Tomas öppnar kvällen med min favorit, Sturm und drang från nya skivan Romantiken, just här är han som bäst när han kan berätta sina känslor och minnen om en flydd tid. Det är nostalgi som aldrig andas bitterhet men även om det var bättre förr så längtar han inte tillbaks.
Att beskriva sin ungdom med platser, lukter, kläder och attiraljer ger mig så mycket mer än sångare som bara sjunger adjektiv som inte betyder något, om det är hans journalistbakgrund som gör att vi slipper alla tomma fräsiga ord vet jag inte men jag är evigt tacksam.
Musiken smyger lite lätt fram men Tomas tar i när han berättar om Tommy och hans mammaEfter fem låtar har han fortfarande knappt sagt något mellan låtarna han som brukar ha så bra mellansnack, genomtänkt och det brukar faktiskt handla om någonting.
Men plötsligt när han ska spela Oroshjärtan för alla oss som vrider i oss i lakanen nätterna genom, alla vi som biter i bettskenorna och oroar oss över att vi inte blev mer än vad vi blev. Fast kvällens första halva känns lite grann som en motreaktion på schablonen av Tomas Andersson Wij, mellansnacket som sagt minimalt, de utstuderade stilmedvetna bortbytt mot i och för sig snygga men ändock slitna jeans och en V-ringad tröja. Musiken och tempot är lite högre och lite hårdare.
Bandet bestående av Per Eklund, trummor, Johan Berthling, bas och Gustaf Spetz, klaviatur bjuder oss på en stor ljudbild men som hela tiden hålls på rätt sida svulstigheten, som de vore ett E.Street band utan macho tendenser.
Spegeln är en lysande spelplats för konserter av den här digniteten, då lokalen verkligen inbjuder oss att komma in till Tomas Anderssons Wijs egna värld, där han berättar om det svenska folket, dess blues och platsen där vi alla föddes. Och sen berättar han givetvis om Hälsingland, Han beskriver Hälsingland med två ljuvliga låtar och är man som jag uppväxt där så förstår man precis de bilder han målar upp och orden som strömmar ut ur hans mun är ”Hälsingland, mitt eget land, det var här jag tappade min första tand och här så ska jag spotta ut den sista, det är lördag kväll på en bygdegård och Per Persson går fram till mikrofon och sjunger du är inte ensam om att känna den här längtan” jag känner sakta rysningar längs min kropp.
Han skrev den efter att spelat med Packet i Delsbo, faktiskt som en gemensam låt till Persson, en låt de skulle ha delad vårdnad om, Tyvärr har tyvärr inte Persson spelat in den.
Tomas har både fina melodier och ganska pricksäkra iakttagelser som han på ett bra och retoriskt sätt förmedlar som utmärkta låtar. Kanske är han landets bästa bluesman. En man som sjunger om läget i detta kalla land men kvällen värmde bra.
Peter Alzén
