1984 var ett år som spretade
i min musikaliska värld, varje fredag eftermiddag spenderades på Pet Sounds,
bläddrandes genom nyinkommet i singlebackarna. Ofta fanns det orsaker till
inköp och än idag är det många singlar detta år som fortfarande står högt i
kurs.
Love Wars - Womack And Womack, I Wanna Be Loved - Elvis Costello, Don't
Look Any Further - Dennis Edwards , What Difference Does It Make - The Smiths,
When Doves Cry – Prince, The Killing Moon - Echo And The Bunnymen är alla
utmärkta 5 av 5 möjliga i min lilla bok men frågan om inte Keep On Keepin’ On med The Redskins är den
bästa. Bandet leddes av Chris Deans, som
drevs av att kunna ha en symbios av socialism, soulmusik, röda
Harrington-jackor och drömmen om original skinheadkulturen.
Givetvis hade
bandet inget förutom stilen att göra med de mindre begåvade skinsen som heilade
utanför Sham 69s konserter. Deras enda album ”Neither Washington Nor Moscow” är en skiva som
många fler har lyssnat på i efterhand än när den kom, jag är ganska övertygad
att Love Antell älskar plattan och Håkan Hellström lånade lite från Keep on Keepin’
on när han skrev Kom igen Lena.
Peter Alzén
Väldigt bra förstås. Den som vill gå ned sig rejält i Redskins går lämpligen hit: http://musicruinedmylife.blogspot.se/search/label/Redskins
SvaraRaderatack för tipset
SvaraRadera