Vi måste tala om Waylon.

Waylon Jennings, med eller utan skägg var frågan. De diskuterande männen i skivbutiken var av småländsk härkomst - bleka och iklädda sina mest lediga sommaruniformer. Omkring dem fanns en märkvärdig aura av camping, krutrök, countryfestival, grabbighet och öl ur plastmugg. Waylon med eller utan skägg. Männen bläddrade världsvant i vinylbackarna - tempot var rasande och oengagerade - deras musikaliska skivfärd var minst sagt begränsad. Skivbutiken var halvfull och merparten av den övriga kundskaran sneglade och log mot det högljudda småländska kofösarsällskapet. Waylon med eller utan skägg. En fryntlig herre slet upp Jimmy Buffetts julskiva och med läsglasögonen på nästippen tog han mod till sig och berättade med lugn stämma ”grabbar, den här skivan är faktiskt riktigt bra”. Det övriga i sällskapet såg för ett par sekunder ängsliga ut - såg på varandra med skeva leenden, såg sig om i butikslokalen - låtsades sedan som om det regnade. Jimmy Buffets julskiva? Hörde dem rätt? ”Lite bortglömd den där käre Jimmy, kompis med Steve Goodman va?”, sa en i sällskapet och tittade bort. ”Fatta att vi såg Billy Joe Shaver igår”, fyllde en annan i.

Bakom skivdisken tryckte jag in Waylons skiva Lonesome, On’ry & Mean i cd-spelaren - höjde volymen ett hack - förväntade mig givetvis reaktioner från de blekvita Furuviksbesökarna, och det tog inte många sekunder in på titelspåret innan manliga och vokala läten utbröt, de kunde inte stå stilla, de vred och vände på sig, kliade sig i huvudena. Hur skulle dem tackla detta? Att se herrarna i sina malätna sommarskrudar och på ett nästan akademiskt vis avhandla: Waylon med eller utan skägg - krävde detta ingripande. Jag kunde inte hålla mig. Det var så fnissigt. Jag låtsades oberörd, fortsatte med mitt - sökte inte deras blickar. ”Det här är ju bra men han har ju fan spelat in bättre skivor, jävligt förutsägbart att spela Lonesome-skivan om man ska spela nått med Waylon”, hörde jag den förmodade reseledaren viska, och såg han slita en resekamrat i tröjärmen. Pulsen i mig stegrade och leendet var svårt att hålla tillbaka.



Waylon Jennings, med eller utan skägg? Definitivt med skägg om du frågar mig. Outlaw-kostymen klädde honom allra bäst. Under sjuttiotalet låg hans musik närmare ett slags lunkande och swampigt dansband än sextiotalets countryaktiga och trendkänsliga folkpop. Varje text kom nu istället att handla om brustna hjärtan, avvisad kärlek, enslingar och prärieromantik, svartsjuka och om att stirra ned i flaskan klockan halv fem på morgonen. Musikaliskt ligger Outlaw-Waylon väldigt nära sina vapenbröder Kris Kristofferson och Willie Nelson, dock är Waylon en mer gentlemannamässig och charmant revolverman i jämförelse. Hans röst, melodier och stomp är ett mer romantiskt och saloonskt all-in, ett mer trasigt, utslaget och ärligt uttryck.



Idag föddes Waylon Jennings 1937 i Littlefield, Texas - countryns kanske hårdaste, sexigaste och mest rumlande gentleman. Under sjuttiotalet: alltid klädd i sin finaste gå-bort-väst, skägg, hatt, snitsiga stövlar och med en blick som fick kvinnorna att svimma eller vada i sin egen lust, då var denne suput allt Johnny Cash dittills kunnat och vågat drömma om.

I min enfaldiga värld är inte bara albumen Lonesome, Onry & Mean (1973) och Dreaming My Dreams (1975) hans solklart vassaste två flaggskepp, dessutom blir inte klassisk country mer barstolifierad än på just dessa två skivor.


/M H