre och snudd på deprimerad.
Clash var oftast omgiven av personer som visste hur man skapade ett intresse.
Kosmo Vinyl som då var deras PR-ansvariga ville ha en låt att ge bort till en flexisingel som skulle följa med i New Musical Express som reklam för albumet.
De hade ju redan 1977 gett bort ”Capital Radio” till samma tidning. Men bandet - eller egentligen var det bara Mick och Topper som spelar på låten -tyckte den nog var för bra för att ge bort, Joe tyckte det var en ” Jealousy and Heterosexual complaining song” men Mick slogs för den skulle vara med på albumet trots att konvolutet redan var skickat till presseriet. Därför är inte låten med på omslaget
En av mina egna personliga favoriter med bandet. Släppts på singel i Nederländerna.
Peter Alzén Tack till Zäta Zettergren för hjälp
söndag 1 december 2019
Det är den första dagen i den sista månaden i det sista året i detta årtionde.
Det är dags att summera.
När jag för ett tag sedan skrev lite längre texter om mina musikaliska minnen var det en del som hörde av sig och tyckte jag borde fortsätta med det.
Idag skulle jag förvisso kunna skriva en massa om det senaste årtiondet men det blir för jobbigt och det ligger för nära.
Ibland har jag känt mig som "On top of the world" ibland har det varit lägre än en överkörd huggorm. men som i alla tider har jag haft musiken att lita på. som House of Love sjöng i slutet av 80-talet "The Beatles and the Stones Made it good to be alone" eller som en av vår tids genier Damon Albarn sjunger på en av de bästa låtarna på denna mix "When I'm lonely I press play", här är tiotalets hundra (ok jag sträckte ut det lite) bästa låtar
Peter Alzén
När jag för ett tag sedan skrev lite längre texter om mina musikaliska minnen var det en del som hörde av sig och tyckte jag borde fortsätta med det.
Idag skulle jag förvisso kunna skriva en massa om det senaste årtiondet men det blir för jobbigt och det ligger för nära.
Ibland har jag känt mig som "On top of the world" ibland har det varit lägre än en överkörd huggorm. men som i alla tider har jag haft musiken att lita på. som House of Love sjöng i slutet av 80-talet "The Beatles and the Stones Made it good to be alone" eller som en av vår tids genier Damon Albarn sjunger på en av de bästa låtarna på denna mix "When I'm lonely I press play", här är tiotalets hundra (ok jag sträckte ut det lite) bästa låtar
Peter Alzén
onsdag 13 november 2019
Bryan Ferry
idag annonserades det att en gammal favorit ska komma till min lilla stad i maj. då firar jag med en spellista med hans bästa låtar
Peter Alzén
Peter Alzén
måndag 7 oktober 2019
00-talets bästa
alla stressar om vilka som är tiotalets bästa låtar, herregud jag är ju knappt klar med 00-talets bästa låtar.
men här är de i alla fall
Peter Alzén
men här är de i alla fall
Peter Alzén
torsdag 19 september 2019
10 dagar av minnen del 2
Dag 6
Sommaren 77 sommarjobbade jag ihop till en egen stereoanläggning ( yes kids sånt gjorde tonåringar på 70-talet och de mest händiga snickrade ihop en stereobänk på slöjden) sommaren 78 torkade jag surströmmingsburkar i Hudiksvall, bodde hemma hos farmor och farfar. <br/>
Det enda som fanns att göra på ledig tid var att hänga på biblioteket där man kunde låna böcker och kassetter. Men även lyssna på radion och då kom det som en smärre chock en Live konsert med bland annat Skabb, tror de andra som var med var Ebba Grön och Reeperbahn.<br/>
Plötsligt lät punken som man hade läst i tidningarna, ända sen den första texten om punken så hade de skrivits att de inte kunde spela men när man hörde Pistols och annan punk lät det förvisso som tuffare, smutsigare men fortfarande som riktig rock, Skabb lät inte som något jag hört tidigare, jag älskade varenda minut av det. <br/>
När jag sedan läste om det i tidningen så var trummisen Bosse Lothén bara 13 år så grodde ett frö i mig och på hösten 78 så bestämde jag mig för att bilda mitt första punkband, inte för jag kunde nåt men vafan vågar Skabb så ska jag också göra det. Att hitta en gitarrist gick ganska bra då den enda jag visste som gillade punk på Stora Sötraskolan Michael Johansson kunde lira gitarr. <br/>
Sen höll vi på i flera månader men när Ulf Ivarsson hade hyrköpt en bas så var vi Pink Pyjamaz. Vi blev såklart aldrig så bra som Skabb som än idag är en av mina favorit singlar. Många år senare kom Bosses bok Jag älskar den pojken. När jag fick den kunde jag inte sluta läsa den, trots att natten till slut tog slut så fortsatte jag Har inte du läst den så gör det , den är vidrig, briljant och magiskt stark. <br/>
Skabb kom aldrig till Gävle så såg dem aldrig, det ryktades att de skulle komma till en av de första punkgalorna i stan, den på Polhem januari 79, bara därför gjorde Quiet Men sin debut spelning som <br/>
Sommaren 77 sommarjobbade jag ihop till en egen stereoanläggning ( yes kids sånt gjorde tonåringar på 70-talet och de mest händiga snickrade ihop en stereobänk på slöjden) sommaren 78 torkade jag surströmmingsburkar i Hudiksvall, bodde hemma hos farmor och farfar. <br/>
Det enda som fanns att göra på ledig tid var att hänga på biblioteket där man kunde låna böcker och kassetter. Men även lyssna på radion och då kom det som en smärre chock en Live konsert med bland annat Skabb, tror de andra som var med var Ebba Grön och Reeperbahn.<br/>
Plötsligt lät punken som man hade läst i tidningarna, ända sen den första texten om punken så hade de skrivits att de inte kunde spela men när man hörde Pistols och annan punk lät det förvisso som tuffare, smutsigare men fortfarande som riktig rock, Skabb lät inte som något jag hört tidigare, jag älskade varenda minut av det. <br/>
När jag sedan läste om det i tidningen så var trummisen Bosse Lothén bara 13 år så grodde ett frö i mig och på hösten 78 så bestämde jag mig för att bilda mitt första punkband, inte för jag kunde nåt men vafan vågar Skabb så ska jag också göra det. Att hitta en gitarrist gick ganska bra då den enda jag visste som gillade punk på Stora Sötraskolan Michael Johansson kunde lira gitarr. <br/>
Sen höll vi på i flera månader men när Ulf Ivarsson hade hyrköpt en bas så var vi Pink Pyjamaz. Vi blev såklart aldrig så bra som Skabb som än idag är en av mina favorit singlar. Många år senare kom Bosses bok Jag älskar den pojken. När jag fick den kunde jag inte sluta läsa den, trots att natten till slut tog slut så fortsatte jag Har inte du läst den så gör det , den är vidrig, briljant och magiskt stark. <br/>
Skabb kom aldrig till Gävle så såg dem aldrig, det ryktades att de skulle komma till en av de första punkgalorna i stan, den på Polhem januari 79, bara därför gjorde Quiet Men sin debut spelning som <br/>
<br/>
Dag 7. Nu har vi kommit till sommaren 79. Slutar grundskolan . nu skulle jag upptäcka världen, hänga på stadens skivaffärer, lära känna nya människor.
1979 är mitt favorit år när det gäller musik.<br/>
Det kändes som alla genrer verkade spännande, även om den utländska punken började bli trist så blomstrade den svenska punken, samtidigt kom det postpunk, powerpop, synthmusik, ska och faktiskt riktigt bra disco. den ena veckan kom jag hem med Unknown pleasures och nästa vecka Specials första. <br/>Allt nytt var bra och konstigt nog så vidgades vyerna ganska lätt jag skulle kunna valt Joy Divisions "Transmission" eller Cures "Transmisdion" idag men den skiva som troligen fick mina hörselvyer mest vidgade är nog denna av The Pop Group, förmodligen det band genom rockhistorien som haft mest missvisande namn. <br/>Deras mix av funk, avantgard jazz borde skrämt mig då men deras energi var den som fanns i punken än idag är det ett favoritband både den här tolvan och albumet Y är fantastiska.<br/>
1979 är mitt favorit år när det gäller musik.<br/>
Det kändes som alla genrer verkade spännande, även om den utländska punken började bli trist så blomstrade den svenska punken, samtidigt kom det postpunk, powerpop, synthmusik, ska och faktiskt riktigt bra disco. den ena veckan kom jag hem med Unknown pleasures och nästa vecka Specials första. <br/>Allt nytt var bra och konstigt nog så vidgades vyerna ganska lätt jag skulle kunna valt Joy Divisions "Transmission" eller Cures "Transmisdion" idag men den skiva som troligen fick mina hörselvyer mest vidgade är nog denna av The Pop Group, förmodligen det band genom rockhistorien som haft mest missvisande namn. <br/>Deras mix av funk, avantgard jazz borde skrämt mig då men deras energi var den som fanns i punken än idag är det ett favoritband både den här tolvan och albumet Y är fantastiska.<br/>
Tyvärr så var jag mer intresserad av att lyssna på alla dessa fantastiska skivor eller läsa alla bra böcker jag kom över än att fokusera på min studier på det fyraåriga teknikprogrammet, vilket ledde senare till att jag hoppade av. Men det löste sig det också man kunde ju alltid jobba i en skivaffär.<br/>
<br/>
Dag 8
jag Kommer ihåg hösten 80
The Cure stod på Rock palais scen
Jag var 17 år hade förmodligen svart kavaj<br/>
jag kommer i ihåg hur många i lokalen som hade Joy Division tröjor, jag visste inte innan hur populära varken The Cure eller Joy Division var. det kändes inte som vi var så många i Gävle som älskade detta-
jag kommer ihåg att Bie Karlsson band T-shirts var support, inget egentligen fel på deras ska pop men som förband till Cure var de lika malplacerade som när Reeperbahn var förband till Rainbow.<br/>
DEt var inte första konserten jag såg i Stockholm, Roxy Music, The Jam och en del punk hade setts men detta var första klubbspelningen och knepigt nog såg vi inget problem med att komma in trots att åldersgränsen var 18 år <br/>
jag minns inte exakt vilka vi var som åkte ned, vi var minst 4 men den enda jag kommer ihåg nu är Swen Eklundh. Fast nu vet jag att Christofer Schultz och Pär Lindblom var med däremot minns jag att vi såg premiären av The Shining på en stor biograf innan spelningen, förmodligen var vi på Pet Sounds Records innan som alltid.
minns att bandet spelade många låtar<br/>
men eftersom de var mitt favoritband då så var jag i extas men ibland så blev det jobbigt och då satt vi oss på scenkanten, jag har svårt att tänka sig att man skulle kunna göra det på en klubbspelningen av ett hyggligt stort band idag. Som första extra nummer spelar de en helt ny låt , då spelade både Robert och Simon bas, det var såklart Primary.<br/>
när vi sen skulle ut i oktobernatten så tog vi sikte på Taxifiket Röda Rummet, nu kan det vara så att minnet sviker mig men har för mig att någon i sällskapet som tog oss dit trodde det var samma som Röda Rummet på Berns, lantisar alltså. efter nån kopp te så var vi väl förpassade ut igen men hittade en port vid Norra Bantorget som vi kunde slinka in i, försöken att i våra långa rockar sova på golvet gick väl sådär och när väl tidningsbudet kom stack vi nog till stationen för att ta första morgontåget hem. när jag nu tar fram mitt exemplar av Forest inser jag att jag borde kanske införskaffa ett nytt<br/>
jag Kommer ihåg hösten 80
The Cure stod på Rock palais scen
Jag var 17 år hade förmodligen svart kavaj<br/>
jag kommer i ihåg hur många i lokalen som hade Joy Division tröjor, jag visste inte innan hur populära varken The Cure eller Joy Division var. det kändes inte som vi var så många i Gävle som älskade detta-
jag kommer ihåg att Bie Karlsson band T-shirts var support, inget egentligen fel på deras ska pop men som förband till Cure var de lika malplacerade som när Reeperbahn var förband till Rainbow.<br/>
DEt var inte första konserten jag såg i Stockholm, Roxy Music, The Jam och en del punk hade setts men detta var första klubbspelningen och knepigt nog såg vi inget problem med att komma in trots att åldersgränsen var 18 år <br/>
jag minns inte exakt vilka vi var som åkte ned, vi var minst 4 men den enda jag kommer ihåg nu är Swen Eklundh. Fast nu vet jag att Christofer Schultz och Pär Lindblom var med däremot minns jag att vi såg premiären av The Shining på en stor biograf innan spelningen, förmodligen var vi på Pet Sounds Records innan som alltid.
minns att bandet spelade många låtar<br/>
men eftersom de var mitt favoritband då så var jag i extas men ibland så blev det jobbigt och då satt vi oss på scenkanten, jag har svårt att tänka sig att man skulle kunna göra det på en klubbspelningen av ett hyggligt stort band idag. Som första extra nummer spelar de en helt ny låt , då spelade både Robert och Simon bas, det var såklart Primary.<br/>
när vi sen skulle ut i oktobernatten så tog vi sikte på Taxifiket Röda Rummet, nu kan det vara så att minnet sviker mig men har för mig att någon i sällskapet som tog oss dit trodde det var samma som Röda Rummet på Berns, lantisar alltså. efter nån kopp te så var vi väl förpassade ut igen men hittade en port vid Norra Bantorget som vi kunde slinka in i, försöken att i våra långa rockar sova på golvet gick väl sådär och när väl tidningsbudet kom stack vi nog till stationen för att ta första morgontåget hem. när jag nu tar fram mitt exemplar av Forest inser jag att jag borde kanske införskaffa ett nytt<br/>
<br/>
Dag 9
När jag själv lade ned mitt första punkband Pink Pyjamaz sommaren 79 var jag inte den enda som tyckte punkkostymen blivit för trång och när Thomas Di Leva med sitt Pillisnorks visat att Ramones inte behövde vara den enda inspirationskällan där med att visionerna kunde vara större.<br/>
Dessutom var kombinationen av kajal och svart långrock mer estetiskt tilltalande.Många var punkarna som hatade att folk gick vidare, lämnade de nitbeklädda skinnjackorna för nihilismens lov, När punken kändes primitiv och lite korkad så ville vi vidare även om vi blev kallade posörer och pretentiösa, men slår vi upp det ordet i SAOL så står det anspråksfull och är det något som postpunken var/är så är det just visionell och anspråksfull, kanske ofta i väl stora gester och mycket tomma men fräsiga ord.<br/> I skarven av sjuttio och åttiotal var Sveriges mest provokativa band inte Helikoptern kräks, inte Mögel, inte P-Nizzarna och inte ens Ebba grön trots att de hade låtar som ”Skjut en snut” för Sveriges mest provokativa band då, var Lustans lakejer, allt berodde egentligen på en intervju på popsidan i Expressen då de hävdade ”att kläderna var viktigare än musiken” och på bilden som var på den sidan såg de verkligen ut att mena allvar. Idag kanske det verkar lite fånigt när folk reagerar så på ett bands image men allvarligt talat, vilket band som helst som kommit fram de sista tio åren hade dödat för att se ut som Lustans lakejer på det fotografiet.<br/>
När jag själv lade ned mitt första punkband Pink Pyjamaz sommaren 79 var jag inte den enda som tyckte punkkostymen blivit för trång och när Thomas Di Leva med sitt Pillisnorks visat att Ramones inte behövde vara den enda inspirationskällan där med att visionerna kunde vara större.<br/>
Dessutom var kombinationen av kajal och svart långrock mer estetiskt tilltalande.Många var punkarna som hatade att folk gick vidare, lämnade de nitbeklädda skinnjackorna för nihilismens lov, När punken kändes primitiv och lite korkad så ville vi vidare även om vi blev kallade posörer och pretentiösa, men slår vi upp det ordet i SAOL så står det anspråksfull och är det något som postpunken var/är så är det just visionell och anspråksfull, kanske ofta i väl stora gester och mycket tomma men fräsiga ord.<br/> I skarven av sjuttio och åttiotal var Sveriges mest provokativa band inte Helikoptern kräks, inte Mögel, inte P-Nizzarna och inte ens Ebba grön trots att de hade låtar som ”Skjut en snut” för Sveriges mest provokativa band då, var Lustans lakejer, allt berodde egentligen på en intervju på popsidan i Expressen då de hävdade ”att kläderna var viktigare än musiken” och på bilden som var på den sidan såg de verkligen ut att mena allvar. Idag kanske det verkar lite fånigt när folk reagerar så på ett bands image men allvarligt talat, vilket band som helst som kommit fram de sista tio åren hade dödat för att se ut som Lustans lakejer på det fotografiet.<br/>
Givetvis beställde jag från något fanzine genast den 12” single som de då hade släppt ”Diamanter är en flickas bästa vän” Några veckor senare kom då skivan som jag nötte ut under mitt första gymnasieår. Bara titlarna på Lustans odöpta album säger att vi pratar om något helt annat än vad vi varit vana vid.
Johan Kinde var bara sjutton när skivan kom som gjorde så stora avtryck i min lilla värld, jag som var lika gammal kunde ens i min vildaste fantasi drömma om texter som de som fanns på skivan, hela uttrycket med texter om att inte passa in, att inte veta varför man inte vågar vara vek, om att iakttaga en förförande massa som lever ett glamourösare liv än det man hade hemma i pojkrummet dessutom till en mycket mogen musik som andas Magazine, Roxy music och Joy Divison..<br/>
Lustans Lakejer var ett av mina favoritband när jag var i de senare tonåren och den enda gången de spelade i Gävle var det faktiskt jag som bokade dem. Det var innan bokningsagenter och managers.
På den tiden kunde man i fanzinet Dr Krall få tag i telefonnummer hem till alla band så man lätt kunde boka dem, så jag ringde helt enkelt upp Johan Kinde och bokade dem till Gävle tidigt 81, vi i Pecka and the Peckers och nåt av Lasse Forsberg band var förband, tror Lustans skulle ha 3000kr vilket inte var något problem då mycket folk kom, problemet var bara att han som vi hade satt i kassan släppte in alla sina kompisar gratis, och den söndagseftermiddagen hade han många polare.<br/>
så jag fick låna pengar av den enda i vårat band som hade jobb så vi kunde betala bandet.
Lustans lakejer fortsatte i flera år senare men deras storhet slutade med singlen som kom året efter, Skuggan av ett tvivel som innehöll en text som jag fortfarande kan utantill ”jag har ödslat mina dagar, jag har tagit allting för givet men allting bakom mig är aska allting bakom mig utom livet som ligger där och väntar på att någonting skall ske”<br/>
Några månader senare slog de igenom och det är inte min musiksnobbism som säger att det är då de började tappa bort sig i agent myter och lättare syntpop som Fredrik Reinfeldt diggar men så blev det i alla fall.
Förövrigt sålde jag senare min vita smoking till Henrik Silfverhjelm, han kände sig nog mer som Johnny Thunders än Johan Kinde i den.<br/>
Johan Kinde var bara sjutton när skivan kom som gjorde så stora avtryck i min lilla värld, jag som var lika gammal kunde ens i min vildaste fantasi drömma om texter som de som fanns på skivan, hela uttrycket med texter om att inte passa in, att inte veta varför man inte vågar vara vek, om att iakttaga en förförande massa som lever ett glamourösare liv än det man hade hemma i pojkrummet dessutom till en mycket mogen musik som andas Magazine, Roxy music och Joy Divison..<br/>
Lustans Lakejer var ett av mina favoritband när jag var i de senare tonåren och den enda gången de spelade i Gävle var det faktiskt jag som bokade dem. Det var innan bokningsagenter och managers.
På den tiden kunde man i fanzinet Dr Krall få tag i telefonnummer hem till alla band så man lätt kunde boka dem, så jag ringde helt enkelt upp Johan Kinde och bokade dem till Gävle tidigt 81, vi i Pecka and the Peckers och nåt av Lasse Forsberg band var förband, tror Lustans skulle ha 3000kr vilket inte var något problem då mycket folk kom, problemet var bara att han som vi hade satt i kassan släppte in alla sina kompisar gratis, och den söndagseftermiddagen hade han många polare.<br/>
så jag fick låna pengar av den enda i vårat band som hade jobb så vi kunde betala bandet.
Lustans lakejer fortsatte i flera år senare men deras storhet slutade med singlen som kom året efter, Skuggan av ett tvivel som innehöll en text som jag fortfarande kan utantill ”jag har ödslat mina dagar, jag har tagit allting för givet men allting bakom mig är aska allting bakom mig utom livet som ligger där och väntar på att någonting skall ske”<br/>
Några månader senare slog de igenom och det är inte min musiksnobbism som säger att det är då de började tappa bort sig i agent myter och lättare syntpop som Fredrik Reinfeldt diggar men så blev det i alla fall.
Förövrigt sålde jag senare min vita smoking till Henrik Silfverhjelm, han kände sig nog mer som Johnny Thunders än Johan Kinde i den.<br/>
<br/>
Dag 10. tänkte först skriva om när jag träffade en lite äldre kille, vi kan kalla honom Miller, som lärde mig och några kompisar att det fanns gammal musik som var bra,vi var lite inskränkta så det var inte mycket mer än Roxy eller Bowie som dög av den musik som hade gjorts förr. Han spelade Doors, Neil Young, Who ochHendrix musik som man kanske hade hört men aldrig lyssnat på. Nu var de kanon och är det någon ålder som Jim Morrison låter som en Gud så är det väl när man är i tonåren. <br/>Men istället ska jag berätta hur jag blev dj istället. Jag hade sån tur att jag vunnit en dj tävling på fritidsgården Träffen när jag var 15 år och spelade väl där tills jag gick ur grundskolan. Ett par år senare blev jag tillfrågad att bli "manager" för stans största band, det betydde att jag skulle sitta hemma hos sångaren och rings runt till spelställen runt om i landet. <br/>Det gick väl sådär bra men på den tiden kunde ställen ta okända band om de tyckte demon lät bra så några gig lyckades jag fixa. I samma veva så var sångaren dj på Stans största ställes rockkvällar. Eftersom han ville spela på helgen med sitt band eller bara festa så behövde fler som lirade skivor och jag fick frågan. <br/>Sommaren 81 tog jag med en back lp, en låda singlar och spelade det jag gillade, det blev en smärre succé, visst hade Mike krattat manegen med sin mix av rock och Reggae men sommaren 81 var syntmusik/New romantic kul och roligt och bland annat det förde jag in. Det som var så kul då var att jag vågade spela vad som helst och nästan allt funkade, inga problem att mixa Dead Kennedys med Soft Cell med Roxy Music.<br/> I samband med att jag blev dj på Wictoria så berättade Dj chefen Arne att man hade rätt till rabatt på stans bästa skivaffär Skivbutiken, så glad ihågen stack jag dit, plockade på mig några nya sjuor, berättade att jag var dj på Wictoria och frågade om rabatt, då frågade Gösta bakom kassan vad jag skulle göra dagen efter som var en lördag, -eh vet ej svarade jag lite fundersamt, då fick jag erbjudande att börja jobba extra där.<br/> Vilket bara var ett jobb jag hade drömt om. Extraknäcker på helger och jular/lov ledde sen till en fast tjänst där jag kvar tills jag tagit min lärarexamen 2002.<br/> Att spela skivor på stans rockklubbar gjorde jag och Mike ända fram till 93 , då kom det en ny generation med hårdrockare nere i Nivås källare men det är en helt annan historia. Det här är Tom Tom Clubs andra fantastiska single Genius of love, den spelade jag väldigt ofta 81 gärna i kombination med Ghosttown. Ibland drömmer jag tillbaka till när jag var 18. Det verkade så enkelt då och roligt var det<br/>
<br/>
Peter Alzén
tisdag 17 september 2019
10 dagar av minnen, del 1
Dag 1
Jag har ju också såklart blivit inbjuden att lägga upp skivor som påverkat mig men eftersom jag är en single kille så väljer jag givetvis det formatet och såklart kan jag inte hålla mig för att berätta något om dem.<br/>
Vi hade inte så många skivor när jag växte upp och bland den tunna bunten av singlar var detta favoriten. Än idag älskar jag Elvis Presley allmänt och den hör låten tillhör bland det bästa han har gjort ( och det säger väldigt mycket) det är dessutom titellåten på en av de två filmer som han gjorde som är värd att se.
<br/>
Jag har ju också såklart blivit inbjuden att lägga upp skivor som påverkat mig men eftersom jag är en single kille så väljer jag givetvis det formatet och såklart kan jag inte hålla mig för att berätta något om dem.<br/>
Vi hade inte så många skivor när jag växte upp och bland den tunna bunten av singlar var detta favoriten. Än idag älskar jag Elvis Presley allmänt och den hör låten tillhör bland det bästa han har gjort ( och det säger väldigt mycket) det är dessutom titellåten på en av de två filmer som han gjorde som är värd att se.
<br/>
<br/>
Dag 2
Den andra single jag älskade innan jag var 7 var den enda Beatles single vi hade. Lady Madonna är fortfarande en favorit men det är svårt att bestämma vilka som är bandets bästa. Ibland kan jag trots att jag vet att de är objektivt skitbra tycka de är lite överskattade.<br/>
Jag har alla deras album men spelar dem ohyggligt sällan men varje gång jag hör dem så blir jag glad och tycker det skitbra. Ambivalent? Inner light tyckte jag när var liten var väldigt konstig, roligare att spela 17 eller 78 varv. Tveksamt om den är så mycket bättre nu när jag är gammal<br/>
<br/>
Dag 3
Den första LP jag fick var Schools out av Alice Cooper ( eller egentligen inte, för både Djungelboken och Pippi på sju havet kom före ) men de första singlar jag köpte för egna pengar var dessa två, tror det var sommaren 73 och på en utflykt till den kungliga huvudstaden där jag och lillebror fått en slant att handla för.<br/>
Den första LP jag fick var Schools out av Alice Cooper ( eller egentligen inte, för både Djungelboken och Pippi på sju havet kom före ) men de första singlar jag köpte för egna pengar var dessa två, tror det var sommaren 73 och på en utflykt till den kungliga huvudstaden där jag och lillebror fått en slant att handla för.<br/>
Idag är väl ingen av dessa någon jättefavorit, Harpo har gjort många fler bättre låtar än den här ganska löjliga men Wizzard är väl ok men inte så mycket mer.<br/>
<br/>
Dag4
Den största händelse som fick mig att börja älska musik var att jag fick en liten kassettbandspelare julen 72. Strax efter hittade jag de få program som spelade popmusik på radion, Tio i topp, kavalkad, upp till tretton och skivspegeln. Ungdomsradion var alldeles för konstig för en 10 åring som jag. <br/>
Den största händelse som fick mig att börja älska musik var att jag fick en liten kassettbandspelare julen 72. Strax efter hittade jag de få program som spelade popmusik på radion, Tio i topp, kavalkad, upp till tretton och skivspegeln. Ungdomsradion var alldeles för konstig för en 10 åring som jag. <br/>
Förutom dessa radioprogram var det såklart biblioteket i Sätra som man lyssnade och lånade album på, det var där man hittade Aladin Sane och There goes rhymin' Simon. <br/>
De tuffaste skivorna man kunde bära i korridoren på Sätraskolan var Made in Japan och Sabbath Bloody Sabbath. Artister som vi älskade som absolut inte var tillräckligt fina för bibblan var ju såklart Slade, Sweet och Gary Glitter. Så de singlarna och albumen lånades runt i klassen. <br/>
Nåt år senare dök det upp ett nytt band i omlopp Sveriges första(?) glamrockare, kanske nåt år försent men Tears rosa platta blev skivan med stort S. <br/>På den tiden kunde man se band som Tears, Neon Rosé, och Magnus Uggla på fritidsgårdarna i Gävle men då var jag tyvärr snäppet för ung. Det här är bästa låtarna från Tears debut, möjligen i konkurrens med Ballot Band, än idag lysande glamrock<br/>
<br/>
Dag 5
Jag läste om punk i Expressens söndagsbilaga hösten 76 men det dröjde till våren 77 som Kaj Kindvall spelade White Riot en lördag i Discorama. Det var som en chock, dryga hundra sekunder av ren och pur energi. Jag hade aldrig hört nåt liknande, all rock som jag hade tidigare hört var som en långsam sörja. <br/>
Jag läste om punk i Expressens söndagsbilaga hösten 76 men det dröjde till våren 77 som Kaj Kindvall spelade White Riot en lördag i Discorama. Det var som en chock, dryga hundra sekunder av ren och pur energi. Jag hade aldrig hört nåt liknande, all rock som jag hade tidigare hört var som en långsam sörja. <br/>
Nu var det nåt nytt som gällde. Fast jag ska erkänna att jag fortfarande gillade den disco som den jovialiske Kaj också spelade. Senare samma år kom det nya program på radion som Asfalttelegrafen och några som jag glömt som spelade mer udda musik. <br/>
En ny tid i mitt musik lyssnande hade inletts, nu var det nog mer på allvar <br/>
<br/>
Peter Alzén
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)