Pugh

Pugh Rogefeldt: 73 – från Stora Gatan till Hog Farm
Metronome Books/Norstedts

Biografier om rockmusiker växer snabbt i antal, succéer med Keith Richards och Bob Dylan, sen vadslagningen om Neil Youngs visar att svenska förlagen verkligen vill hänga på den trenden. Det nystartade Metronome Books kommer förmodligen luta sig mot skivbolaget Metronomes artister, vilket är en guldgruva rent historiskt.

Pugh boken är skriven av Torbjörn Pugh Rogefeldt själv och det märks. På gott och ont faktiskt, det är lättläst men samtidigt lite fladdrigt och lite i ytligaste laget. Det som kanske är Pugh storhet som artist är den lekfullhet i språket som hans texter har men i boken blir det mest en rak berättelse från uppväxten i Västerås fram till albumet Bolla och rulla.

Pugh debuterade redan 1968 med singeln Haru vart på cirkus men det var med debutalbumet Ja Dä ä Dä från året efter som blev hans genombrott, om man bortser från Owe Thörnqvist och kanske Sven-Ingvars så är Pugh den som var först med att ta in svenska ord i rock musik, där de tidigare nämnda spelade musik i vanlig traditionell mening så skapade Pugh rockmusik på svenska, trots att han som elvaåring såg ned på svenska artister som börjat "fåna sig på svenska. 'Hur kunde man vara så jävla osmart' som han själv skriver i boken.

Han lekte med orden samtidigt som Jojje Wadenius och Loffe Carlsson spelade mer eller mindre magiskt bakom honom. Än idag är hans fem skivor som den här boken handlar om milstolpar i svensk musikhistoria, en del mer än andra men alla är viktiga steg i det som ska skapa en svensk rockkultur.

Boken är rolig att läsa samtidigt som man känner ofta att han bara nosar på saker som man skulle vilja veta mer om, hans möte med AC/DC eller när han besökte Rolling Stones under inspelningen av Exile on Main Street albumet.

Pugh Rogefeldt har alltid känts som en lite särpräglad figur i Sveriges musikliv, han har alltid gått sin egen väg och vågat prova på många olika saker. De första skivorna har sina likheter men även en del stora skillnader, senare så gör han inte bara discorock, melodifestival, en totalsågad asarockplatta, stor succé med Grymlings fram till fjolårets Så mycket bättre, där Miss Lis version av hans Här kommer natten blev en stor succé.

I boken får vi veta om hur han under demonproducenten Anders Burmans vingar får luft att lyfta men även hur han bråkat med sossepampar och proggvänstern, ibland får jag en tro att det var revansch och rastlöshet som gjorde Pugh till den som han blev.

Att boken lite abrupt slutar där i mitten sjuttiotal får mig givetvis att undra om det kommer en del 2 men kanske är det som i Bob Dylans fall att det är bara starten och rötterna som ska beskrivas. Snygg är boken både layout och bildmaterialet men jag skulle gärna ha lite mer fakta, lite mer djupare och kanske lite fler röster som berättar.

Även om vi kanske inte får en volym 2 av Pughs memoarer så får vi hoppas på fler böcker från Metronome, skivbolaget hade trots allt Cornelis, Fred Åkerström, Ola Magnell och kanske den jag helst läser nästa bok om John Holm.

Peter Alzén