10 Svenska personliga favoritplattor

Förra veckan kom musiktidningen Sonic ut med sitt stora specialnummer om de 100 bästa svenska albumen genom tiderna, uppslaget har gjorts tidigare och nästan alltid är det ungefär samma album med i toppen. Det som brukar hända är att juryn blir en ny generation vilket leder till lite nyare skivor kommer med. Visst kan jag tycka det är en del roliga val den här gången som inte brukar vara med men samtidigt saknas massor av personliga favoriter. Sonic har bland sin topp 10 valt artister som Abba, Jan Johansson, the Knife, Håkan Hellström. Latin Kings, Stina Nordenstam, Ebba Grön, Monica Zetterlund, Soundtrack of our Lives och Neneh Cherry. Självfallet är de artister och album som valts ut lysande men tyvärr blir det ofta så när du frågar folk vilka favoritalbum de har så väljer de ofta skivor från sina sena tonår, tiden då musik kanske betydde mest i hela världen, så även hos mig såklart.

Givetvis var jag tvungen att fundera på vilka 10 som är de bästa svenska albumen genom tiderna och det kanske blir ungefär samma som vanligt men jag tänkte i alla fall välja ut 10 personliga favoritplattor från detta avlånga land.

Håkan Hellströms debut borde vara given men om jag väljer en av hans skivor så blir det den förra, 2 Steg från paradise, som inte bara är den starkaste rent låtmässigt sen debuten utan också den mest svängiga platta han har gjort. Introt till Dom där jag kommer ifrån är så groovy att det borde samplats av en enad svensk hiphop elit.

John Holm gjorde 3 skivor på 70-talet, alla 3 är lysande men jag har ett lite lätt förhållande med tredje plattan Veckans affärer. Där de 2 första plattorna är svensk Nick Drake eller bara enslig singer/songwriter så är tredje plattan Veckans affärer en flört med discon. Det låter som en man som ramlar ut och in på barer och diskotek.

Stry Terrarie, eller Anders Sjöholm som han egentligen heter är en stor favorit hos undertecknad (nån dag kommer en stor Stry-special här) om det så är i Kriminella gitarrer (bästa gruppnamnet någonsin?) eller i Besökarna, i Ebba grön gjorde han väl inte så mycket men i tidiga Imperiet skrev han den suveräna Afrika. Bäst var han i Garbochock, ett band som beskrevs som Psynk. En blandning mellan psykedelia och punk. Thåström håller skivan som det bästa svenska albumet genom tiderna, är ofta beredd att hålla med.

Jag tycker att alla de fyra första albumen med Magnus Uggla är bra, den fjärde Vittring kom i september 1978. jag stod själv i Skivbutiken samma dag som skivan släpptes och ska erkänna att jag blev besviken, singeln Vittring hade varit en fantastisk uppåtlåt som var lik Varning på stan men ännu mera pepp, men resten av skivan kändes lite för mycket som vanlig rock, inte lika punkinfluerad som ”Varför..” trots att det stått i tidningarna innan att Magnus bytt ut sitt gamla kompband Strix Q mot ett engelskt punkband vid namn Stadium Dogs. Idag är det kanske Magnus mest underskattade platta och mest Stonesaktiga. Visst är en del av texterna fortfarande lite väl pubertala för att komma från en 24 åring, men för mig som var femton så var känslan av meningslöshet med skolan och hur allt annat i livet lockade perfekt i Jag vill inte gå hit.

”Ska man sitta här hela dagen, i den här jävla bleka lokalen och bara titta på klockan, och vänta på att dan’ ska ta’ slut”. Känslan av odödlighet, evig ungdom och att allt är möjligt i Vittring: ”Allting som jag vill kan jag göra (a, a, a, a, allt!”Men vi får även flera låtar som känns som de mest ärliga låtar som han spelat in. Skivans lite lössläppta karaktär och lite grooviga bas/trummor får mig som sagt att tänka på Stones och det finns ju till och med en cover på Starfucker här kallad Stjärnluder. Jag kan tänka mig att Håkan Hellström och The Ark har lyssnat en hel del på den här skivan.

Örebro bandet Lolita Pop var kanske det band i Sverige som på 80-talet var mest New York i sin rockmusik, de var alltid bra på scenen men på skiva kunde jag ofta bli lite besviken, men 1985 kom Att ha fritidsbåt som är en alldeles lysande liten pärla. Där de tidigare varit lite för krångliga i både text och musik, blev det nu plötsligt självklart och enkelt utan att för den sakens skull vara ytligt. Låtar som Långa tåg och Fåglar av is förtjänas än idag av att upptäckas av nya yngre generationer. 

I skarven av sjuttio och åttiotal var inte Sveriges mest provokativa band Helikoptern kräks, inte Mögel, inte P-Nizzarna och inte heller Ebba grön, trots att de hade låtar som ”Skjut en snut”. Sveriges mest provokativa band då var Lustans lakejer, allt berodde egentligen på en intervju på popsidan i Expressen där de hävdade ”att kläderna var viktigare än musiken” och på bilden intill artikeln såg de verkligen ut att mena allvar. Idag kanske det verkar lite fånigt när folk reagerar så på ett bands image - men allvarligt talat - vilket band som helst som kom fram de sista fem åren hade dödat för att få se ut som just Lustans lakejer gjorde på det fotografiet. Givetvis så köpte jag genast den då utkomna singeln Diamanter är en flickas bästa vän som innehöll de lysande raderna: ”Jag ska börja bli elak, jag ska odla mitt hat, för om hatet är tillräckligt kallt så ser man världens så klart”. Några veckor senare kom då skivan som jag nötte ut under mitt första gymnasieår. Bara titlarna på Lustans odöpta album säger att vi pratar om något helt annat än vad vi varit vana vid.

1.     Begärets dunkla mål

2.     Världen utanför

3.     Kärlekens nöjen

4.     Nyhetens behag

5.     De överflödiga

6.     Ögonblickets spänning

7.     En nöjenas natt (på dina drömmars ö)

8.     Image fatale

9.     Massan Sorl

Att han som skrivit alla låtar fortfarande inte fyllt arton är makalöst. Johan Kinde var bara sjutton när skivan kom som gjorde så stora avtryck i min lilla värld, jag som var lika gammal kunde inte ens i min vildaste fantasi drömma om texter som:

”Jag vände mig från baren och blickade över rummet där jag såg nymfer höll varandra i hand. Jag läppjade på champagnen och tänkte lite sakta hur moralen ändå hade malts till sand. Jag undrar om de själar som vandrar genom natten i salongen ständigt fyllda utav glam, känner glädje eller känner minsta skam.”

(Begärets dunkla mål), visst hade man genom punken strävat mot texter som sjöng om ens liv men här kommer det texter som troligen inte är självupplevda men lät i alla fall så världsvant, så blasé men ändå ljuvligt lockande gör bara saken ännu mer fascinerande.

Hela skivan andas en tunn linje mellan att vara ung och osäker och att vilja vara vuxen och erfaren. Visst lider musiken stort av enkla produktionen, speciellt ni som inte var med då kan nog tycka det låter tunt men hela uttrycket med texter om att inte passa in, att inte veta varför man inte vågar vara vek, om att iakttaga en förförande massa som lever ett glamourösare liv än det man hade hemma i pojkrummet dessutom till en mycket mogen musik som andas Magazine, Roxy music och Joy Divison. Lustans lakejer fortsatte i flera år senare men deras storhet slutade med singlen som kom året efter, Skuggan av ett tvivel som innehöll en text som jag fortfarande kan utantill: ”jag har ödslat mina dagar, jag har tagit allting för givet men allting bakom mig är aska allting bakom mig utom livet som ligger där och väntar på att någonting skall ske”. Några månader senare slog de igenom och det är inte min musiksnobbism som säger att det är då de började tappa bort sig i agent myter och lättare syntpop som Fredrik Reinfeldt diggar men så blev det i alla fall.

Förövrigt sålde jag senare min vita smoking till Henrik Silverhjelm numer fixar musiken på TV-sporten, han kände sig nog mer som Johnny Thunders än Johan Kinde i den.

Ulf Sturesson är en av de bäst bevarade hemligheterna i svensk musik, hans första album ”I overkligheten” som kom 1996 är inte bara en av de fem bästa plattor som gjorts i detta land utan även en av de skivor som känns absolut mest. Den är ett sorgarbete efter att han förlorat sin syster i cancer året innan, han hade dessutom redan förlorat sin bror som blivit ihjälkörd 100 meter från hemmet vid 15 års ålder. Tänk er en Fred Åkerström utan tillgjort maner eller kanske hellre ska nämna Tim Hardin och Townes Van Zandt, män som inte ryggar för det becksvarta. Första albumet är det stora mästerverket men skivorna efter är inte heller så dumma

Vapnet är ett band från Östersund, eller är det bara ett projekt som Martin Abrahamsson har. Deras senaste skiva Döda fallet, toksågades i Sonic för att den inte gick att ta på allvar, och om man vill vara kritisk så är det ibland luddigt och kanske pubertalt litterärt men samtidigt gillar jag det, precis som jag gör med [Ingenting] så är det pretentiösa smått charmigt, och de två första spåren Stockholm sett snett uppifrån och Plötsligt händer det inte är bland de två bästa politiska låtarna som skrivits de senaste åren i detta land, att både få in entreprenör och namnskyltar på barnvagnar är en bedrift.

Man borde ha med Reeperbahn eller Olle Ljungström här men alla med smak har väl redan bra koll på det, så jag smyger med Olle i form av duettpartner till Petter Eklund i Webstrarna.  Låten Vänner för livet var det första steget som Olle tog efter att Reeperbahn hade lagt ned. Albumet Mellan måndag och tisdag är snyggpop av bästa märke, Moln på marken är en svensk klassiker. Webstrarna är tyvärr alldeles för bortglömda.

Man borde även ha med Ebba grön men väljer istället KSMBs Rika barn leka bäst som kanske är fattigmansversionen av Ebba, men som album är det en klockren käftsmäll: full av upprorisk rock, låtar som Sex, noll, två och Polsk schlager är lika stora klassiker i hoppaochsjungamed som de flesta låtarna av Ebba. De flesta av låtarna skrevs av Johan Johansson, och för att vara en tjugoårig trummis så visade han på stor mognad i både text & musik

Alla skivor jag hittills har räknat upp är på svenska men det har gjorts bra skivor på engelska i detta land också, massor faktiskt men den jag älskar mest av dem är nog Broder Daniel Forever.

Peter Alzén