Elvis! Elvis! Elvis!
Musikaliska korsbefruktningar tenderar att antingen bli pinsamma skrattförlösare - eller bli till höjda ögonbryn med efterföljande glädjeutrop. Exempel på bådadera har försett skivbackarna sedan sextiotalet.
Hiphopkollektivet The Roots firar i år tjugo år som skivartister. På senare år har de även fungerat som en tight och funkig studiogrupp åt både John Legend och Betty Wright – vilkas båda album måste ses som uppryckningar, och i Wrights fall även som en smärre comeback. Nu var det alltså dags för Elvis Costello. En artist som mestadels gymnastiserat i trötta gubbrockslokaler i allt för stora kostymer de senaste tjugo åren.
Musikaliskt rör det sig inte om någon euforisk hiphopchock (de närmar sig den i ”Wake Me Up”), snarare om ett tillbakalutat, löst-och-ledigt funkalbum. Inget fel i det. Så här angelägen har inte Costello låtit sen albumet ”The Juliet Letters” från 1993. Även om han fyller sextio nästa år så låter han yngre än på väldigt länge.
Inledande spåret ”Walk Us Uptown” låter som någon av de finaste inspelningarna den New Yorskska instrumental-gruppen The Budos Band aldrig medverkat på. En slags afro-soul så smidig att grannkatten framstår som en klumpig elefant i jämförelse. ”Sugar Won’t Work” är en sofistikerad mellanmålsfunk med trygga The Meters-tendenser.
”Tripwire” är en klassisk flickpopballad för 2000-talet, försedd med ett förtjusande och manipulerat klockspel på speed. Den tillbakalutade soulen i ”If I Could Believe” är kanske skivans starkaste stund. Här sjunger han som i fornstora dagar. Det är torrt och krispigt. Det är blåögd soul på det typiska sätt som bara Costello trakterar.
Ett av skivans starkaste spår är ”Cinco Minutos Con Vas”, där mikrofonen delas med La Marisoul från La Santa Cecilaia. Trummorna är plötsligt nedtonade och återhållsamma, ljudbilden är påtagligare, den har en finurlig David Lynchsk mystik över sig - ytterst klädsamt. Det finns ett antal trista spår på albumet också, som bara harvar på utan egentlig riktning - de är så oinspirerade och trista att klockorna stannar (”Wise Up Ghosts” och ”Stick Out Your Tongue”). För övrigt lär det intetsägande konvolutet ses som en hommage till Allen Ginsbergs diktsamling ”Howl And Other Poems” från 1956 och just ingenting annat.
Deluxe-utgåvan av albumet innehåller tre bonuslåtar: det avslutande av de tre spåren ”The Puppet Has Cut His Strings” känns som ett ypperligt lojt soundtrack till blåsiga och grå höstdagar - den borde sannerligen ha inkluderats på originalskivan. De övriga två spåren ”Can You Hear Me” och ”My New Haunt” är en sådan maskulin och bredbent traktorfunk att inte ens Lenny Kravitz eller Prince skulle vilja plöja upp dem ur sina musikaliska åkrar.
Skivan fallerar lite på målsnöret, den tenderar att bli lite jämntjock mellan varven. Skivan kunde ha blivit en riktig knock out, men nu blir den istället en svettig tolvrondare – förvisso inget fel i det.
/Mikael
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar