det är skillnad på sant och sant

Häromdagen såg jag filmen om Monica Zetterlund, en film som skildrar hennes liv i ett lite fritt perspektiv. Filmen har två grundpelare som den står på, Monicas kamp mot fadern som hela tiden säger åt henne att hon inte duger, att hon inte ska försöka för att hon kan misslyckas och kampen mot ett allt svårare alkoholmissbruk. Det förstnämnda har i media blossat upp i en ordentlig strid då den kända dokumentärfilmaren Tom Alandh gick ut i Dagens Nyheter och berättade att pappan inte alls var en som var besatt av Jante, att han inte var en misslyckad musiker som ville stoppa sin dotters försök att bli en sångerska på egna ben. "Hade hon levt i dag, då hade hon först blivit förtvivlad, sen förbannad, och sen hade ni fått se på fan" skriver han.

Peter Birro, filmens manusförfattare hävdar att Monica Z är en spelfilm och inte en dokumentär och därför bör betraktas så. Det är ju intressant att det var så otroligt viktigt att huvudrollsinnehavaren både skulle sjunga lysande och även vara snudd på porträttlik men när det kom till delen kring relationen med fadern var det ok att skarva lite om. Kanske är det så att man ska överdriva lite och måla med lite större penslar när man gör en spelfilm.

Cornelisfilmen var inte alls speciellt märkvärdig snudd på pilsnerfilmsvarning om jag ska vara ärlig men det som retade upp mig mest var de fakta fel som dök upp, många små var väl lätt ändå att överse men slutscenen när Cornelis spelar på största scenen på Roskilde inför ett fullkomligt folkhav som dansar och sjunger med är så gigantiskt fel att jag blir nästan arg, jag var där och han spelade i det minsta jazztältet som förvisso var fullsatt men ingen jättesuccé.

Hade filmen blivit sämre om de hade hållit sig till sanningen, ja kanske, i alla fall så hade slutet inte varit lika lyckligt. Men det är inte bara i Sverige som vi slirar lite på sanningen när vi gör såna kallade musician biopics, filmen Walk the line som handlar om Johnny Cash innehåller flera faktafel som gör att filmen är lättare att berätta, Oliver Stones Doors film som var så urbota dum, scenerna när Jim Morrison var som Jesus på scenen kan vara sanning men troligen efter jag sett den utmärkta dokumentären om bandet ”When You’re strange” så betvivlar jag det. Men historien är full av bra filmer i genren, ska erkänna att det kanske luras, överdrivs i alla fall men det spelar oftast inte så stor roll, filmer som Ray, Bird, Control, 24 Hour party People, Coal Miners daughter, Buddy Holly story eller varför inte Backbeat historien om Beatles första stapplande steg är alla mycket sevärda. Men mitt helgtips blir ändå den filmen ”Good vibrations” som handlar om det Nordirländska skivbolaget med samma namn, de som släppte Undertones första singel Teenage Kicks. Energin och musikkärleken i filmen har jämförts med ”The Commitments” och ”High fidelity”, den släpptes nyligen på dvd i England och kan lätt beställas på Amazon. Jag mer eller mindre log mig rakt genom hela filmen, kanske jag till och med torkade bort en tår i ögonvrån också. Innan ni har fått hem ert exemplar kan ni faktiskt gå och se Monica Z det är den trots allt värd. Peter Alzén