Dandy Warhols ”(Tony,
This Song Is Called) Lou Weed”: Man måste givetvis inte se låten som en
Velvet Undergroundsk parodi – man kan istället välja att älska den för det fantastiska
VU-sväng det just är.
Heikki ”Former Hero”: Från Jari Haapalainen och Maria Eriksson (The Concretes) andra album. Sällan har ett dragspel förgyllt en poplåt som här. Det är något Loranga, Masarin och Dartanjangskt över den här skogsutflykten till låt som jag verkligen älskar.
Hiawata! ”Shining Spining”: Norsk Popsicle-indie. Studsmatte-pop blir inte mycket bättre än så här. Vansinnigt festligt gruppnamn också. Den tecknade figuren Hiawata satte Bengt Alsterlind på min karta via något sommarlovsprogram i slutet på åttiotalet - tack.
Everything But The Girl ”Tougher The Rest”: Bruce Springsteens bästa låt serveras av Tracey Thorn och Ben Watt på ett akustiskt finporslin, ibland vet jag ärligt talat inte vilken av versionerna som är bäst.
Timi Yuro ”What’s A Matter Baby”: En av de kraftfullaste soul-rösterna någonsin, sorgligt bortglömd. Hade hon inte varit ”vit” hade hon förmodligen varit en röst på var mans läppar, än idag.
The Beach Boys ”It’s About Time”: Orkestern lät aldrig så här hårt drivna och rockande – varken före eller efter. Det låter mer som något av det bästa Hellacopters aldrig spelade in.
The Dictators ”Exposed”: Dictators var ett av rockhistoriens degigaste och mest överskattade band. Här låter dem som ett trött riffande Boston på valium – ännu en låt som jag verkligen inte begriper varför jag älskar. Det kanske har med min svåra Kiss och Paul Stanley-älskande barndom att göra, fan vet.
Bill Wyman ”Apache Woman”: Bassisternas svar på stenansiktet Ivan Lendl, från hans soloalbum Stone Alone från 1976. Att träbocken kunde få det att svänga på egen hand råder det inga tvivel om.
Eddie & The Showmen ”Squad Car”: En av de eldigaste surflåtar någonsin. Låter som en tumultartad tjurfäktning eller en flamenco-duell på speed i min värld.
Jacques Dutronc ”Hippie Hippie Hourrah”: Den franska sextiotals-hunken Dutroncs första och enda flört med den tidsenliga psykedelian från 1968.
Donovan ”Celia Of The Seals”: Förmodligen den vackraste låten som någonsin skrivits om sälar – det skrivs på tok för få sådana. Från den smått förbisedda skivan H.M.S. Donovan från 1971.
Ian Brown ”Corpses Of Their Mouths”: Att Stone Roses-mannen kunde och fortfarande kan på egen hand är ingen större nyhet.
Conor Oberst ”Eagle On A Pole”: Bright Eyes-figuren blev till slut vuxen och gjorde bredbent americana med trovärdigheten i behåll.
Brett Dennen ”Darlin’ Do Not Fear”: Det låter som något av det bästa Paul Simon aldrig spelade in kring tiden vid Graceland.
Blondie ”Sunday Smile”: Det är oerhört lätt att göra sig lustig över Blondies ”comeback” – men, när de levererar en melankolisk och söt pop-reggae-karamel som den här smälter jag ut över precis hela vardagsrumsgolvet. En underskön inspelning från 2011.
Heikki ”Former Hero”: Från Jari Haapalainen och Maria Eriksson (The Concretes) andra album. Sällan har ett dragspel förgyllt en poplåt som här. Det är något Loranga, Masarin och Dartanjangskt över den här skogsutflykten till låt som jag verkligen älskar.
Hiawata! ”Shining Spining”: Norsk Popsicle-indie. Studsmatte-pop blir inte mycket bättre än så här. Vansinnigt festligt gruppnamn också. Den tecknade figuren Hiawata satte Bengt Alsterlind på min karta via något sommarlovsprogram i slutet på åttiotalet - tack.
Everything But The Girl ”Tougher The Rest”: Bruce Springsteens bästa låt serveras av Tracey Thorn och Ben Watt på ett akustiskt finporslin, ibland vet jag ärligt talat inte vilken av versionerna som är bäst.
Timi Yuro ”What’s A Matter Baby”: En av de kraftfullaste soul-rösterna någonsin, sorgligt bortglömd. Hade hon inte varit ”vit” hade hon förmodligen varit en röst på var mans läppar, än idag.
The Beach Boys ”It’s About Time”: Orkestern lät aldrig så här hårt drivna och rockande – varken före eller efter. Det låter mer som något av det bästa Hellacopters aldrig spelade in.
The Dictators ”Exposed”: Dictators var ett av rockhistoriens degigaste och mest överskattade band. Här låter dem som ett trött riffande Boston på valium – ännu en låt som jag verkligen inte begriper varför jag älskar. Det kanske har med min svåra Kiss och Paul Stanley-älskande barndom att göra, fan vet.
Bill Wyman ”Apache Woman”: Bassisternas svar på stenansiktet Ivan Lendl, från hans soloalbum Stone Alone från 1976. Att träbocken kunde få det att svänga på egen hand råder det inga tvivel om.
Eddie & The Showmen ”Squad Car”: En av de eldigaste surflåtar någonsin. Låter som en tumultartad tjurfäktning eller en flamenco-duell på speed i min värld.
Jacques Dutronc ”Hippie Hippie Hourrah”: Den franska sextiotals-hunken Dutroncs första och enda flört med den tidsenliga psykedelian från 1968.
Donovan ”Celia Of The Seals”: Förmodligen den vackraste låten som någonsin skrivits om sälar – det skrivs på tok för få sådana. Från den smått förbisedda skivan H.M.S. Donovan från 1971.
Ian Brown ”Corpses Of Their Mouths”: Att Stone Roses-mannen kunde och fortfarande kan på egen hand är ingen större nyhet.
Conor Oberst ”Eagle On A Pole”: Bright Eyes-figuren blev till slut vuxen och gjorde bredbent americana med trovärdigheten i behåll.
Brett Dennen ”Darlin’ Do Not Fear”: Det låter som något av det bästa Paul Simon aldrig spelade in kring tiden vid Graceland.
Blondie ”Sunday Smile”: Det är oerhört lätt att göra sig lustig över Blondies ”comeback” – men, när de levererar en melankolisk och söt pop-reggae-karamel som den här smälter jag ut över precis hela vardagsrumsgolvet. En underskön inspelning från 2011.
The Radiants ”Voice Your Choice”: Bluesbolaget Chess började engagera sig i soul i mitten på sextiotalet - dock i liten skala. Här är ett av de bättre resultaten.
The Impressions ”Long, Long Winter”: Ett av orkesterns och Curtis Mayfields allra finaste ögonblick någonsin.
Jimmy Buffett ”Ellis Dee (He Ain’t Free)”: Fortfarande en av Amerikas bäst bevarade hemligheter. Här från debuten 1970. Låten blev banlyst på radion – undrar varför?
Chris Smithers ”A Short While Ago”: Förmodligen den bästa låten Stephen Stills inte satte sitt bomärke på 1970. En fenomenal debutplatta.
Jimmy Dawkins ”It Serves You Right To Suffer”: Om blues kan vara hårdkokt, mörk och sexig så är det här ett av bevisen. Från Dawkins debut 1969.
Stevie Nicks ”If You Ever Did Believe”: Ett av den underbara Stevie Nicks finaste ögonblick i eget namn – härligt amerikansk och sentimental - en radiovänlig smet. Jag har inte sett filmen den är hämtad ifrån – inbillar mig dock att den är förstklassig skit.
Television Personalities ”She’s My Yoko”: Jag älskade låten innan jag ens hade hört den. Hur kan en låt med den titeln inte vara omvälvande bra? Men, text och musik är något av det finaste och mest uppriktigaste Dan Tracey någonsin fäst på band. Inte ett öga är torrt.
Alan Vega ”Ice Drummer Boy”: Uttrycket ”kan själv” är sannerligen ingen underdrift när det kommer till Suicide-figurens debut från 1980.
Ian Hunter ”Irene Hunter”: Riktigt så här bra var aldrig Mott The Hoople, möjligen i låten The Ballad Of Mott och ett par spår till. Från hans andra soloalbum från 1976.
Terence Boylan ”Where Are You Hiding”: Låter som någon västkust-bearnaise Fleetwood Mac glömde att inkludera på tallriken Rumours 1977. Don Henley lär medverka på ett par hörn.
Marvin Gaye ”I’m Going Home”: Ett av Gayes finaste, funkigaste och mest suggestiva ögonblick. Märkligt nog var den outgiven fram till 1995.
NRBQ ”Magnet”: Det är väldigt mycket styrdans över den här låten – hade jag hört den för första gången när jag var 15 hade jag förmodligen skrattat ihjäl mig. Men den är torr och krispig på ett märkvärdigt sött vis. Inspelat 1972.
George Thorogood & The Destroyers ”Oklahoma Sweetheart”: Jag avskyr verkligen Thorogoods bensinindränkta och bluesiga skrevrock – men hans skeva och tramsiga countryballader är verkligen charmiga. Skulle jag någonsin bli erbjuden att dansa styrdans till den här låten på en väderbiten bar i Oklahoma iförd en tokigt stor hatt, så skulle jag givetvis tacka ja.
Ted Taylor ”(Love Is Like A) Ramblin’ Rose”: Ted Taylor skrev/spelade in originalet som MC5 gjorde världsberömt 1969.
Richie Havens ”Grace Of The Sun”: Jag grämer mig fortfarande att jag struntade i att se en konsert med Havens i Camden, London 2008 när jag var där – på grund av ett grönjävligt regn. Paul Weller lär ha varit entusiastisk i publiken, enligt pressen dagen efter – dubbelfel.
James William Hindle ”Hoboken”: Essex Green/Ladybug Transistor-kompisen gjorde en oerhört innerlig och fin pop-skiva 2003 som hette Prospect Park.
Joan Armatrading ”I’m Lucky”: En artist jag aldrig får grepp om. Det mesta hon gjort tycker jag är för präktigt och urbota trist. Albumet Walk Under Ladders från 1981 är dock bitvis fantastiskt.
Tom Verlaine ”Souvenir From A Dream”: Låten är uppe och nosar vid Televisions finaste inspelningar.
Richard Lloyd ”Blues And Grey : Låten är uppe och nosar vid Televisions finaste inspelningar.
Suzanne Vega ”Gypsy”: Vega gjorde en hel del minnesvärda låtar vid sidan om Luka – här är ett av bevisen.
Teddy Thompson ”In My Arms”: Richard & Linda Thompsons kärleksbarn. Om radiokanalen P4 någonsin kommer att sparkar in den öppna dörren till ett allsångsprogram i/för radio – den här låten kommer att vara med – och jag kommer att sjunga med.
Morrissey ”Sunny”: Ett av Morrisseys finaste ögonblick under eget namn. Så här rak-och-rätt-fram-pop-i-dur spelade han aldrig in med The Smiths. På gott och ont.
The Who ”Dogs”: En av världens finaste låtar om hundar – det skrivs för få låtar om dem. Ett bortglömt singelsläpp. Varför utnyttjade inte The Who sin pop-potential mer?
The Tritons ”Satisfaction”: En av rockhistoriens charmigaste covers, inspelat 1973.
Lazy Lester ”I’m A Lover Not A Fighter”: Den ende bluesmusiker som någonsin spillt ut en hel öl över mig vid en bardisk (för typ 10-12 år sen). Givetvis blev jag varm i precis hela kroppen efteråt, och kom på mig själv med att småle av välbehag efteråt.
John Lee Hooker & Canned Heat ”Peavine”: När blues är så här dum-dum och tossig spritter det i mina ben. Det låter lite härligt adhd-aktigt som om Bob Hund hade varit ett bluesband på sjuttiotalet. Så här knasigt svängiga förmådde sig aldrig Hooker eller Canned Heat att vara, varken före eller efter denna inspelning från 1971.
Lou Reed ”Billy” : En undanskuffad skönhet från det fantastiska albumet Sally Can’t Dance. Ibland får jag dock spader på saxofonisten.
Arlo Guthrie ”Lightning Bar Blues”: Den Detroitska orkestern Brownsville Station må ha haft en större hit med låten, men Guthrie skrev den - tack.
Ulf Lundell ”Natten Har Sitt Sätt” : Att göra en Cliff Richard-cover 1978 kan inte ha varit så hett – rent av provokativt – men vad vet väl jag. Hur som helst är den fnissigt charmig. Det låter finsk folkpark hela vägen till Åre (där han då bodde?). Slå upp ordet charmig i NE, den här låten står omnämnd i texten.
Steve Alaimo ”I Won’t Let You Go”: En inspelning från 1965 med den dåvarande amerikanska och bildsköna tonårsidolen Alaimo. Att denna vindflöjel valde att göra ett album som enbart bestod av karibiska och jamaikanska (en hel del ska) tongångar må ha varit ett mysterium. Men det klickar som regel. Den här låten är dock min favorit.
Nico ”Afraid”: Kanske den allra vackraste inspelningen Nico gjorde. Om vem låten handlar om tvistar de lärde – jag har mina förslag.
Frank Sinatra ”Monday Morning Quarterback”: En snyftare i krysset från 1981.
Kristin Hersh ”Your Ghost”: Throwing Muse-sångerskans finaste ögonblick från 1994, med hjälp av Michael Stipe och en ödesmättad cello.
Tom Rush ”Shadow Dream Song”: Ett hjärtskärande epos - stormulet må hända – lite som livet. En ung Rushs pretentiösa ord och röst. Så här stor Scott Walkersk och orkestererad pop gjorde han bara en gång – varmt tack!
/Mikael
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar