I början av nittiotalet drev
en kompis och jag en rockklubb i Gävle, vi hade förutom en hel del lokala akter
besök av bland annat Graham Parker & Mick Ronson, William, Atomic Swing,
Whipped Cream och Wedding Present. Men frågan om de som inte var allra bäst
ändå var Popsicle.
Popsicle var snudd på det närmaste
vi i Sverige hade av den oljudsbaserade alternativ rocken som vällde fram, de
hade bildats i Piteå som Genre Hippie, ett band som ofta blev spelat av Lars
Aldman i Lilla Bommen, den tidens enda sätt att höra nu musik i p3 men efter en
Stockholms flytt blivit Popsicle och åtskilligt mindre goth.
Klas Lunding som en gång i
tiden startat den legendarisk skivbolaget Stranded, där han lanserade Lustans
lakejer och Ratata, hade i slutet på 80-talet på sitt nya bolag Telegram varit
fanbärare för dansmusiken i Sverige. Men efter att ha sett Ride på Melody så
skrev han ett kontrakt med Popsicle. Redan på första albumet Lacquer hade de
sitt indieepos klart, Hey Princess var inte bara en klockren hoppa-i-glädje låt
i början av nittiotalet utan fick även vara med i Henrik Schyfferts ”The 90’s
ett försvarstal”. Att bandet gjorde en Morrissey på grammisgalan och önskade
att Arvingarna skulle dö i en tragisk bilolycka var nästan för logiskt men
frågan om det inte toppades då de 1993 döpte en EP till The Powerballads E.P
och lät följaktligen låtarna heta så med bara ett nummer till. Sen ett par år
senare blev de större med en mer traditionell rock och hiten Not Forever men
som man brukar säga det är en annan historia.
Peter Alzén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar