01:04:37 in
i filmen om Cornelis Vreeswijk står Hans Erik Dyvik Husby i noppig blå
polotröja med pundarsmycken och jazzar så att bilringarna skvalpar som om han
vore en kombo av Homer Simpson och Marve Fleksnes. Denna sekvens ska alltså
skildra Vreeswijks formtopp kring 1970 med klassikern Poem, Ballader Och Lite Blues.
Hade vi fortfarande levt i ett Sverige där vi var livrädda för ryssen - innan internet och mobiler - haft två tv-kanaler och då burkskinka på papptallrik med köpt potatissallad var festmat och då de Carlsbergska ölburkarna fortfarande pryddes av den danska fyllbulten Perikles hade inte filmen fått ske. Då hade nämligen någon av filminstitutens mesta snedseglare Harry Schein eller Jörn Donner satt p för smörjan. Jag skulle kunna betala ett par tjugor för att få vara en fluga på väggen om Schein och Donner (då de ännu var i hyffsat god vigör) med tysk respektive finsk brytning skällde ut Amir Chamdin och Antonia Pyk för filmen - givetvis skulle kontoret vara klätt i grått av all cigarrettrök och doften av whisky skulle ligga tung.
Det stora tjänstefelet är givetvis inte bara att ha anlitat den forne Turbonegrosångaren Hans Erik Dyvik Husby - mannen ska ha en eloge för att ha ätit upp sig för rollen. Hoppas bara SF bekostade bantningskuren efteråt - men så minns jag att något snille kom på den briljanta idén att låta den överviktige norrmannen turnera land och rike runt som just nationalhelgonet Cornelis. Vad var poängen? Var det svenskens trygghetsnarkomani och kynne för folkfest som åter satte in? Var det samma människor som hade kunnat tänka sig att åka på Elvis-hologram, designa-din-egen-maiden-eddie-mask-fest eller knyta näven i luften till nysvensken Bruce Springsteens tredje arenabesök för kvartalet? Var poängen att folket i bänkarna skulle kisa lite och drömma sig tillbaka till det DDR-Sverige där Hagge Geigert och Bosse Larsson fortfarande stod vid rodret med varsin tjeckisk docka på axeln? För var det bara tolkare av Cornelis-klassiker som efterlystes fanns otaligt många pizzeriatrubadurer som gjort jobbet för ett par nollor mindre på lönechecken. Dessutom hade de fått en ohyggligt bättre röst. Men då hade inte Svensson gått? För det var väl inte bara en fet man med skägg sjungandes svenska örhängen med gullig norsk brytning de ville se i konserthusen? Eller var det på grund av sångarens forna heroinmissbuk? Vi svenskar har ju en fäbless för tillnyktrade figurer - placerar dem gärna på en piedestal innan vi sakta äter upp dem för att åter spotta ut dem på den finkeldränkta komposten.
Den 26 oktober 1905 upphörde union med Norge - Oskar den II åkte hem till Sverige med svansen mellan benen. Att svenskar är ett släkte med bra minne är vida känt - på Riksdagsnivå har vi fortfarande dåligt samvete för den malmtyngda tågtrafiken under 2:a världskriget - och rädda för konflikter har vi alltid varit. Var det Sveriges dåliga samvete som anlitade norrmannen Dyvik Husby? Eller hade Infinite Mass-Amir lite hastigt träffat Turbonegrosångaren på en blöt eftermössa några år tidigare, lovat honom dyrt och heligt att - en dag ska jag göra film om Vreeswijk, och då min vän är det DU som ska pryda affischen! Kanske var det en fyllegrej som skenade, skumma krumelurer av bläck som plitades ner på papper.
Vreeswijk hade en minimal brytning från uppväxtåren i Holland - men han pratade mer stockholmska än de flesta stockholmare gör idag. Förutom att Dyvik Husbys röst är så tramsig att den inte ens hör hemma i en svartvit Åsa-Nissefilm med John Elfström i huvudrollen tillsammans med klabbharpan är han ingen skådespelare - skådespelarinsatsen kan diplomatiskt jämföras med det svenska sjuttiotalets gladporrvåg. Hur såg Fred Åkerström ut förresten och hur framställdes han? Det är en helt annan fars.
Hade vi fortfarande levt i ett Sverige där vi var livrädda för ryssen - innan internet och mobiler - haft två tv-kanaler och då burkskinka på papptallrik med köpt potatissallad var festmat och då de Carlsbergska ölburkarna fortfarande pryddes av den danska fyllbulten Perikles hade inte filmen fått ske. Då hade nämligen någon av filminstitutens mesta snedseglare Harry Schein eller Jörn Donner satt p för smörjan. Jag skulle kunna betala ett par tjugor för att få vara en fluga på väggen om Schein och Donner (då de ännu var i hyffsat god vigör) med tysk respektive finsk brytning skällde ut Amir Chamdin och Antonia Pyk för filmen - givetvis skulle kontoret vara klätt i grått av all cigarrettrök och doften av whisky skulle ligga tung.
Det stora tjänstefelet är givetvis inte bara att ha anlitat den forne Turbonegrosångaren Hans Erik Dyvik Husby - mannen ska ha en eloge för att ha ätit upp sig för rollen. Hoppas bara SF bekostade bantningskuren efteråt - men så minns jag att något snille kom på den briljanta idén att låta den överviktige norrmannen turnera land och rike runt som just nationalhelgonet Cornelis. Vad var poängen? Var det svenskens trygghetsnarkomani och kynne för folkfest som åter satte in? Var det samma människor som hade kunnat tänka sig att åka på Elvis-hologram, designa-din-egen-maiden-eddie-mask-fest eller knyta näven i luften till nysvensken Bruce Springsteens tredje arenabesök för kvartalet? Var poängen att folket i bänkarna skulle kisa lite och drömma sig tillbaka till det DDR-Sverige där Hagge Geigert och Bosse Larsson fortfarande stod vid rodret med varsin tjeckisk docka på axeln? För var det bara tolkare av Cornelis-klassiker som efterlystes fanns otaligt många pizzeriatrubadurer som gjort jobbet för ett par nollor mindre på lönechecken. Dessutom hade de fått en ohyggligt bättre röst. Men då hade inte Svensson gått? För det var väl inte bara en fet man med skägg sjungandes svenska örhängen med gullig norsk brytning de ville se i konserthusen? Eller var det på grund av sångarens forna heroinmissbuk? Vi svenskar har ju en fäbless för tillnyktrade figurer - placerar dem gärna på en piedestal innan vi sakta äter upp dem för att åter spotta ut dem på den finkeldränkta komposten.
Den 26 oktober 1905 upphörde union med Norge - Oskar den II åkte hem till Sverige med svansen mellan benen. Att svenskar är ett släkte med bra minne är vida känt - på Riksdagsnivå har vi fortfarande dåligt samvete för den malmtyngda tågtrafiken under 2:a världskriget - och rädda för konflikter har vi alltid varit. Var det Sveriges dåliga samvete som anlitade norrmannen Dyvik Husby? Eller hade Infinite Mass-Amir lite hastigt träffat Turbonegrosångaren på en blöt eftermössa några år tidigare, lovat honom dyrt och heligt att - en dag ska jag göra film om Vreeswijk, och då min vän är det DU som ska pryda affischen! Kanske var det en fyllegrej som skenade, skumma krumelurer av bläck som plitades ner på papper.
Vreeswijk hade en minimal brytning från uppväxtåren i Holland - men han pratade mer stockholmska än de flesta stockholmare gör idag. Förutom att Dyvik Husbys röst är så tramsig att den inte ens hör hemma i en svartvit Åsa-Nissefilm med John Elfström i huvudrollen tillsammans med klabbharpan är han ingen skådespelare - skådespelarinsatsen kan diplomatiskt jämföras med det svenska sjuttiotalets gladporrvåg. Hur såg Fred Åkerström ut förresten och hur framställdes han? Det är en helt annan fars.
I min tossiga värld var inte Cornelis Vreeswijk en skojfrisk trubadur som sjöng om Felicia, Hönan Agda, Turistens Klagan, Sommarkort eller Brev Från Kolonien. Cornelis må hända ha sett ut som en snäll björn - han må ha varit en lättsam figur med alkohol och annat livsförhöjande inom räckhåll - men utan dessa kryddor lär han ha varit ett manipulerande praktarsel med oangenäma humörsvängningar. Cornelis styrka låg längs med rytmernas vägar - samba, funk, blues, lättsamt jazzande och annat lössläppt groove. Som om han hade myror i brallan, precis som galenpannan Povel Ramel var han besatt av ord - han kunde helt enkelt inte få nog av dem - som om han ständigt var omgiven av ett duggande regn av ord, han plockade åt sig så mycket han bara kunde, fyllde fickorna till bristningsgränsen. Men, hans finurliga och vassa ordkombinationer krävde rytm, oavsett om de enbart var ett försiktigt brasilianskt gitarrknäpp tillsammans med en viskande ståbas eller med en större ensemble hårt svängande ynglingar. Oftast hade han hela den dåtida svenska musikereliten i ryggen, figurer som Janne Schaffer, Jojje Wadenius, Sabu Martinez, Rune Gustafsson, Sture Nordin, Palle Danielsson, Tommy Borgudd, Georg Riedel och Björn J: Son Lind var alla med och bidrog till några av Sveriges kanske mest hårdast svängigaste inspelningar. Som regel är det vissångaren Cornelis Vreesvijk som omhuldas eller Bellman-tolkaren (Fred Åkerström gråter i sin himmel) - en sida som sorgligt nog hamnat i skymundan är det vanvettiga svänget (främst under sjuttiotalet). Varför ingen satt samman en värdig samlingsskiva med den mer grooviga/svängiga Cornelis är förstås ett mysterium. Endast bensinmackarna har svaret idag.
När jag såg om filmen för ett par dagar sedan kunde jag åter konstatera - Svenska filminstitutet har verkligen urinerat på den gravsten som ligger tätt intill Anna Lindhs på Katarina Kyrkogård. Jag skäms - igen. Senare i höst/vinter ska en annan nationalklenod avhandlas på vita duken: Monica Zetterlund. Mitt hjärta stillas en smula då vetskapen om att det är perfektionisten Peter Birro som håller i konduktörspinnen. Men, slaktar SF även henne kommer jag att ta på mig min finaste Evert Taube-kostym och fly till Argentina - skaffa mig en luta och en åsna och rida in i solnedgång efter solnedgång och skrika: Astri!
/MH
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar