Dagens låt 1986

Att välja musik från 1986 var inte lätt, funderade länge på Babylon Blues ”Gunga bergets topp” men bör nog göra en mix och en text om Stry istället någon dag. Vad jag grämer mest över från 1986 var att jag missade Curtis Mayfield 3 gånger på 4 dagar den sommaren.

På onsdagen skulle han spela på Karlsson i Stockholm, vi hade sett Iggy Pop på Grönan och valde att ta bilresan när mot Danmark istället för vi skulle ju ändå kunna se honom på Roskilde. På torsdagen är vi ute i Köpenhamns nattliv, hamnar på Huset, där det visar sig att Curtis ska spela på fjärde våningen den kvällen, vi sitter nere i baren där alla ska passera innan konserten och plötsligt kommer Van Morrison förbi, vi byter några ord innan ursäktar sig för att hans ska gå och träffa Curtis. När vi kommer upp är det lite folk och det kostar hiskeliga 100 danska kronor i entré. I vårat stora sällskap är det bara jag och Henken Silfverhjelm som är intresserad av att betala in så vi försöker deala med vakten om att vi betalar 50kr per skalle och att de skulle då få in lite folk. Han vägrar och vi blir övertalade att gå vidare ut i den ljumma Köpenhamnsnatten, vi tröstade oss med att han i alla fall skulle spela på Roskilde. Givetvis missade jag honom av någon outgrundlig anledning den helgen också.

Men en konsert som jag såg 1986 och jag aldrig kommer att glömma var The Cramps på Göta Lejon. Bandet hade släppt sitt första album ”A Date With Elvis” på några år och skulle för första gången någonsin komma till Sverige.

Jag kommer ihåg när Cramps skivor dök upp i slutet av sjuttiotalet, man lyssnade hypnotiskt men förundran vad nu detta var. Deras version av Rock liknade inget annat man hört men eftersom all cool musik från New York var egen och inte lät som någon annat så var det bara som det skulle. När man sen fick se dem i svensk tv på programmet Casablanca i en vansinnig liveversion av Tear it Up så var kärleken ett faktum.

Spelningen på Göta lejon kan ha haft den mest mixade publik jag sett dittills på en spelning men alla visste att vi skulle få se något vi aldrig sett förut. The Cramps som då bestod av Posion Ivy, en av tuffaste som någonsin spelat gitarr, Nick Knox den alltid coola bakom trummorna, som växelvis rökte eller tog kort på publiken mellan låtarna, något som var lite udda med 1986 sättning var att de hade en basist Candy del Mar (från Satan's Cheerleaders),

Men vildast och mest i blickfånget var såklart Lux Interior. Han hade bar överkropp, tajta läderbyxor med en sjukt låg midja, och mikrofonen halvvägs nere i halsen. Han gjorde av med två flaskor vin under spelningen men det mesta rann nog ned över hans bara bröst. Han klättrade på högtalarna och fick Iggy Pop att verka normal. Rösten gjorde saker jag aldrig hade hört förut och ögonen vittnade om en man på gränsen till vansinne.  Att bandet hade låtar som What’s inside a Girl?, Can Your Pussy do the Dog och Kizmiaz gjorde det inte svårare att älska dom. Jag såg dem flera gånger efteråt men det blev aldrig riktigt samma sak.

Peter Alzén